Idag kör MONO tre specialrecensioner där både Peter Sjöblom [PS] och Linda Bönström [LB] recenserar samma skiva – två till priset av en gånger tre!
av Peter Sjöblom & Linda Bönström
ANNA VON HAUSSWOLFF: ”Dead Magic” (City Slang)
Av de – inte minst svenska – singer/songwriters som har kommit fram under de senaste decennierna står Anna von Hausswolff i en klass för sig. Om det nu ens är rättvist att kalla henne för singer/songwriter längre; det känns lite förminskande för någon som idag står så nära Nico och Lisa Gerrard som von Hausswolff faktiskt gör. Hennes mörker känns betydligt mer genuint än de räddhågsna figurer som sitter och mumlar sina dagbokslitanior till slött gitarrkomp eller klinkelinkpiano. Så vi kanske ska ta och stryka det där med singer/songwriter helt och hållet nu.
Från att från början ha befunnit sig på lokal independent-nivå ligger Anna von Hausswolff numer på bolaget City Slang men att för några år sedan tog klivet upp på en internationell platå betyder inte att hon har gjort avkall på sin integritet. Musiken tornar upp sig lika hotfullt och skräckinjagande som förr. Om inte mer. En av låtarna, ”The Truth, the Glow, the Fall” klockar in på strax över tolv minuter, ”Ugly and Vengeful” – med black metal-harmonier! – tar sig förbi sextonminutersstrecket. Och von Hausswolffs röst låter om möjligt ännu mer plågad än tidigare och på sina ställen skjuter den iväg rena Yoko Ono-salvor.
Anna von Hausswolff har väl aldrig varit direkt lättlyssnad, ens på debuten ”Singing from the Grave” som är hennes mest rätlinjiga platta, men den här gången bjuder hon större motstånd än någonsin tidigare. Resultatet? Hennes bästa och mest gastkramande platta hittills. [PS]
* * *
Anna von Hausswolff är omåttligt populär, och hon har satt sitt eget märke som sångerska och experimentell musiker på enbart fyra plattor före denna. Och det finns flera anledningar till det, varav en stark sådan är att von Hausswolff är duktig på att spela live och lockar till sig mer och mer publik. En annan är som sagt att hon är sin egen, för närvarande är hon en av de drivande krafterna inom sin genre och hon visar det tydligt med ”Dead Magic”.
Genom att hålla plattan, som hon producerat tillsammans med Randall Dunn, till fem spår och tillika fyrtiosju minuter blir den också mycket fokuserad och ingenstans kan det sägas att den avviker från vägen. ”Black Times” innehåller variationer men samtidigt har alla spår en självklar sammanhållning, det är som att följa en berättelse av ljud. Det är några år sedan von Hausswolff släppte en skiva, ”The Miraculous” (2015), men med ”Dead Magic” visar hon att det inte varit förlorad tid. Snarare kommer den här skivan spelas hela året ut. [LB]