av Thomas Notini
”Man kan se Gud – lyssna på Bach!” sade Freddie Wadling en gång i tiden. Thomas Notini tittar efter extra noga och berättar om en av historiens största kompositörer.
”Johann Sebastian Bach är den femte evangelisten. Gån ut och förkunnen honom!”
Med så högstämda ord inledde ärkebiskopen Nathan Söderblom ett tal inför en kyrkomusikerkongress i Uppsala en gång under sin ämbetstid. Söderblom var själv synnerligen musikalisk och tonsatte flera av de psalmkoraler som ännu är i bruk i Svenska kyrkans psalmbok. Formulerandet av själva epitetet, Bach som ”den femte evangelisten”, har ibland tillskrivits Söderblom, ibland har det påståtts att den är av äldre datum. I vilket fall som helst är J.S. Bach idag känd världen över under just denna titel, och för många vänner av Bachs musik äger den full giltighet. Det är så han framträder, i Matteuspassionen, i Johannespassionen, i H-moll-mässan, i de många kyrkliga kantaterna och andliga sångerna och i hela det ymnighetshorn av musik som är av hans hand.
Bach är fullkomligt unik på så många olika sätt. Han är unik såtillvida, att det i den västerländska musikhistorien inte finns ett enda exempel på någon annan tonsättare som i likhet med Bach så helt och fullt betraktat musiken som gudstjänst och som förkunnelse av det kristna evangeliet. För Bach rådde inte heller någon boskillnad mellan sakral och profan musik. Även när Bach skrev musik som inte knöt an till bibliska texter och motiv – som till exempel de rent instrumentala Brandenburgkonserterna, klaverstyckena eller orkestersviterna – var också detta för honom en lovsång till Gud. Det enda sammanhang där vi kunde ha svårt att föreställa oss Bachs musik är operakonsten, och inom det området verkade han heller aldrig, till skillnad från den samtida Händel [t.v.].
Många, alltför många, av Bachs originalpartitur, manuskript och verk har gått förlorade, av orsaker som jag senare skall beröra. Men de av hans egenhändiga manuskript som finns bevarade inleds med orden ”Jesus juva!”, ”Jesus, hjälp mig!”, och de avslutas med orden ”Soli Deo Gloria”, ”Åt Gud allena äran”.
Ingen äregirighet
Bach är också unik på det sättet, att det i hans liv och karriär inte finns ett spår av att han sökte egen berömmelse. Till viss del beror detta på de villkor som rådde rent allmänt i Europa under hans tid. Musikeryrket betraktades här som ett hantverk, vars utövare för det mesta levde och verkade på de lokala furstarnas nåd och onåd – och av de oftast skrala löner de betalade ut. Under sådana villkor fanns det inte så stora möjligheter att vinna egen ära och berömmelse. Det skulle dröja ytterligare hundra år innan tonsättaryrket fick en självständig ställning som ett fritt utövat konstnärskap i sin egen rätt. I Centraleuropa på Bachs tid betraktades musiken mer eller mindre som en tillfällig bruksvara, åtminstone sett ur de personers perspektiv som betalade musikernas löner. Mot bakgrund av detta är det än mer ofattbart, att de verk vi ännu har av Bach är bärare av en så tidlös skönhet och storhet. Men trots detta förvånas man ändå över, att Bach aldrig ger uttryck för någon personlig äregirighet. De konflikter han är invecklad i med sina överordnade handlar om andra ting, till exempel om ekonomi och arvoden. Det kanske inte förvånar, då han som familjeförsörjare var far till nitton (19) barn.
Johann Sebastian Bach föddes i Eisenach den 21 mars 1685, i samma stad där Martin Luther tillbragte sina första skolår. Familjen Bach var redan vid Johann Sebastians födelse en vittförgrenad släkt av musiker, både kyrkomusiker, sångare och instrumentalister. Han växte upp i den fromhet som var djupt präglad av den lutherska reformationen århundradet innan. Livet ut läste han dagligen i både Bibeln och Luthers skrifter, och han använde många av Luthers hymntexter i sina kompositioner. Johann Sebastian var född som det åttonde barnet till Johann Ambrosius Bach och hans hustru Elisabeth, född Lämmerhirt. Johann Ambrosius var strängmusiker, ”stadspipblåsare” och hovtrumpetare, och hustrun Elisabeth kom också från en familj av yrkesmusiker. Inom loppet av ett år, 1694-95, dog både Johann Ambrosius och Elisabeth, och Johann Sebastian blev föräldralös, bara nio år gammal. Tillsammans med sin bror Johann Jacob togs han omhand av den äldste brodern Johann Christoph, som var organist i den närbelägna staden Ohrdruf.
Hur Johann Sebastian fick sin tidigaste musikutbildning är höljt i dunkel. Det man säkert vet är att han tog lektioner i olika klaverinstrument hos den äldste brodern, men troligen var han redan här, vid nio års ålder, en avancerad musiker – liksom Wolfgang Amadeus Mozart drygt ett halvt århundrade senare. Femton år gammal kom Bach sedan till Lüneburg, där han fick gå i stadens latinskola gratis mot att han regelbundet sjöng i Michaelikyrkans kör. Bach var alltså helt medellös. Hans föräldrar hade inte lämnat någon förmögenhet i arv; musikeryrket gjorde ingen förmögen vid den här tiden. Han bodde i Lüneburg i två år, och det står klart att han redan vid slutet av den perioden, sjutton år gammal, betraktades som orgelvirtuos. Under ett skollov 1701 gick han till fots fyrtioåtta kilometer norrut, till Hamburg, för att få lyssna till den då sjuttioåttaårige organisten i Katarinakyrkan, nederländaren Adam Reincken, som han tog starka intryck av.
Efter en kort, mycket nedslående vistelse i Weimar, där han blev tvungen att tjänstgöra som lakej (!) och violinist vid hertigen Johann Ernsts hov, kom han 1703 till Arnstadt, där han fick sin första egentliga anställning som musiker. Han fick tjänst som organist i stadens tredje kyrka, Neue Kirche. Det är uppenbart att han ansågs som en mycket skicklig organist, eftersom han fick dubbelt så hög lön som sin företrädare.
Men Bach längtade efter att få förkovra sig, och under en fyra veckors tjänstledighet 1705 företog han nästa fotvandring, denna gång omkring trehundra kilometer. Målet var Lübeck, där han ville lyssna till sin tids kanske främste organist, den danskfödde Dietrich Buxtehude [t.v.] (som för övrigt var född i Helsingborg, en stad som vid tiden för hans födelse hörde till Danmarks östra rikshalva). Tiden i Lübeck blev av avgörande betydelse för Bachs konstnärliga utveckling, och det är troligt att Buxtehude lät Bach medverka i flera av de så kallade Abendmusiken, en ny typ av kvällskonserter, som Buxtehude hade introducerat i Mariakyrkan. (Detta gav upphov till en tradition som spred sig och fortlever runtom i Europa än idag.) Det blev inte bara fyra veckor i Lübeck, som han hade fått lov till, utan han stannade där ett helt år. Det är ovisst om det var kvällskonserterna i Mariakyrkan eller en förälskelse som höll honom kvar. I vilket fall som helst var hans arbetsgivare ganska förgrymmade på honom, när han sent omsider återvände till Arnstadt efter sin långvariga ”bondpermission”. Under tiden i Arnstadt tillkom Bachs första kända kompositioner, bl.a. ”Preludium och fuga i G moll” och kantaten ”Christ lag in Todesbanden”. Till skillnad från det sena sjuttonhundratalets musikaliska underbarn Mozart började Bach alltså inte komponera förrän han var i tjugoårsåldern.
Prestigefull anställning
1707 anställdes Bach som organist i Blasiuskyrkan i Mühlhausen. Det var en mycket prestigefylld tjänst, och det var från denna tid som Bach började bli fullt etablerad som både organist och tonsättare. Här ingick han också äktenskap med sin kusin Maria Barbara Bach. Men tiden i Mühlhausen blev kort, bara ett år. Ändå flöt en rad kompositioner ur hans penna under tiden i Mühlhausen, bland annat. den berömda ”Toccata och fuga i D moll” och kantaten ”Gottes Zeit ist die allerbeste Zeit”. Det fanns flera orsaker till att Bach snart drog vidare. Två pietistiskt sinnade kyrkoherdar, som var hans närmaste överordnade, visade sig ha en ganska avvisande inställning till kyrkomusikaliskt skapande, vilket naturligtvis lade en hämsko på Bachs verksamhet. Men den kanske främsta orsaken var den stora brand som den 30 maj 1707 ödelade en fjärdedel av Mühlhausen. Katastrofen medförde att stadens ekonomi kollapsade. Det fanns helt enkelt inte längre resurser för kyrkomusikalisk verksamhet.
Nästa anhalt i Bachs levnadshistoria och karriär är återigen Weimar, dit han flyttade 1708, men denna gång på helt andra villkor än då han tjänstgjorde som lakej vid furstens hov. En av Weimars två regerande furstar, hertig Wilhelm Ernst, anställde Bach som organist och medlem av Weimars hovorkester. Bachs nio år långa tid i Weimar skulle ändå kompliceras och till sist även förbittras av det egendomliga förhållandet, att furstendömet samtidigt styrdes av två furstar, Wilhelm Ernst och Ernst August. Det var en svår och slutligen omöjlig balansgång för Bach att upprätthålla lojalitet med dessa båda herrar, som ständigt intrigerade mot varandra.
Under Weimartiden kom Bach främst att ägna sig åt orgelkomponerande. Bland annat tillkom här hans berömda ”Orgelbüchlein” och de flesta av hans preludier och fugor. Så småningom utnämndes kan till ”Konzertmeister” av Wilhelm Ernst och fick då i uppdrag att skriva en kantat varje månad. Kantaten var ett verk för orkester och vokal musik i form av solo/soli eller kör eller bådadera. Temat och texterna följde kyrkoåret och de olika söndagarnas och helgernas ämnen. Flera av samtidens mest framträdande kristna diktare i det lutherska Tyskland bidrog med texter till arior, recitativ och koraler, i de fall då inte rena bibelcitat användes. Kantaten inledde ofta den söndagliga gudstjänsten i de lutherska kyrkorna, och gudstjänstens sammanlagda längd var i regel upp till tre timmar eller mer.
Men som redan antytts, fick denna tid i Weimar ett mycket nedslående och dramatiskt slut för Bach. Fiendskapen och avunden mellan de båda furstarna i Weimar ledde till att den ene av dem, Wilhelm Ernst, till sist förbjöd Bach att skriva någon som helst musik för hans rival Ernst August. Bach vägrade resolut att följa förbudet; han ansåg sig ju med all rätt vara förpliktad att tjäna båda de regerande Weimarfurstarna. Efter en tid av förvecklingar och ytterligare intrigspel blev Bach på Wilhelm Ernsts order arresterad och satt i fängelse under en månad och därefter avskedad ”utan ära”, som det står i avskedsdokumentet från år 1717. Ett besynnerligt sätt att tacka för nio år av trofast och idogt musikskapande, kan man tycka.
Andra villkor
Vid ett tillfälle under tiden i Weimar hade Bach komponerat bröllopsmusik för systern till regenten i furstendömet Anhalt-Köthen, den unge fursten Leopold. Bachs musik gjorde stor lycka, och Leopold gav honom omedelbart anställning vid sitt hov efter det bedrövliga slutet i Weimar. Bach fick här i Köthen titeln ”hovkapellmästare och direktör för den furstliga kammarmusiken”.
Men nu började en tid med ganska annorlunda villkor för Bachs komponerande. Hovet i Köthen var reformert, det vill säga det hörde till den kalvinska grenen av de kyrkorna. Medan kyrkomusiken blomstrade i de lutherska kyrkorna, var all slags kyrkomusik utom unison psalmsång förbjuden i den reformerta gudstjänsten. Men vid furstehovet fick musik gärna förekomma, och det var då fråga om musik av icke-sakral karaktär: orkestermusik, kammarmusik, klavermusik, kantater med icke-sakralt innehåll och så vidare. Furste Leopold älskade musik och var själv en entusiastisk amatörmusiker, som gärna spelade både violin, viola da gamba och cembalo. Med stor förtjusning hoppade han ibland in i sin hovorkester och spelade med, som ett slags sofistikerad karaoke-spelare.
Det här medförde, att Bachs komponerande under tiden i Köthen hade sin tyngdpunkt lagd på kammarmusik, orkestermusik och klavermusik. Han skrev åtskilligt för hovorkestern; han fullbordade den berömda klaversviten ”Das Wohltemperierte Klavier”, och han skrev de likaledes mycket berömda sex Brandenburgkonserterna för kammarorkester.
Furste Leopold begav sig sommaren 1720 till kurorten Karlsbad (som idag heter Kárlovy Váry och ligger i Tjeckien) för att vårda sin hälsa genom att dricka mineralhaltigt källvatten. Det hälsomässiga värdet av att ”dricka brunn” var väl då liksom idag rätt tvivelaktigt. Mest handlade det hela troligen om att det gavs tillfälle till social samvaro under mer otvungna former än annars. Med sig till Karlsbad hade Leopold delar av sitt hov samt sitt hovkapell, som leddes av Bach. Efter hemkomsten från Karlsbad till Köthen fick Bach veta, att hans hustru Maria Barbara hade avlidit efter en kort tids sjukdom och att begravningen redan ägt rum. Fyra barn i åldern fem till tolv år var nu moderlösa. Redan följande år, 1721, gifte Bach om sig med sångerskan Anna Magdalena Wilcken, som var sexton år yngre än Johann Sebastian. Det skulle bli ett långt och av allt att döma mycket lyckligt äktenskap, och familjen växte.
Den musikälskande fursten Leopold blev tyvärr tvungen att efter hand dra ner på anslagen till musikverksamheten i sitt furstendöme, vilket hade flera orsaker. Han gifte sig, bara en vecka efter Bachs giftermål med Anna Magdalena Wilcken, med sin kusin Fridericia Henrietta von Anhalt-Bernburg. Hon visade sig vara fientligt inställd till musik och betraktade också sin makes förtroendefulla vänskap med sin hovkapellmästare med svartsjuka ögon. De påtvingade och ständigt ökande bidragen till den preussiska armén tärde också på statskassan. Pressad av både de dåliga statsfinanserna och sin hustrus uttalade musikfientlighet, distanserade sig Leopold från sin hovkapellmästare.
Thaler eller talang?
Bach fick se hur hans arbetsmöjligheter successivt begränsades och kände sig djupt sviken av sin forne vän. Han gjorde flera försök att söka ny tjänst på annat håll. Det mest kända försöket var hans ansökan om att få tjänsten som organist vid Jakobskyrkan i Hamburg. Han gav en fullkomligt 
lysande provkonsert i bland andra den nästan hundraårige Adam Reinkens [t.v.] närvaro. Det rådde inget tvivel om att Bach vida överglänste sina medtävlare, men här i Jakobskyrkan rådde ett säreget mutsystem, som till sist gjorde att Bach blev förbigången. Jakobskyrkans konsistorium bedyrade visserligen, att endast meriter skulle gälla, men av den som sökte en tjänst förväntades det ändå, att denne skulle visa – eller kanske snarast bevisa – sitt intresse genom att ge ett finansiellt bidrag till kyrkans kassa. Läser man mellan raderna i konsistoriets regelverk, framgår det ganska tydligt, att man i praktiken sålde organisttjänsten till högstbjudande. Alltså en form av ohöljd korruption långt innan begreppet var uppfunnet. Bach ansåg givetvis detta vara både djupt ovärdigt kyrkan och under sin egen värdighet som musiker och vägrade därför lämna något som helst ekonomiskt bidrag. Han skrev till och med ett protestbrev till konsistoriet, vilket naturligtvis inte förbättrade hans chanser. Och mycket riktigt, tjänsten gick till en organist som inte på långa vägar nådde upp till Bachs genialitet men som skänkte ett bidrag på fyratusen thaler till kyrkan, en ansenlig summa pengar. Den åldrige Adam Reincken blev rasande och lär ha sagt att ”man gav tjänsten åt en som preludierade bättre med sina thaler än med sina fingrar”.
När posten som kantor i Thomaskyrkan i Leipzig hade varit vakant i ett halvår, sökte Bach den mycket prestigefyllda tjänsten. Provkonserten ägde rum den 7 februari 1723. På programmet stod förutom orgelmusik Bachs kantater ”Jesus nahm zu sich die Zwölfe” och ”Du wahrer Gott und Davids Sohn”. Kyrkans ledning hade inte reflekterat på att kalla någon annan kandidat, så utgången var given på förhand. Här i Leipzig skulle nu Bach tillbringa resten av sitt liv och sin musikerkarriär.
I Leipzig fick Bach ansvara för ett mycket rikhaltigt musikliv. Till Thomaskyrkan hörde även en musikskola, Die Thomasschule, där det utbildades körsångare, sångsolister och instrumentalister som skulle förse stadens fyra huvudkyrkor med musik på söndagar och övriga helgdagar.
Det lutherska gudstjänstlivet i Tyskland vid den här tiden var liturgiskt mycket rikt, och den lutherska gudstjänsten var, ännu tvåhundra år efter reformationen, mindre olik den katolska än vi idag skulle tro. Inte heller hade man ersatt latinet med tyskan helt och hållet. Latinet användes fortfarande ibland i vissa inslag i gudstjänsten. Och här kunde man faktiskt stödja sig helt och fullt på Luther. Fastän vi av gammal vana gärna betraktar Luther som den som slängde ut latinet ur kyrkan till förmån för folkspråket, så hade han uttryckligen sagt, att han inte ville att latinet skulle avskaffas helt. Latinet var en del av det kristna kulturarvet som man borde behålla. (Luther hade till och med sagt att hans önskedröm var att gudstjänsten i Tyskland skulle firas på fyra språk: tyska, latin, grekiska och hebreiska!)
Förlorade verk
Som tidigare nämnts, var kantaten en viktig musikform inom den lutherska kyrkomusiken i Tyskland på Bachs tid. Det förekom även kantater som grundades på icke-kyrkliga teman och som framfördes i andra sammanhang än i kyrkan. Men kantatens huvuduppgift var alltså att rama in gudstjänsten, och den skulle knyta an till varje söndags och helgdags bibeltexter och tema. Under åren i Leipzig räknar man med att Bach skrev en kantat varje vecka. Det blev troligen sammanlagt hela fem årgångar kantater för varje sön- och helgdag, vilket innebär sammanlagt tvåhundranittiofem kantater.
Men det gick med många av dessa kantater som med ett stort antal av hans övriga verk: de gick förlorade. Två femtedelar av Bachs kyrkliga kantater anses vara borta, liksom de flesta av hans icke-kyrkliga kantater. Det mesta av Bachs kammarmusik har också gått förlorat. De två stora sakrala mästerverken Matteuspassionen [nedan] och Johannespassionen har som vi vet lyckligtvis räddats åt eftervärlden, men vi vet att Bach också skrev en Markuspassion, som är försvunnen. En stor del av Bachs många ännu bestående orkesterverk är i själva verket rekonstruktioner på grundval av bevarade utkast och klaverutdrag; originalpartituren är i stor utsträckning borta.
Vad berodde detta anmärkningsvärda svinn på?
För att förstå detta, måste vi försöka leva oss in i de hårda och mycket osjälvständiga villkor som musikerna i Europa, inte minst Centraleuropa, verkade under vid denna tid. De befann sig på ljusårs avstånd från vår tids copyright och upphovsrättslagar. Man kunde säga, att musikerna var i det närmaste livegna under de lokala furstar och myndigheter som anställt dem. För Bachs del innebar detta till exempel, att när han flyttade från en tjänst till en annan, från ett furstehov till ett annat, fick han inte ta med sig de partitur han skrivit. De ansågs vara furstens eller den berörda myndighetens egendom. Och Bach väckte säkert stor avund hos de musiker som blev hans efterträdare. De kunde alltså ostraffat rensa i musikbiblioteken och förstöra hans partitur, om de så ville. Vi vet också att Bachs musikaliska kvarlåtenskap togs om hand på ett mycket bristfälligt sätt efter hans död, eftersom han aldrig skrev något testamente. Allt detta i förening med krig och politisk oro som vällt fram och åter över de trakter där Bach verkade och bränder som härjat har resulterat i att en ansenlig del av Bachs rikhaltiga produktion troligen har gått förlorad för alltid. Men vi skall väl inte helt ge upp hoppet. Kanske gömmer ett eller annat arkiv på dolda och ännu oupptäckta skatter.
Sorger och bekymmer
Bachs tid i Leipzig blev inte utan sorger och bekymmer. Åtta av hans och Anna Magdalenas många barn dog i åldrar varierande mellan en timme och tolv år. En av de söner som uppnådde vuxen ålder var gravt utvecklingsstörd. Sonen Johann Gottfried Bernhard, som blev organist, dog hastigt 1739 endast tjugofyra år gammal, sedan han jagats från stad till stad av olika fordringsägare. Bachs ansträngningar att stödja och hjälpa denne ganska vilsegångne son är en av de mest tragiska episoderna i paret Bachs liv under Leipzigåren.
Även inom sitt musikeryrke mötte Bach motgångar. I Thomasskolan ingick det i hans skyldigheter att undervisa i latin, något som han med all rätt tyckte innebar ett missbruk av hans kompetens. Och problem med stök och bristande disciplin i skolan är på intet sätt något unikt för vår tid. Förhållandena i Thomasskolan vid den här tiden beskrivs som närmast kaotiska, vilket också hade till följd att den musikaliska kvalitetsnivån vid skolan var lägre än någonsin vid den tidpunkt då Bach anställdes där.
Bach invecklades i en lång rad konflikter som hade med Thomasskolans ledning och musikaliska verksamhet att göra. En del av konflikterna gällde också hans arvoderingar och hans ekonomiska villkor. Sakta men säkert trappade han ner sitt engagemang vid skolan och gav sig i kast med ett annat musikprojekt.
1729 blev Bach ledare för Collegium Musicum i Leipzig [t.h.], ett fristående orkestersällskap som var sammansatt av musikstuderande och yrkesmusiker och som hade grundats av tonsättaren Georg Philipp Telemann 1702. Litet drygt tjugo år av hans liv återstod, och det skulle komma att bli mycket fruktbara år. Orkesterns konserter hölls i ett mycket populärt kafé, Zimmermanns Kaffeehaus. Om somrarna, vid tjänlig väderlek, hölls konserterna i kaféidkaren Zimmermanns trädgård. Som ett tack för gästfriheten och som ett slags ”reklamvideo” för Zimmermann skrev Bach 1734-35 den kända Kaffekantaten.
Men redan 1729, året då Bach tog över ledningen för Collegium Musicum, ägde uruppförandet av Bachs kanske mest kända verk, Matteuspassionen, rum i Thomaskyrkan, på långfredagen. Johannespassionen, som hade uruppförts redan 1724, omarbetades av Bach och framfördes i en ny version senare.
Som tidigare nämnts, hade man inom den lutherska kyrkan inte alls förkastat bruket av latinet eller den katolska kyrkans gamla mässform. Det var därför helt naturligt för Bach att komponera en mässa på grundval av den latinska mässans klassiska texter Kyrie, Gloria, Credo, Sanctus och Agnus Dei. Den mest storslagna av Bachs genomkomponerade mässor blev Mässa i H-moll, som fullbordades 1740. Därutöver komponerade Bach fyra mindre mässor.
Bach var inte helt nöjd med sin Matteuspassion utan kom att omarbeta den vid två tillfällen, 1736 och 1745, och det är i den sistnämnda versionen vi är vana att höra den.
De båda passionerna tillhörde ju den sakrala musikform som kallas oratorium, ett talande eller förkunnande musikverk, och flera större oratorier kom att flyta ur Bachs penna. Det mest kända är naturligtvis Juloratoriet, som tillkom 1734-35. Påskoratoriet av år 1736 blev en naturlig fortsättning på Matteuspassionen och Johannespassionen, som ju slutar med Jesu död och gravläggning, även om det inte blev lika fullödigt som någon av passionerna. Bondekantaten, Goldbergvariationerna för klaver, ”Die Kunst der Fuge” och ett stort antal andra vokala och instrumentala verk kom till under dessa kreativa år i Leipzig.
Hovkompositör
Bachs musik var mycket uppskattad vid hovet i Dresden, och 1736 utnämndes han till ”hovkompositör” av kurfursten i Dresden Friedrich August. Detta var mest att betrakta som en hederstitel. Befattningen medförde inga särskilda ämbetsplikter, men Bach besökte Dresden ett antal gånger och gav konserter på den berömda Silbermannorgeln i Frauenkirche i Dresden. (Frauenkirche bombades sönder under andra världskriget och orgeln förstördes, men i den sedermera återuppförda Frauenkirche finns även en nybyggd orgel, som är en tidstrogen kopia av den orgel som Bach spelade på, så långt detta nu alls varit möjligt att åstadkomma.)
En höjdpunkt i Bachs karriär var när han 1747, tre år före sin död och i sällskap av sin son Wilhelm Friedemann besökte Berlin och togs emot av kungen, Fredrik den Store av Preussen, i dennes slott Sanssouci i Potsdam. Bachs äldre son Carl Philipp Emanuel [t.h.] var då redan anställd som hovmusiker hos kungen. Bach spelade naturligtvis för den musikintresserade kungen, som själv lär ha varit en skicklig flöjtist. Det hela resulterade i, att Fredrik den Store gav Bach ett tema han själv komponerat och bad honom att utarbeta det i en större komposition. Det resulterade så småningom i triosonaten ”Das Musikalische Opfer” för flöjt, violin och klaver, som Bach lät trycka i kopparstick och sedan tillägnade den preussiske monarken.
Bachs sista år i livet var tyngda av ohälsa. De symptom han led av har idag tolkats som tecken på diabetes. Grå starr gjorde att hans syn kraftigt försämrades. Tidigt år 1750 konsulterades en högt ansedd engelsk ögonläkare, John Taylor, som utförde en operation på Bachs ögon.
Vilka plågor och vilka risker ett ögonkirurgiskt ingrepp innebar vid sjuttonhundratalets mitt, vågar vi idag knappt ens tänka på. Bach blev nu helt blind och dikterade sina sista kompositioner, däribland koralen ”Vor deinem Thron tret ich hiermit”, för sin svärson Johann Christoph Altnikol. I maj samma år drabbades Bach också av ett slaganfall.
Läkedomsunder
Den 18 juli 1750, tio dagar före Bachs död, inträffade enligt samtida vittnesmål något som närmast uppfattades som ett läkedomsunder. Bach skall då ha fått tillbaka en stor del av sin synförmåga. Vem vet, kanske var, trots allt, doktor Taylor en för sin tid ovanligt skicklig ögonläkare.
Den 28 juli avsomnade Bach, i den djupa tron på att han skulle nå fram till den himmelska tron som han besjungit i sin sista koral. Efter Bachs död gled hans musik in i en nära hundraårig törnrosasömn. Ett nytt stilideal började bana sig väg inom den kontinentala musiken, den musikstil som kommit att kallas wienklassicismen och där de främsta namnen är Joseph Haydn och Wolfgang Amadeus Mozart. Det nya stilidealet förebådades också av Bachs tre komponerande söner Wilhelm Friedemann, Carl Philipp Emanuel och Johann Christian – inte minst Johann Christian, som blev god vän till Mozart.
Men knappt hundra år senare kom en vändpunkt. Felix Mendelssohn [t.h.], som var en stor beundrare av Bachs musik och betraktade honom som sin viktigaste läromästare, lät 1829 uppföra Matteuspassionen i Berlin. Framförandet blev en stor succé för Mendelssohn som dirigent men framförallt en stor triumf och revansch för Bachs konst. Den sände en våg av Bachrenässans över hela västvärlden, en renässans som består oförminskad än i denna dag.
En slovakisk-amerikansk teolog, Jaroslav Pelikan, sade i en radiointervju några år före sin död, att om han skulle möta en varelse från en annan planet, en annan civilisation i världsrymden, och denna varelse skulle fråga honom efter något av det allra främsta som den jordiska anden och kulturen frambragt, så skulle han ge denna rymdvarelse en CD-skiva med Bachs Mässa i H-moll.
Jag skulle nog personligen ha gjort likadant, även om jag först skulle fundera en stund i valet mellan h-moll-mässan, Matteuspassionen och Johannespassionen. Hur som helst; Johann Sebastian Bach har lämnat oss ett arv av rikt inspirerad musik, som skänkt generationer av människor glädje, tröst, uppbyggelse, inre ro och själens jämvikt. Bachs musik är naturligtvis, som all stor och genuin tonkonst, ett universellt språk. Hans musik kan tala till oss på djupet i hela sin mäktighet, oavsett om vi är troende eller inte, kristna eller inte. Men vi gör honom orättvisa om vi försöker dölja, att det var i sin kristna tro han fann sin inspiration och sina kraftkällor.