tisdag, februari 25

ATT LUTA SIG UT UR HUVUDET – OM ROBERT BROBERGS ENGELSKA SKIVOR

av Peter Sjöblom

Robert Broberg är en av Sveriges mest kända artister och många kan nog nynna med i ett par av hans låtar även om de kanske inte ens vet att det är han som har gjort dem. Men bakom den folkkära spralligheten ruvar ett mörker som då och då letade sig ut på ett inte lika känt sätt. MONO gör ett nedslag bland Robert Brobergs engelskspråkiga skivor.

PATIENTEN: I want to get out.
LÄKAREN: Out of here, or out of yourself?
PATIENTEN: Yes.

Meningsutbytet ovan lär ha ägt rum på sjuttiotalet på en amerikansk psykiatrisk klinik. Att patienten ifråga några år senare skulle ställa sig med en ettrigt turkos gitarr inför ett fullsatt Globen är svårt att föreställa sig. Eller inte, eftersom de tvära kasten är typiska för den som lider av bipolär sjukdom. Vilket Robert Broberg gjorde. ”Ena dagen kan jag stå inför en publik på 10000 pers”, har han sagt, ”andra dagen kan jag inte ens knyta mina skor.”

Den i det allmänna medvetandet skarpaste bilden av Robert Broberg är den av åttiotalets arenaspexare som på sextiotalet gjorde en serie älskade svensktoppslåtar som ”Båtlåt”, ”Maria-Therese” och den frejdigt frustande dängan ”Uppblåsbara Barbara”. Vi som var små när det begav sig minns kanske också hur han gav sig ut på en huppegupptäcktsfärd bland spikande spöken och dysfunktionella robotar i den fantasisprutande barnteveserien ”The Pling & Plong Show” från 1970. Redan den innehöll allt som kännetecknade artisten Broberg – det vildsint associationsrika ordvitsandet, de halsbrytande infallen men också splittringen mellan dem och det stora ogripbara mörkret.

Under sjuttiotalet var Robert Broberg bytte han artistnamn flera gånger men var aldrig någon doldis, men skivorna han gjorde då har ändå med tiden kommit att omges av en sorts luddig obskyritet. Och flera av dem är faktiskt ganska egendomliga. Ingen av dem har en lika talande titel som ”Jag letar efter mej själv”. Det var precis det han gjorde. Sökte. Jagade någonting i hans inre som var tillräckligt stabilt för att hålla fast vid för att världen eller han själv inte skulle glida iväg. Han försökte till och med hitta det i proggen, men skivan han gjorde ihop med medlemmar ur Hoola Bandoola Band 1974 uttryckte en vilsenhet som inte passade in bland den mer karikatyriska proggens slagord. Det fanns inte så mycket utrymme att som Robert Karl-Oskar Broberg fråga ”Vem är det som bromsar & vem är det som skjuter på?” – sådant förväntades man sig veta. Eller åtminstone få andra att tro att man visste.

Man kan också titta på ”En typisk rund LP med hål i mitten” från 1971. Bilden verkar tagen i förbifarten, som av misstag medan Robban, som han ibland kallade sig, satt vid pianot med gitarren på låret, beredd att starta rullbandspelaren bredvid om inspirationen plötsligt infann sig. Han sitter vänd från kameran, barfota i gubbtofflor, med enkel t-shirt och lediga byxor, omedveten om annat än ackorden och den nerkrafsade texten på bladet framför sig. Trots att bilden är så vardaglig är det något kusligt med den. Som att den berättar mer än vad den föreställer. Broberg, bortvänd från och omedveten om den som iakttar honom. Letandes efter sig själv?

Kanske var hans oregelbundna växlingar mellan skrivspråken inte i första hand resultatet av hans amerikavistelser, utan av jakten på en pålitlig persona. (Ska vi vara petnoga hade han faktiskt sjungit på engelska redan tidigare, dels i Robbans Skiffle Group och dels som Robert Bridgemountain på en bisarr singel från slutet av sextiotalet, men dessa exempel är mest att räkna som kuriositeter.) De engelskspråkiga skivorna är nog hans minst kända men också hans mest intressanta. Det var som att språkbytet gav honom en själslig grammatik som lät honom formulera sig mer direkt. Tonfallet hos ”Tolv sånger på amerikanska” är allvarligare, lite mörkare, och förvånar måhända den som är van vid den skränigt flabbiga Broberg med alla påstridigt kulörta parafernalier. Därmed inte sagt att musiken är humorlös, men humorn är inte alls lättköpt dratta-på-ändan-aktig. Det är en humor där skrattet lätt fastnar i halsen.

Även om ett konstverk inte nödvändigtvis är att synonymt med konstnärens privatliv måste ”Tolv sånger på amerikanska” förstås mot bakgrunden av Brobergs inre kamp. Vi måste inte se hans läkarjournaler för att uppskatta musiken, men hur mycket man känner till om omständigheterna kring skivans tillblivelse är betydelsefullt för på vilket djup man kan tillgodogöra sig innehållet i den. Det är inte konstigare än att den emotionella genomslagskraften hos ”Blood on the Tracks” växer om man känner till Bob Dylans smärtsamma skilsmässa som föregick plattan, eller att det blir mer begripligt varför ”John Lennon/Plastic Ono Band” låter som den gör om man vet att Lennon genomgick primalterapi runt tiden för inspelningen.

Det är för övrigt just Lennons platta som jag ser som den närmaste släktingen till ”Tolv sånger på amerikanska”. Båda skivorna handlar uttalat om individens relation till sig själv. Men Broberg – för övrigt ett stort Lennon-fan – vidgar perspektiven, sätter in individen i ett samhällssammanhang som reducerar jaget till en informationsrecipient, ett samhälle där människan objektifieras i och av de allt starkare kommersiella villkoren och till sist blir produkten själv. Och som dessutom har lurats till att vilja bli det. Känns det månne igen? ”Tolv sånger på amerikanska” började spelas in i slutet av 1977; fyrtio år senare är den precis lika samtidsrelevant. Om inte ännu mer.

Fake it/You’re so much better when you fake it/Take it/as the most natural thing/and you’ll make it//The real picture of you/too complicated, let us see/the ideal picture coming true/and drop – reality//Image/go buy yourself a better image/Damage/Your own expressions/better damaged (”Fake it”)

I love things/They’ll never walk away from me/I love things/They’ll never talk or say to me/that I’m crazy, stupid or dumb-dumb/even if I am (”I Love Things”)

I wanna be a machine/strong and clean/with no human feelings/It would be easier I mean/if I could be a machine/with no human feelings (”I Wanna Be a Machine”)

Fast det är samtidigt svårt att avgöra hur mycket som är ett yttre tvång och hur mycket som är en inre längtan; när Broberg säger att han vill vara en maskin skulle det lika gärna kunna vara ett uttryck för en genuin vilja att bli fri från sig själv, än en fråga om att underkuvas av kraven från ett orimligt samhälle där all form av äkta mänsklighet bara är grus i marknadens maskineri. Hur länge orkar man vara människa innan man rämnar, hur mycket av sin egna själsliga oberäknelighet och övermäktighet orkar man med innan man – ja, gör vadå?

Det nästan plågsamt avklädda soundet, renskrapat ända ner till benet, får de tolv amerikanska sångerna att bli ännu mer påträngande och nervnakna. Produktionen låter så primitiv att man blir överraskad när man läser att den faktiskt spelades in i Studio Decibel och inte hemma i vardagsrummet. Ett tillvägagångssätt han ju dessutom redan var bekant med – ”Jag letar efter mig själv” spelades in ”live at hemma” som det står på omslaget.

De tolv låtarna skrevs under resor till USA mellan 1972 och 1977. Från början var de en del av en multimediaföreställning som inkluderade teater, film, masker och stillbilder. Om det finns någon visuell dokumentation bevarad från denna ambitiösa uppsättning som gick under namnet ”The Rise and Fall of a Plastic Messiah” är osäkert. Kanske kom det aldrig ens längre än till idéstadiet. Det som mest uppenbart anknyter till projektet är den avslutande låten på ”Tolv sånger på amerikanska”.”Song to a Plastic Messiah” är en magnifik låt som under drygt fyra och en halv minut förtätar hela skivans stämning och lämnar kvar plattan i en sorts gastkramande upphöjdhet.

I ett försök att orientera sig i sig själv skapade Broberg en ny roll han kunde gå in in: Zero. Namnet var inte valt på måfå; han ville nollställa sig själv, börja om, nudda vid sig själv från ett nytt håll. Den nya fasens första skiva blev den svenskspråkiga ”Motsättningar” 1979. Tematiskt skiljer den sig emellertid inte så mycket från hans övriga sjuttiotalsskivor – låtarna skrevs under flera år, och ”Vill du vara mitt sexualobjekt ikväll?” är till och med en försvenskning av en av låtarna på ”Tolv sånger”. Skivan är spretig precis som titeln säger men icke desto mindre en av Brobergs bästa. Låten ”Jag tar ofta på mig min kofta” blev en publikfavorit.

Det blev även stockholmshyllningen ”Vatten – sta’n är full av vatten” från uppföljarskivan ”Kvinna eller man” 1980. Det intressanta med den plattan är i det här sammanhanget dess enda engelska låt ”Don’t Lean Out of Your Head”: ”Remember what your parents said, don’t question the system, don’t question the rules, don’t lean out of your head”. Det låter som att Zero lånat ett par klyschor ur punkens fatabur, men med ”Tolv sånger på amerikanska” inte långt bakom sig antyder den att figuren Zero kanske inte var så mycket en fundamental omstart som en fortsatt kamp mot både Brobergs förflutna och hans eget nu. Oavsett utgör låten tillsammans med ett par engelskspråkiga singlar från samma tid en bro mellan ”Tolv sånger” och ”Am I Your New Toy?” från 1981.

”Am I Your New Toy?” är kanske den allra märkligaste skivan i hela Robert Brobergs brokiga karriär. Men trots att den är tydligt påverkad av samtidens new wave, minimalsynt och artister som Laurie Anderson, och trots att låtarna har tvärare vinklar än på ”Tolv sånger” står de båda skivorna varandra nära. Bägge två känns avskärmade, insulära – inte minst tack vare de helt igenom engelska texterna – och båda har som grundläggande tema den reifierade människan.

You’re the switch-on button on my T.V. set/You’re the forehand smash in the final set/You’re the key to my car (”You Make It Happen”)

Am I your new toy?/Yes you are! (”Am I Your New Toy?”)

Men ”Am I Your New Toy?” har fler öppningar för hoppet att sippra in – eller ut – igenom. Det är som att Broberg håller på att hitta tillbaka till sig själv, även om han fortfarande inte är säker på vad det riktigt betyder. I ”Robot Out in Universe” står han på gränsen mellan människa och maskin men ber, ”don’t treat me like a machine, I’m not that strong” och konstaterar att han är en mänsklig robot som tror på kärleken. I ”To Climb the Ladder of Hope” slår han fast att ”if you got the guts to wait, it’s never too late”, och i ”Lucky Me” formulerar han vad som kanske är skivans allra viktigaste textrad: ”I recognize myself in everyone I see”. Som om han äntligen började känna möjligheten att bryta sig ur sin insularitet. Nästa skiva blev ”Upp igen”, utgiven 1983 och starten på eran av blåa gitarrer, gula kassettbandspelare och jublet i utsålda hus.

Visst fortsatte han med sina existentiella självanalyser – de var ju trots allt kärnan i hela hans artistiska värv. Men när han skrev och sjöng på engelska var det med ett större allvar och färre andtrutet staplade ordvitsar. Om det engelska språket hämmade hans uttrycksförmåga så var det en hämsko som enbart var av godo.