torsdag, juli 19

BETTY DAVIS – NASTY GAL

av Peter Sjöblom

BETTY DAVIS: ”Nasty Gal” (Light in the Attic)

Deras relationsgräl kan inte ha varit nådiga.

De gifte sig 1968 men äktenskapet kan närmast beskrivas som titanernas kamp och upplöstes efter ett år. Miles och Betty Davis var två alldeles för starka personligheter med alldeles för stora egon för att de skulle kunna samsas under ett och samma sak någon längre tid. Droppen kom när Miles fick för sig att Betty hade vänstrat med Jimi Hendrix, något som hon förnekade eftertryckligt.

Hur som helst hann Betty med att väcka Miles intresse för sextiotalets nya musik, funken och psykedelian, och starkt påverkad av bland andra Sly & The Family Stone skapade han sin banbrytande ”Bitches Brew” och sådde därmed fröet till hela fusionjazzen. Det kan man hylla eller anklaga honom för.

Betty Davis hade hur som helst sitt eget att tänka på. Hon hade börjat sin solokarriär försiktigt med några singlar i eget namn på sextiotalet och 1973 kom den självbetitlade LP-debuten. Men efter bara tre plattor gjorde karriären halt – inspelningarna till hennes fjärde platta hamnade i arkiven och det dröjde till slutet av nollnolltalet innan de gavs ut officiellt. Visserligen gjorde hon ett comebackförsök i slutet av sjuttiotalet, men ”Crashin’ from Passion” från 1979 kändes lite för krampaktig för att riktigt räknas.

”Nasty Gal” från 1975 blev hennes sista skiva innan avbrottet och titeln säger allt – plattan är allt som föräldrar inte vill att deras döttrar ska växa upp till. Om Davis tidigare skivor ”Betty Davis” och den deskriptivt titulerade ”They Say I’m Different” hade varit snuskiga är ”Nasty Gal” direkt pornografisk. Den är så svettigt hårdfunkig att garvade lyssnare rodnar och pryda lyssnare avråds.

Miles Davis måste ha ångrat att han var en sådan misstänksam skitstövel…

”Nasty Gal” har återutgetts många gånger genom åren, också av bolaget Light in the Attic som nu släpper den på vinyl, men det är en skiva som alltid borde finnas tillgänglig för var och en som törs utmana sina moraliska värderingar. Som funkplatta är den närmast oslagbar – ”This Is It!” som Davis själv slår fast i en av låtarna – och får till och med Parliament/Funkadelic att i sina hårdaste stunder framstå som sillmjölkar. Vill man ha attityd och självsäkerhet behöver man inte gå längre än till den inledande titellåten – hon går ut hårt i knulltakt med något som möjligtvis är en bitter loska i den före detta makens riktning och en hyllning till självständigheten och oberoendet.

Den enda dåliga låten på skivan är den soppiga balladen ”You and I”, men den behövs å andra sidan för att man ska hinna torka svetten ur pannan och kyla ner sig med ett glas iskallt vatten.

”Nasty Gal” fångar hela funkens väsen och är därmed en av sjuttiotalets verkligt stora plattor. Men som sagt, lättgenerade personer bör tänka sig för först…