onsdag, november 14

BERT JANSCH – JUST A SIMPLE SOUL

av Peter Sjöblom

BERT JANSCH: ”Just a Simple Soul” (Sanctuary)

Ni kan få Jimi Hendrix bara jag får min Bert Jansch.

För mig betyder han samma sak, någon som demonstrerade gitarrens möjligheter och på samma gång utvidgade dem. Bara det att hans gitarr var akustisk. Han tog det som den undflyende engelske folkgitarristen Davey Graham hade gjort, men gjorde det så mycket mer brännande. Jämfört med den hela tiden behärskade och självmedvetne Graham var Jansch vid en jämförelse en skrufsig gatslyngel som anföll strängarna med så mycket blues att han skapade en helt egen instrumentalistpersona. Beståndsdelarna var inte nya, men Jansch oborstade attityd till gitarren var det – i alla fall sett till de brittiska öarna. Han slet i strängarna, smällde dem hårt mot greppbrädan som om den vore ett slagverk, han bände den arkaiska bluesen ur instrumentet och livet. Det sägs att han utvecklade sitt hårdhänta handlag när han spelade på hemstaden Glasgows stökiga pubar och var tvungen att göra allt han kunde för att höras genom skränet från det överförfriskade klientelet. Som en riktig bluesman.

Men samtidigt fanns det hos honom en skör ömsinthet, en djupt rotad romantik som han uttryckte lika väl i traditionella sånger från Storbritannien och USA som han gjorde i de egna låtarna. När extremerna möts i en och samma artist blir det spännande att lyssna på. Och Jansch är väldigt ofta spännande att lyssna på. Till och med skivorna ur den senare delen av hans karriär, en karriär som tog slut när han dog i oktober 2011 vid 68 års ålder. Då hade han gett ut skivor i nästan femtio år, en del av dem som medlem i det banbrytande folkrockbandet Pentangle.

I och med att Bert Jansch gjorde bra skivor av och till under hela sitt verksamma liv är det befogat med en samlingsplatta som täcker in hela karriären. Eller som i alla fall försöker. Hur man än vrider och vänder på det blir det lite futtigt med bara en dubbel-CD som ”Just a Simple Soul” (och ännu futtigare på den smärtsamt nerkortade vinylversionen av skivan). Man måste i alla fall komplimentera Sanctuary – detta är det första Jansch-kompilatet som ges ut och som låter oss följa Janschs hela utveckling, från hungrig ung man på 1965 års eponyma debut (med låtar som dåtida akustiska gitarristers initiationsrit ”Angie” – något senare inspelad i en relativt underlivslös version av Paul Simon – och antidrogmanifestet ”Needle of Death”) och hela vägen fram till sista ordinarie plattan ”The Black Swan” från 2006.

Har man följt en artist nära och länge kan man förstås alltid ha synpunkter på urval. Saknas gör till exempel en av mina personliga Jansch-favoriter, ”Anti-Apartheid” från hans andra platta ”It Don’t Bother Me” (1965). Den förträffliga ”Birthday Blues” (1968) hanteras kanske lite väl styvmoderligt med bara tre låtar, den likaledes ypperliga ”Moonshine” (1972) får bara två. Men jag måste ändå säga att Sanctuary har gjort ett så fingertoppskänsligt låturval som det begränsade dubbel-CD-utrymmet tillåter. Slagsidan åt de tidiga åren kan diskuteras men försvaras – när allt kommer omkring är det ju hans sextio- och tidiga sjuttiotalsskivor som är mest signifikanta.

En annan sak som ”Just a Simple Song” gör i och med sin lite oväntade betoning på Bert Janschs vokala låtar är att visa vilken bra sångare han var. Han får sällan erkännande för det. Nej, han hade visserligen ingen stor röst och nej, han satte inte alltid tonerna där de skulle vara, men han hade den viktigaste egenskapen en sångare någonsin kan han ha: passion. Han kunde verkligen leverera orden med en hängiven lidelse, och man kan höra hur han ibland stönar till mellan fraserna, som att han både sjöng och spelade med hela sitt väsen. Vilket ju var precis vad han gjorde. Utanför scenen kunde han vara blyg och trulig, men framför mikrofonen blev han sig till en gigant.

Och för att få det sagt en gång för alla: Innan någon börjar tjafsa om Jimmy Page och ”Black Mountain Side” från första Led Zeppelin-plattan – lyssna här på Bert Janschs ”Black Water Side” från 1966 så får ni höra vem den verklige mästaren var.