söndag, mars 7

ANTIBALAS – WHERE THE GODS ARE IN PEACE

av Peter Sjöblom

ANTIBALAS: ”Where the Gods Are in Peace” (Daptone)

Man kan fnysa ”retro” bäst man vill, men det är skivbolag som Daptone som behövs om man överhuvudtaget ska få någon motvikt mot all blodfattig broilersoul och ihjäldesinficerad vakuumpop. Lyckligtvis stod och föll inte Daptone med deras klarast lysande stjärna Sharon Jones som ju gick bort för mindre än ett år sedan. Daptone har ju trots allt alltid haft ett stall av flera band och artister som målmedvetet strävat bort från den fluffiga intigheten. Sedan några år tillbaka har de även Brooklyn-bandet Antibalas som innan de hittade till Daptone flyttade runt mellan olika bolag som Anti, Ninja Tune och egna etiketten Afrosound.

Och ett afrosound är precis vad det handlar om. Bandets musik är ett oanfrätt utskott från sjuttiotalets först och främst nigerianska afrofunk företrädd av exempelvis Joni Haastrup, Segun Bucknor, The Funkees och – givetvis! – Fela Kuti. På ”Where the Gods Are in Peace” återskapar Antibalas skickligt afrofunkens ursprungssound. Men autenticiteten ligger inte enbart i det analoga ljudet – det skitigaste de haft sedan debuten ”Liberation Aftobeat” fär snart tjugo år sedan – utan också i förhållningssättet; musiken får veckla ut sig på musikernas, inte maskinernas, villkor och frodas i det uppmärksamma samspelet mellan instrumentalisterna. Den sortens ”retro” har jag väldigt svårt att se något fel med. Det är snarast någonting som behöver eftersträvas.

Låtarna får den tid de behöver på sig för att stabilisera groovet som är både lätt och hårt. Lyssna på den elva minuter långa inledningslåten ”Gold Rush” eller avslutande ”Tombstown” där låtens tre delar smälter samman till ett kvartslångt, transcendentalt sjok som pulserar utåt, drar sig tillbaka och sedan flödar framåt igen. Att ”Hook or Crook” ”bara” är nio minuter kompenserar Antibalas med intensitet. De låter överhuvudtaget friare här än vad de har gjort på sina tidigare skivor.

Låt vara att afrofunken, upprorisk till sin natur, tappar lite av sin subversivitet när den går i exil – Antibalas musik känns ändå i grunden genuin. Daptone ska ha en eloge för att de håller hårt på sin ”gammalmodiga” estetik för det är mycket tack vare den som Antibalas kan blomstra på det sätt som de gör på ”Where the Gods Are in Peace”.