torsdag, december 12

BEACH BOYS – 1967: SUNSHINE TOMORROW

av Peter Sjöblom

BEACH BOYS: ”1967 – Sunshine Tomorrow” (Capitol)

Det är lätt att svara med en stressreaktion på alla de jubileumsutgåvor, boxar med kompletta sessioner och vem-vet-allt som har kommit ut med Beach Boys genom åren. Det är stora mängder men bara lite substans. Det lysande undantaget är ”Smile”, kanske världens mest kända legendariska outgivna skiva och som när inspelningarna till sist strukturerades och släpptes officiellt för några år sedan slutgiltigt visade att det möjligtvis också är den bästa. I alla fall i sin lyssnarvänliga enkel-CD-form – givetvis släpptes den parallellt som både deluxe-utgåvor och boxar med ofärdigt material som aldrig borde ha luftats offentligt utan istället ha knuffats ännu längre in bakom bandarkivens spindelväv.

Som dubbel-CD är ”1967 – Sunshine Tomorrow” visserligen överskådlig men likafullt overkill. Som brukligt är med Beach Boys-utgivningar av den här typen plågas den av en hel del distraherande studiosnack, repetitioner, misslyckade tagningar, instrumentala bakgrundsspår och andra snuttar (ibland hopklumpade och eufemistiskt definierade som ”session highlights”) som bara kan intressera den som finner nöje i knappologiska detaljstudier av Beach Boys och geniet Brian Wilsons arbetsprocesser.

”1967 – Sunshine Tomorrow” är centrerad kring skivan ”Wild Honey” som rättmätigt skattas högt av många men som ändå alltid hamnar i skuggan av den minutiöst konstruerade ”Pet Sounds” från 1966, och till och med den underskattade och ofta felbedömda ”Smiley Smile”, plattan som klev fram ur röken och dammet från det sammanstörtade ”Smile”-projektet. ”Wild Honey” är en helt annan sorts entitet, inte rudimentär men avskalad och omedelbar. Nästan hemvävd. Många har genom åren påpekat skivans soulinfluenser men även om de utan tvekan finns där (tydligast i ”Aren’t You Glad”, ”I Was Made to Love Her” och ”Darlin’”) benämner jag hellre skivan lantlig än soulig. Som det heter i ”Country Air”, en av dess bästa låtar: ”Get a breath of that country air/Breathe the beauty of it everywhere/Get a look at that clear blue sky”.

”Wild Honey” ingår här i en för första gången (nästan) komplett stereoversion. Den allmänna meningen är annars att Beach Boys ska höras i mono eftersom det var så som den hörselnedsatta Brian Wilson mixade och föreställde sig skivorna. Men ”Wild Honey” gör sig överraskande bra i sin kanalseparerade inkarnation; det fläktar in ännu lite mera luft i musiken som trots den större instrumentspridningen fortfarande låter homogen och fokuserad.

Eftersom ”Smiley Smile” liksom ”Wild Honey” gavs ut 1967 får även den vara med på ett hörn här, i form av några ytterligare men för den vanlige lyssnaren helt överflödiga sessioner. De liveinspelningar som fyller ut de båda diskarna är i så fall mer intressanta. Eller, de är åtminstone historiskt solida – musikaliskt är de svajigare. I sin helhet ingår ”Lei’d in Hawaii” vars utgivning ursprungligen frös inne då den helt enkelt ansågs vara för dålig. Den är inte bättre nu. Sällan har jag hört Beach Boys låta så trötta och orepeterade. Undantaget är en spöklik ”Good Vibrations” som med sin säregna atmosfär går på tvärs både mot sin titel och den välkända hitversionen.

Den största förtjänsten med ”1967 – Sunshine Tomorrow” är att den drar förnyad uppmärksamhet till den förträffliga ”Wild Honey”. Men den vanliga lyssnaren, den som inte har gjort eller vill göra Beach Boys bortkastade inspelningar till sin livshållning, klarar sig gott med någon av de varianter av skivan som finns tillgängliga sedan tidigare. Stereomixen är fin men inte livsnödvändig. I övrigt är ”1967 – Sunshine Tomorrow” för mycket och för fel. Som det ändå rätt stora Beach Boys-fan jag är, är jag glad att ha hört den men det är tveksamt om jag någonsin kommer att lyssna på den igen.