lördag, september 19

ASJO – MOVE

av Leif Janzon

ASJO: ”Move” (Pitch Blue/Plugged)

En framtid för svensk jazz med en kvinnlig röst – finns den?

Det är lockande lätt att tro det efter att ha lyssnat på den nya skivan med Ann-Sofi Söderqvists Jazz Orchestra (ASJO),”Move”. Ett album med suggestivt, personligt material och fängslande komplex gestaltning.

Ändå är det långt ifrån någon experimentell eller ”svår” storbandsjazz som kompositören/arrangören/textförfattaren Söderqvist bjuder på. I sin ohöljda subtilitet, sina skuggningar av hemlighetsfullhet, sina oväntade avslöjanden, uppvisar ”Move” kanske just det som är lätt att se som kvinnliga drag. Med en mångfacetterad sångsolist (även textförfattare) som Lena Swanberg är redan den mänskliga röst som tilltalar oss kvinnlig.

Storbandsjazzen har väl oftast varit maskulin nog, för att inte säga macho, både vad gäller material och utförande, från Basie och framåt. Men den nya riktning som den ”coola” storbandsjazzen tog på sextiotalet med Gil Evans och Miles Davis har sedan dess alltid varit ett alternativ (som jag gärna vill kalla kvinnligt). Och i Sverige gick det ursprungliga Norrbotten Big Band vidare på den vägen under Tim Hagans – bland annat i samarbete med Ann-Sofi Söderqvist (”Grains”, 2011).

I ASJO är också flera av solisterna veteraner från NBB; orkestrering, klangkänsla och rytmisk komplexitet känns ibland nästan som övertagna från Hagans. Men ASJO plagierar aldrig, citerar ibland – och låter sist och slutligen höra en egen röst i givande dialog med förebilder och traditioner. Med hjälp av både nya och erfarna instrumentalister.

Det finns ändå en dubbelhet i uttrycket på ”Move” som inte känns helt lyckad. Jag tror att det har mycket med inspelningsvillkoren att göra. Hela albumet är live-inspelat; inga problem för instrumentalisterna, men väl för sångerskan Lena Swanberg. Låtarnas texter är poetiska, ibland nästan små lyriska sviter. De kräver en mer intim gestaltningsmiljö än jazzklubben eller konsertestraden. De flesta jazzstandards berättar en enkel historia med starka känslor, som artisten ger liv åt med medel liknande operasångarens, med dramatiska och personliga förhöjningar. Lena Swanberg måste i live-situationen koncentrera sig på att sjunga högt och tydligt, projicera texterna ut mot en ingalunda operasensitiv publik. När hon i studion hade kunnat finslipa den sångliga gestaltningen till att lyfta fram texternas alla lager av ofta blott anade innebörder.

Instrumentalisterna på ”Move” däremot har julafton; får klappar både av den entusiastiska publiken och av den kollektiva glädjen i samspelet – mycket märkbar – liksom av Söderqvists arrangemang, vilka i sin diskreta modernism, sensuell och varm, ger en fruktbar kontrapunkt åt solisterna.

Inledningsspåret ”Evening Blues” är en groovig och expansiv betraktelse av trombonisten Mats ”Dicken” Hedrenius, där orkesterarrangemangets ofta skimrande träblåsklanger låter solisten röra sig fritt, sträcka ut och skoja – för att raskt återvända till gemenskapen och dialogen. Redan här etablerar också Söderqvist vad jag vill kalla ”kvinnliga slut”: inte storbandsjazzens maxade ”manliga” fff-finaler, utan oftast diminuendon, mjukt avklingande.

Pianisten Oskar Lindström briljerar lagom mycket i ”Oskar’s Theme”, där upphovskvinnan excellerar i taktarts- och tempobyten: just när man trodde att man visste var man hade henne, överraskar hon. Dialektiken mellan arrangemangens spontanistiska men aldrig effektsökande utsagor och solisternas trygghet med dem som grund, är karaktäristisk för Ann-Sofi Söderqvist.

När sedan Lena Swanberg träder in på scenen, blir det alltså mot en fond av mångskiftande storbandsinsatser, i lyhörda samtal med vältaliga solister. I ”Queen of All Gods” (bara titeln är en tiopoängare) i lättsam 5/4-takt är Karin Hammars trombon drottninglikt auktoritativ. Och hennes kollega på instrumentet, mycket unga Lisa Bodelius, talar med poetisk, stilsäker och absolut egen stämma. (Vem kunde ha trott att trombonen, av alla jazzens macholurar, skulle bli så kvinnligt självsäker och eftertänksam?)

Ytterligare två insatser man inte glömmer: vibrafonisten Anders Åstrand levererar i ”Little Dance” ett solo som vänder upp och ned på det mesta – utvecklas från en fräck och närmast atonal första del till något som mest av allt smakar sextiotalistisk elektronmusik av hypersofistikerat snitt. Och i den dramatiska höjdarlåten ”Heroes” gör Amadeo Nicoletti intryck med ett välformulerat gitarrsolo, där jazzfraseringen är av typ John McLaughlin – men klangen distad hårdrock.

Tag och lyssna, du får mycket tillbaka – ASJO och Ann-Sofi Söderqvist visar med det här albumet att svensk storbandsjazz verkligen är on the move.