av Thomas Renhult
I serien Beatles under lupp tar Thomas Renhult sig en titt på Paul McCartneys soloplatta ”Off the Ground”.
”Off the Ground” kom ut 1993 och var den sista skiva Paul McCartney gjorde innan han kom in i en ny fas full av inspiration och kreativitet som har resulterat i ett flertal lysande album sedan slutet av nittiotalet (kan speciellt rekommendera ”Flaming Pie” från 1997 och ”Electric Arguments”, som han gjorde tillsammans med musikern Youth under bandnamnet The Fireman och som gavs ut 2008).
Om McCartneys belackare vill få sin ensidiga bild av honom bekräftad är ”Off the Ground” ofta lysande för det ändamålet. Den är nämligen slickt välproducerad, musiken känns ofta oinspirerad och många av texterna handlar om hur man ska förbättra världen och att det är dumt att vara taskig mot djur.
Men Paul McCartneys skivor har alltid innehållit någon eller några låtar av så pass hög kvalitet att de har räddat hans album från att bli genomgående mediokra. Så förhåller det sig även med ”Off the Ground”, som har framför allt tre låtar som är väl värda att upptäcka.
Till dessa hör ”The Lovers That Never Were” och ”Mistress and Maid” som McCartney skrev tillsammans med Elvis Costello under slutet av åttiotalet. Den förstnämnda innehåller så många olika vinklar och infall att formen riskerar att överskugga innehållet, men lyckas hålla sig på rätt sida av gränsen och blir tack vare all idérikedom en låt som växer för varje lyssning. ”Mistress and Maid”, som handlar om hur en hustru känner sig reducerad till sin makes älskarinna och tjänarinna, har en så välskriven text att den är värd att upptäcka enbart därför, men har även en stark melodi.
Men den sång som ger den största belöningen för att man har tagit sig tiden och tålamodet till att lyssna in sig på ”Off The Ground” är ”Golden Earth Girl”. Melodin är hänförande vacker och låten lyckas med att hålla sig undan från sentimentalitet genom en intrikat harmonik.