av Linda Bönström
AYA NAKAMURA: ”Nakamura – Deluxe Edition” (Parlophone/Rec 118)
Aya Nakamuras hyllade album ”Nakamura” från 2018 har nu släppts i en deluxe-utgåva och den vinner över mig trots att jag brukar sky alla dessa kassakor till nyutgåvor. Kanske har det också att göra med att Nakamura haft den goda smaken att faktiskt låta originalalbumet göra sitt först, något som blivit alltmer sällsynt då deluxe-utgåvorna ofta kommer bara någon månad efter originalplattan, och bjuder på fem tidigare outgivna låtar.
Endast tjugofyra år gammal har Nakamura – vars riktiga namn är Aya Danioko – gett den afrikanska urbanpopen ett rejält lyft sedan debuten för två år sedan med ”Journal intime”. I Sverige gled ”Nakamura” in på plats 72 på Sverigetopplistan förra året vilket inte är illa gjort och prisregnet internationellt har ännu inte sinat. Genombrottslåten ”Djadja” streamdes enormt och nådde förstaplaceringen i Frankrike, Nederländerna och Rumänien och med 445 miljoner visningar på Youtube.
Född i Mali men uppvuxen i Paris förort som dottern till en ”griotte” som mamma har det menats att Nakamura själv fortsätter som malisk traditionell musiker. Ett epitet hon inte är nöjd med: jag gör saker på mitt sätt, anser hon. Och naturligtvis finns det en anledning till att en franskspråkig platta plötsligt tränger igenom i den tämligen engelskdominerade hiphop- och R&B-världen.
Jag skäms inte för att erkänna att min tjugo år gamla skolfranska inte duger särskilt mycket till när det kommer till att översätta Nakamuras texter, men ärligt talat så gör det inte särskilt mycket för jag sjunger med och svänger om i vilket fall. Skivan är så snyggt producerad och Nakamura har en stark röst som passar till de olika stilarna hon utforskar.
Själv föredrar jag populära ”La Dot”, en enkel singalong-låt om traditionella kärleksförhållanden, framför ”Djadja” (sommarhiten för bilresor). Men ingen av dem är skivans starkaste låtar utan jag föredrar ”Copines”, ”Idiot” och ”Claqué” där de afrikanska rytmerna är medryckande. Låtar som ”Soldat” och remixen av ”Sucette” med rapparen Niska är tilltalande men favoriten får nog lov att bli ”Pookie” som lyckas samla ihop elementen för en riktigt bra raplåt med urban beats.
Framtiden för Aya Nakamura ska bli intressant att följa – mycket intressant.