av Peter Sjöblom
APA: ”Absolut musik” (Phonobel)
Ibland tror jag att allt som idag återstår av den svenska jazzen bara är artiga pianotrior och överskolade sångerskor. Jag vet ju att det inte är så, jag vet ju att det finns alternativ, men alla linjalräta linjer och all hemläxeduktighet kommer så ofta i vägen för det där som gör jazz till meningsfull jazz. Att uttrycka något för att man verkligen måste kommer i skymundan för fjäsket att ge det finaste äpplet till fröken. Eller sjunga två låtar i ”På spåret” vilket är en sorts äppelfjäsk det också.
Och så ska alla konsensusnicka och ryggdunka samförstått och självbelåtet tycka att all den där uppstoppade musiken är alla tiders. Man förväntas göra det för jazzen tycks ha en bild av sig själv att det är väldigt synd om den och vi får inte göra den ledsen genom att inte tycka om den, för töttenötte vad duktig den är!
Men jo, det är nog synd om jazzen trots allt men inte på det sätt som den själv verkar tro.
Alltihop får mig bara att vilja skrika rakt ut.
Det finns säkert de som absolut inte vill jazzcertifiera göteborgsduon APA, men angreppsvinkeln är likafullt jazz även om APA inte är renläriga. Deras musik har gått genom punken (trummisen Johan Hultman spelade tidigare med Charta 77). Energin påminner om en annan gammal göteborgsk ösjazzduo, Jack Brothers, men det är Hansson & Karlsson som är urinspirationen. Det som skiljer APA från tidigare Hansson & Karlsson-vurmare som Trummor & Orgel och Sagor & Swing är att APA inte är lika pietetsfulla – det låter som att de vill övermanna sina hjältar istället för att knäfalla inför dem.
Duosättningen har sina begränsningar (som även Hansson & Karlsson kände av), och APA gör klokt i att låta Jonas Kullhammar göra ett vildsint saxofoninhopp och Tobias Grim avfyra ett par gitarrsalvor på ”Absolut musik”. Plus att organisten Pelle Eriksson hittar många olika ljud i sitt instrument. Men trots det och trots blott fem låtar på drygt tjugo minuter blir det lite jämntjockt. Låtarna rör sig i ungefär samma spänningsfält, vilket för all del kan ha att göra med att soundet är lite för kompakt med en mastring som snabbt tröttar öronen.
Det jag gillar bäst med ”Absolut musik” är APA:s förhållningssätt – respektlösheten, attacken, avsaknaden av räddhågsenhet. Ingen självömkan och framför allt: inga äpplen till fröken.