onsdag, juni 19

BECHES BREW – GOTHENBURG / STEFAN BELLNÄS – PODUNK

av Peter Sjöblom

BENGT BERGER BECHES BREW: ”Gothenburg” (Country & Eastern/Naxos)

STEFAN BELLNÄS: ”Podunk” (Country & Eastern/Naxos)

Förra gången vi hörde av Beches Brew på skiva var det i form av ett indiskt präglat storband på skivan ”Beches Indian Brew”. Men gruppen är i ständig rörelse, och man kan aldrig varit säker på vad som ska komma härnäst. Denna gång är ensemblen slimmad till en kvintett förstärkt med två gästmusiker, och ”Gothenburg” – som förstås är inspelad i Göteborg tidigare i år, dels för Sveriges Radio och dels i Music-A-Matic-studion – bjuder på musik av en annan typ än sist. Tråkigt nog och mycket förvånande är det första gången Beches Brew gör mig lite besviken.

Detta beror till största delen på Göran Klinghagen. Inte för att han skulle vara en dålig gitarrist för det är han inte; mitt problem är att han är just gitarrist. Jag har aldrig känt mig bekväm med jazzgitarr, oavsett hur den trakteras. Om det är John McLaughlin, Jojje Wadenius eller Django Reinhardt spelar inte så stor roll, för gitarren som instrument har en tendens att dominera och definiera musiken i allt för hög grad. På ”Gothenburg” dämpar den musiken och gör den för loj för att engagera mig tillräckligt. Med Thomas Gustafssons sopransax – visserligen stilsäkert hanterad även den – drar musiken åt ett mer folkjazzigt håll som ytterligare förlänar skivan en viss ”soffighet”.

Att det är just inramningen och arrangemangen det beror på är uppenbart eftersom låtarna i sig, samtliga signerade Bengt ”Beche” Berger själv, är fint kalibrerade. Särskilt gillar jag den frihetstörstande ”Mingus”, den bluesigt vandrande ”Hanuman Jump” och den pillemariska (om än alltför korta) ”Kvintessens”.

Stefan Bellnäs är en återkommande Beches Brew-medlem och medverkar också på ”Gothenburg”. Även han gitarrist, men av ett annat snitt och mått. Han tillhör den kategori av orädda musiker som kastar sig in alla möjliga stilar och sammanhang. Hur många jazzförknippade musiker har exempelvis Mando Diao, Alf Robertsson, Kikki Danielsson och Kent Norberg (från Sator) på sin meritlista? Så det var väl på tiden att han till sist fick göra sin första skiva helt i eget namn.

Det första med ”Podunk” som fångar mitt intresse är den ”varning” som står tryckt på digipakens insida, riktad till dem som har svårt att hantera genreöverskridanden. En guppig resa utlovas, underförstått ett antal tvära genre-girar. Eller kanske borde man säga att Bellnäs åker i alla filer samtidigt? ”Podunk” håller inte isär blues, country, jazz, folkmusik, bluegrass, reggae, avantgardistisk cafémusik… Banne mig om det inte till och med finns lite psykedelia och rockabilly där också, kombinerade i ”Archana Profana”! Allting kommer i en enda stor sammanbakad klump och det finaste av allt är att det aldrig känns tillkämpat. Hos Stefan Bellnäs existerar all musik på en och samma gång och allt han behöver göra är att öppna spjällen så flödar den ut i en enhetlig kombination. Den bästa samtida musiken är ofta gjord med just det förhållningssättet, fri från skygglappar och rigida föreställningar om vad som är möjligt och vad som passar ihop. Om vad som är ”rätt”. (Förbluffande ofta återfinns just den musiken på skivbolaget Country & Eastern som ligger bakom dessa två utgåvor).

”Podunk” är gjord med espri och inspiration och det är precis vad den ingjuter också i lyssnaren.