av Peter Sjöblom (foto: Carina Hedlund)
Anders F. Rönnblom har varit en musikalisk ciceron genom samtiden i snart femtio år. Med poetisk pregnans och perfekt precision har han rapporterat från ett kallt fosterland som blir allt kallare i takt med att tiden går – samtidigt som hans musik blir allt mer slipad. Peter Sjöblom möter en veteran som bara blir yngre med åren.
Förmodligen fattar vi inte själva hur lyckligt lottade vi är. Vilken tur vi har som har Anders F. Rönnblom. Den ende som rimligtvis skulle kunna utnämnas till en svensk Bob Dylan, om det nu är någon som helst vits med sådana utmärkelser. I över fyrtiofem års tid har han med rötterna i amerikansk beatlitteratur à la Richard Brautigan och Lawrence Ferlinghetti utvecklat, renodlat och finslipat en poetiskt genomsyrad rocksvenska som är helt och hållet hans egen, på samma gång öppen och potent tack vare hans skarpa blick för både det tidlöst personliga och det samhälleligt dagsaktuella. Hans texter rör sig på så många plan att de är i princip outnötliga; deras innebörder kan reinkarneras i varje ny tid utan att förlora sin grundbetydelse. Kommunikation både inåt och utåt. Centrallyrik med ett allmänvärde som sträcker sig över årtiondena. Han är ständigt närvarande men betraktar tillvaron från en punkt strax bredvid. Han är outsidern som står i alltings mitt.
Plus att han skriver bra låtar, det har han alltid gjort och det gör han ännu. Faktum är att det Anders F. Rönnblom gör idag, 71 år gammal, har en lika stor spänst som det han gjorde på sjuttio- och åttiotalet. Om inte rentav större. Skivorna i trilogin ”Landet Folket Jaget” – ”The Caviar Pizza Man Is Back” (2013), ”The Cosmopolitan Cupcake Conspiracy” (2014) och ”The Subliminal Solo Inferno” (2015) – och de efterföljande ”Historien ligger framför oss” (2016) och ”Freak Show” (2017) är lika relevanta som ”Ramlösa kvarn” (1972), ”Komedia – en tripp nerför Tarschan Boulevard” (1978) och ”Rapport från ett kallt fosterland” (1980). Hans skivor är kapitel i en livslång berättelse, som i fallet med Dylan, Joni Mitchell, Neil Young, Peter Hammill eller vem man nu själv ser som närmast musikalisk anhörig med förtroende att ledsaga en genom livet.
Och ändå är han för många bara killen som gjorde låten ”Det är inte snön som faller” som är lika självklar på julen som Kalle Anka, skinka och Karl-Bertil Jonssons altruism. Trots att den egentligen är en krigsförklaring mot allt vad julen står för. Eller kanske just för att den är det. För när trevlighetsterrorn blir allt för kväljande och köpcentrens skränskorrande bjällerklang tjuter som tinnitus i öronen är det rätt uppfriskande att höra någon säga att det som glittrar mest i juletid är tomtestrålen som smattrar mot pissrännans metall medan man själv dansar ensam runt granen med rösten bruten av en tilltagande panik undrar var glädjen är och var barnen är. Genom ångan från doppet i grytan och blänket från de kulörta julgransdekorationerna tycks låten med sin tecknade video kanske bara vara en kuriös motvallsgrimas men den är så mycket allvarligare än så.
Det är den enda jullåt jag har hört som är verkligt sann.
Och kanske just därför typisk för Anders F. Rönnblom. För han är sann. Hans låtar är sanna. Och det är väl därför som hans fans – de som med en kärleksfull glimt i ögat kallas F-heads – är så hängivna. Men orättvist få. För att åter anspela på ”Det är inte snön som faller” så är Anders F. Rönnblom inget gratiserbjudande som faller från ovan och som man oreflekterat kan gulpa i sig. Hans musik är till för att lyssnas på, inte bara höras. Han är inte svårtillgänglig men han kräver någonting tillbaka för att dela med sig av sig själv. Inte alla orkar ge det.
Men låt oss vara ärliga: I början av åttiotalet, när ”Det är inte snön som faller” var ny och Anders F. Rönnblom dessutom fick en liten hit med antikärnkraftslåten ”Jag kysste henne våldsamt” från redan nämnda ”Rapport från ett kallt fosterland” hade han en plats i det allmänna medvetandet. Han medverkade i dåtidens popprogram på teve och han fick till och med sommarprata i radion. Fast att han skulle ha varit folkkär håller han inte med om, och som han frågar i en av sina sentida låtar, vem fan vill bli det?
– Jag har nog aldrig känt mig speciellt folkkär, eller varit nån del av nåt populärt allmängods i media. Inte ens under det ganska aktiva åttiotalets början. Jag har väl inte heller medvetet medverkat för att synas mer. Jag tycker nog också att pressen tycks vara mer intresserad av ickehändelser än själva musiken. Det finns många exempel på hur man fått uppslag i kvällspressen på grund av sånt som inte alls har med en artists konstnärliga verksamhet att göra. Den enda gång jag fått en helsida var när jag på åttiotalet hade krossat ena stortån av en högtalarlåda. Märkligt.
– Ett av mina fans tyckte det var konstigt att Aftonbladet aldrig recenserade mina skivor och ringde och frågade hur det kom sig… Hon fick till svar av en nöjeschef att de skrev bara om kända personer och att Rönnblom var nog alltför politisk… Mycket lustigt att journalisten Mikael Strömberg för några år sedan, denna gång på kultursidan i samma tidning, konstaterar att ”trilogin är det mest politiska som skrivits sedan Joe Hill avrättades i Salt Lake City för hundra år sedan.”
Apropå politik – vad hade du för relation till proggen, och omvänt, vad ansåg musikrörelsen om det du gjorde på den tiden?
– Jag låg ju på kommersiella skivbolag, liksom både Pugh, Bernt Staf, John Holm och Ola Magnell. Men det fanns ändå plats för oss på musikrörelsens spelplatser. Det fanns väldigt många så kallade musikforum över landet. Visserligen fanns det en rigid kärna av starkt politiska journalister och arrangörer, fokuserade kring tidningen Musikens Makt, men även om den tidningen kanske inte skrev om mig så hade jag inga direkta svårigheter att få spelningar. Fick till och med spela två gånger på Sprängkullen i Göteborg, som ansågs vara ett av rörelsens högsäten. När tidningen Schlager sedan lanserades 1980, med flera av musikrörelsens journalister, så blev det lättare för mig att få pressbevakning.
Du har alltid haft en förmåga att skriva både om det individuella – jaget – och det stora – landet, samhället – men mer genom att ställa implicita frågor än att skriva folk på näsan. Har du någonsin känt lusten att proklamera rättframma ”lösningar”? Kanske av en sorts frustration, en instinkt att absolut inte kunna ”missförstås”?
– Då måste vi gå tillbaka till sjuttiotalets början, från mitt inträde i det svenska textskrivandet. När jag debuterade 1971 [med LP:n ”Din barndom skall aldrig dö”, red. anm.] hade många artister och grupper redan etablerat en starkt politisk dialog med sin lyssnare. Den vänsterorienterade retoriken var mycket uttalad, men jag kände mig inte redo att börja skriva politiska texter med en gång. Min ingång kom från de amerikanska beatförfattarna och poeterna, kombinerat med den psykedeliska rörelsen och en viss flummig naturlyrik. De svenska texter jag började skriva blev således en blandning av naivism, surrealism och romantik. Det dröjde närmare tio år innan jag var fullt redo att ge mig in i närkamp med den svenska samhällsdebatten. Då hade ju den politiska musiken klingat av i Sverige och ersatts av både disco och fusion. Gränserna började suddas ut. Det blev lite svårare att vara tydlig, att nå ut med budskap etc. Men lusten att proklamera rättframma lösningar har väl inte känts så spännande, tycker jag. Tydlighet blir ofta väldigt tråkigt. För mig har mystiken i stället varit en källa att ösa ur, och försöka få lyssnaren att själv välja vägar, att tycka och tänka. Missförstådd tror jag alla konstnärer blir på ett eller annat sätt. Underligt vore det väl annars. Konst ska och kommer alltid att provocera.
Du spelar ju fortfarande gamla låtar på konserterna och verkar ha en ständigt pågående relation med dem och dina gamla skivor. Vad är det som får dem att kännas aktuella för dig efter så lång tid – ändras deras innebörd för dig personligen, eller är det så att historien faktiskt återupprepar sig, och numer kanske fortare än förr, och att den i sig återaktualiserar låtar du skrev för kanske trettio år sen?
– Två skäl. Det första är väl att många av mina fans vill höra dem. De har mycket starka band till både sjuttio- och åttiotalslåtarna. Det andra skälet är att många låtar, speciellt från sjuttiotalet, passar stilistiskt bra in i dagens låtestetik, och AFR Band ger dem en ny fräck kostym. För övrigt är det väl så att ett flertal äldre låtar bara väntar på att få arrangeras om. ”Eld Och Vatten”, till exempel, som var en stel och syntbaserad låt från 1983 har fått ett luftigt countrysväng, medan å andra sidan ”Jag behöver ditt stöd” från 1972 som var en snabb countryliknande sak nu har blivit en skönt växande ballad med tungt gitarrsolo av Peter R. Ericson.
Hur har villkoren för ditt skrivande ändrats genom åren? Finns det något hos den Anders F. som skrev ”Freak Show” som är samma som hos den Anders F. som skrev ”Din barndom skall aldrig dö”?
– Tekniskt sett är det nog en stor skillnad. Jag menar, jag skriver på ett annat sätt nu. Jag är en bättre musiker. Mognare. Mer erfaren. Etc. Etc. Men i grund och botten ligger de gamla idealen och rötterna stadigt kvar. Musiken som man blev uppvuxen och uppfostrad med och som satte grunden för ens skapande. Instrumentalmusiken med gitarrgrupper som Ventures och Shadows betydde mycket för mig, precis som för Neil Young, har jag förstått. Vi blev båda inspirerade av mer melodiskt gitarrspel à la Hank B. Marvin än bluesbaserade musiker som B.B. King. Det tycker jag framgår tydligt på hur både han och jag spelar nu på gamla dar. En annan gitarrist som också har påverkat mig mycket är Jerry Garcia fråm Grateful Dead. Hans spel var också mycket melodibaserat. Han vävde slingor och klättrade i skalorna mera som en jazzmusiker, med långa improvisationer. Ändå blev det mycket blues av det hela.
– Över huvud taget blir mitt intresse för gitarrer och mitt gitarrspel bara större med åren. Att ha tillgång till olika gitarrer gynnar också låtskrivarprocessen. Förr skrev jag mest med hjälp av min akustiska Levin, numera bidrar vissa elgitarrer att jag hamnar i olika stämningar och musikstilar. Soundet är definitivt en mycket viktig ingrediens i komponerandet.
– Ända sedan min ”comeback” 2004 har mitt låtskrivande blivit en nästan vardaglig aktivitet. Efter många år under nittiotalet med låg kreativitet i skrivandet formligen exploderade allt 2003-2004. Man ska veta det att jag vid millennieskiftet trodde att min skivkarriär var över. Att jag var helt glömd och att ingen ville satsa på en medelålders musiker. Att den stora F-boxen [med Rönnbloms första arton skivor plus extramaterial, red.anm.] gavs ut av det lilla svenska skivbolaget Hawk förändrade allting. Jag avslutade då min verksamhet med tidningen EFX Art & Design, och började i stället bygga upp en stor bank av låtidéer. De kom att ligga till grund för flera skivproduktioner framöver. Och sedan har det bara fyllts på successivt.
”Landet Folket Jaget”-trilogin är nog det mest ambitiösa projekt som någon svensk musiker genomfört på mycket länge. Vad var det som triggade trilogin från första början? Hur mycket fanns färdigskrivet till den när du påbörjade inspelningen av ”The Caviar Pizza Man Is Back”? Eller skrevs varje enskild skiva ungefär i takt med att de gjordes?
– Hur idéer och projekt kommer till är ju svårt att säga. För mig är det väl så att det ena ger det andra, det blir som länkar i en kedja… ”Dom automatiska undrens tid är förbi” från 2004 är ju starten på den ”nya” epoken, kan man säga. På den skivan finns mycket som mejslas ut i trilogin tio år senare – ”Ett samhälle i sönderfall” till exempel. Sedan har vi ”Opium” på ”Underground 2” från 2008 och ”Välfärd” på ”Tambourines & Lovers” från 2011 som också pekar mot trilogin. Däremellan skrivs det mycket om folket.
– Jag tror det var journalisten Håkan Lahger som, när han intervjuade mig för sin Dylan-bok, sa att jag skriver mycket om människorna och förhållandet i landet, men inte så mycket om mig själv. Att jag inte är lika privat som många av mina samtida kollegor. Det tror jag triggade mig till att försöka skriva mer om ”jaget”. Men det var omöjligt att helt komma ifrån ”folket” och ”landet”. Så när jag började samla musikkompositioner och varierande textidéer så blev det en mix, uppåt ett fyrtiotal låtar som skulle kunna fungera ihop. Dock var det alldeles för mycket för att klämma in på en dubbel-CD, än mindre på en enkel-CD… Då kom tanken på att dela upp materialet på tre skivor.
Hade du en sorts mind map där du skrev låtarna så att säga efter behov – ”del 2 behöver en pusselbit i form av en sån här låt, nu skriver jag den”?
– Ja, en slags form av mind map fanns faktiskt. Jag behövde skissa upp hur olika tankar och texter passade in i de tre temana. Men egentligen var inte allting så strikt, det fanns överskridande tankar och låtar som kunde passa in på mer än en skiva.
– Processen när jag arbetar är att all musik är påbörjad, komponerad, och ligger inspelad som ruffa demos. När kompositioner sedan väljs ut för ett projekt, då börjar textarbetet. Vissa låtar har visserligen kanske fått en lämplig arbetstitel eller en textrad som är bärande, men inga fullständiga låttexter är klara. En annan viktig del av den kreativa processen är också att jag hela tiden har en anteckningsbok till hands och kontinuerligt skriver ner lyrik- och textfragment. Så det blir sen till att plocka och kombinera ord och oneliners… Men mycket faller ganska snabbt på plats. Grundtankar för ett visst tema lyser ofta igenom klart och tydligt.
– Vad det gäller F-trilogin så fanns ju också arrangemang- och produktionsaspekter att förhålla sig till. Tanken var, vill jag minnas, att de tre delarna skulle skilja sig åt ganska radikalt – ”Landet” tuffare, större ljudbild och öppnare; ”Folket” mer akustiskt; ”Jaget” mer experimentellt. Det var tankar som funkade på vissa låtar men inte alls på andra. Så det fick bli kompromisser, vilket inte alls var fel, utan gjorde de tre skivorna mer dynamiska, tycker jag.
– Viss ny musik skrevs naturligtvis under produktionens gång. Impulser kom från olika håll… Nick Caves ”Push the Sky Away” påverkade mig djupt, liksom P.J. Harvey, Jack White och Kurt Viles senaste soloskivor.
Jag tycker ”Freak Show” framstår som något av en pendang till ”Landet Folket Jaget”. Håller du med om det? Kan man se den som en sorts spin off-effekt av trilogin?
– Som jag sa tidigare, allting är ju länkar i en kedja. Freakshowen har väl funnits närvarande lite här och där i tidigare produktioner. ”Fyra dansande hundar”, ”OMG Take a Picture”, ”Hitchcock Thriller” och ”Det är för mörkt i mörkret” från trilogin innehåller en hel del freaky things, kan man ju säga… Smått surrealistiska/groteska/tragikomiska iakttagelser av samtidens individer har väl presenterats lite här och var i mina texter under hela karriären. Låtar som ”Guds golfboll”, ”Caviar pizza”, ”Kokofån” och ”Det är inte snön som faller” vårdar arvet från ”Tarschan Boulevard” väl, tycker jag.
”Freak Show” känns lite som brottstycken ur en större grej, nästan som att det finns mycket mer kring ”Freak Show” som du ännu inte berättat. Kan du berätta mer om ”Freak Show” och vilka idéer som omgärdar projektet – finns det fler låtar som ingår men som du inte har gett ut ännu?
– Både ja och nej. Egentligen finns inga fler färdiga verk som skulle passa in i ”Freak Show”. Men som sagt var: allting är länkar i en kedja, och ”freakshowen” fortsätter ju ute i världen. Det kommer aldrig att sluta att finnas tokiga saker att skriva om. Det finns mycket material – kompositioner – kvar, musik som även var uppe för behandling när jag valde verk för ”Freak Show”. Men dessa kommer förhoppningsvis att hamna i andra projekt.
– Men sedan har vi ju den andra konstnärliga aspekten på projektet. ”Freak Show” var egentligen en ursprunglig titel jag hade bestämt för min konstutställning ”Faces Freaks Fantasy”, som är en fortsättning på mina typografiska 3D-experiment från nittiotalet, the Freaky Type Collection, och vidareutvecklat till en porträttsamling.
– Jag har ju under hela min karriär, från sjuttiotalet och fram till millenieskiftet, haft två kreativa verksamheter. Jag har kunnat alternera mellan musik och grafisk formgivning. Mellan åren 1995 och 2001 skrev jag visserligen endast två-tre låtar per år, jämfört med andra år då jag brukar få till mellan tjugo och fyrtio verk. Men det berodde inte på att jag hade någon skrivkramp, utan att för att jag ägnade all min tid åt digital konst, tidningsutgivning, föredrag och utställningar.
Hur mycket är inspiration och hur mycket är hårt jobb?
– Man kan väl säga som så att det är hundra procent inspiration när låtskrivandet är i gång. Sedan blir det hundra procent hårt arbete när inspelning och mixning sker. Det är två helt olika processer.
För mig personligen är musik något visuellt, jag uppfattar ofta musik i bilder. Är bild och musik för dig uttryck för samma sak eller är de mer som komplement till varandra?
– Bilder är fundamentalt viktiga. Det är beståndsdelar som hela tiden finns där, påverkar en och bidrar till att verk blir till. Vare sig det är musik, konst, film eller litteratur… För mig är de så självklara eftersom jag arbetat med dem på olika sätt, i olika verksamheter.
– Eftersom min far var konstnär så har bildseendet funnits närvarande sedan tidig ålder. Att jag skulle utbilda mig till nån form av bildskapande person när jag började på Konstfack var vi båda överens om. Att det blev grafisk formgivning och reklam i slutändan berodde nog på mitt stora intresse för logotyper, märken, symboler, typografi och ordformer.
– För mig kan häftiga bilder skapa en låt. En låt som sedan genererar andra nya häftiga bilder till lyssnaren. Det känns väldigt spännande.
Anders F. Rönnblom berättar att låten ”Vid Bellevue en drömvärld spökar” är fylld med bilder från hans barndom på fyrtiotalet (”Bellevue låg i slutet av Sveavägen vid Wennergrens Center ungefär”) och hur detaljer som präntats in i minnet dyker upp i texten:
– Där fanns bilverkstäder, ”en trasig bil” – spännande miljöer för en fyraåring att ta in. ”DKW och Tatraplan” var bilmärken som jag kommer ihåg, liksom ”en Javelin i mörkröd lack”. ”Eldh på berget” är konstnären och skulptören Carl Eldh och hans ateljé i Bellevueparken, ”vid Sveaplan står tiden still”. ”En baskerman med block och penna” är min far, ”målarkungen”, som alltid ritade eller målade när vi var ute och promenerade. Starka barndomsminnen. Minnesbilder.
Är du nostalgisk till din natur?
– Har väl egentligen aldrig känt mig direkt nostalgisk över saker och ting. Har i stället försökt att vårda fina minnesbilder. Men ju äldre man blir, ju tydligare blir det hur dåligt och fult och fel vissa saker upplevs numera. Då måste jag nog tillstå att det är lätt att bli lite nostalgisk.
Han ler, och jag funderar över åldrandet. Funderar över hur somliga artister blir mer aktiva när de blir äldre, som Dylan och Van Morrison. Som om de vill göra så stort avtryck de kan medan det går. Känslan av tidens ändlighet. Tidspressen – kanske rentav en panikreaktion?
– Javisst är det väl så. Kanske inte nån panik direkt, men jag måste ju erkänna för mig själv att det vid 71 års ålder är en viss begränsad tid kvar, och det finns fortfarande väldigt mycket jag vill göra. Det kombinerat med att jag, sen jag blev pensionerad, nu kan koncentrera mig helt och fullt på min musik. En vän frågade mig nyligen: ”Men hur länge ska du hålla på?” Jag svarade spontant: ”Ända tills Sveriges största morgontidning intervjuar mig och gör en artikel – nåt som faktiskt aldrig skett under mina 50 år som artist.” Vännen trodde jag skojade och sa: ”Men du vill ju inte bli folkkär, eller?”
Rönnblom skrockar till.
– Ja, min tanke var väl inte att bli folkkär, utan mer att det journalistiskt sett trots allt kanske fanns lite nyhetsvärde i att jag ger ut musik och försöker utveckla mitt skapande… Att jag knappast syns i den stora rikstäckande pressen gör ju att många inte vet att jag fortsätter min verksamhet. Det är ibland frustrerande att möta folk som säger: ”Har du gjort några skivor sedan den där stora boxen kom?”
– Men varför fortsätter man? Antagligen för att man aldrig blir riktigt nöjd. Varför målar en konstnär ännu en tavla? Varför skriver man ännu en låt? Det går alltid att göra saker och ting bättre eller på andra sätt. Det är en komplex process: Man komponerar, skriver texter, arrangerar, spelar in och producerar… Det är en mängd olika parametrar och att alla ska bli hundra procent rätt och riktigt inställda är svårt. Det finns alltid utrymme för att förbättra och förfina, eller kanske bara att bryta mönster och experimentera lite vildare. Och dessutom är ju hela denna process otroligt rolig.
Anders F. Rönnblom har i lite drygt tio år drivit sitt eget skivbolag, F-Records, något som naturligtvis gett honom en frihet som han annars inte skulle ha haft. Hade ”Landet Folket Jaget” ens funnits som annat än idéer i hans huvud om budgetar och skivbolagens grindvakter hade stått i vägen? Tveksamt. Osannolikt.
– Att jag startade F-Records var ett resultat av att Hawk Records plötsligt såldes och lades ner runt 2005-2006. Eftersom F-boxen just hade kommit, blivit grammisnominerad och fått mig att börja tänka på en fortsatt musikkarriär, så behövde jag ta ett beslut: Skulle jag över huvud taget fortsätta att ge ut skivor, så måste jag nog göra det själv. Inget skivbolag skulle satsa på en sextioårig man.
Hur tycker du skivbranschen har förändrats under de år du har hållit på?
– Skivbranschen har ju förändrats radikalt och har nu väldigt få likheter med den bransch som jag en gång i tiden började jobba i. Eftersom jag inte är direkt inne i den så vet jag inte hur förhållandena är, men jag antar att de stora majorbolagen mest är inriktade på idolartister, hits och internationella framgångar. Smala, udda artister ligger på små independentbolag eller ger ut på egna bolag. Det är väl det som är den stora skillnaden mot hur det var förr.
Vad ser du för fördelar och nackdelar med att tekniken gjort det lättare för fler att spela in och sprida sin egen musik? Och hur ser du på fildelning och Spotify?
– Eftersom teknologin tillåter det så blir det nu möjligt för vem som helst i princip, att producera och marknadsföra sig själv med små medel. Det är väl den stora fördelen. Förr var det något stort att få ett skivkontrakt, men numera gör ju alla skivor. Det är liksom helt andra förhållanden. Spridning på nätet är bara en fördel för en artist som mig. Ju mer jag kommer ut till publiken ju bättre är det.
I Christer Herentz’ tämligen voluminösa bok ”F-biografin” om Rönnbloms liv och värv finns det en lista över oavslutade projekt. En del av dem är vilande, andra har genom åren utvecklats till något annat än vad de ursprungligen var tänkta att bli. Det är multimediaföreställningar, fragment, skisser, koncept, en personlig hyllningsplatta till David Crosby…
– Ja, det finns mycket material kvar att arbeta med. Blir alltid förvånad när jag får tid att gå igenom demoinspelningarna. Många kompositioner är i mitt tycke mycket bättre än somligt som jag har givit ut. Men de kanske inte har passat in i det aktuella konceptet eller temat, så då har de sparats. Det intressanta är att när jag studerar vissa verk skrivna i slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet, så har jag kommit över de värsta Beatles/Stones/Kinks-pastischerna och börjat experimentera med harmonier och arrangemang. Definitivt starkt påverkad av både Brian Wilson och Frank Zappa.
– Mycket handlar naturligtvis om ”pop och rock” eller det fack som man förknippas med. Det är alltid svårt att bryta gränser, skifta genrer, men många av mina kompositioner tror jag skulle kunna framföras av till exempel en stråkkvartett eller en brunnsorkester. Flera ligger närmare cool jazz och mycket från slutet av åttiotalet byggde på samplingar och repetitiva sekvenser, inspirerade av Laurie Anderson och Philip Glass.
– Jag läste nyligen om Neil Young och hans stora arkiv av outgivna låtar. Skillnaden är att han från början har haft möjlighet att spela in och mer eller mindre förbereda för specifika album som nu kan släppas, efter säg trettio-fyrtio år. Jag har i stället ett stort lager med äldre oinspelade verk, från sextiotalet och framåt, som kan spelas in och kläs med dagens musikaliska idéer och klanger.
– Vad jag också har börjat att sammanställa är en F-antologi över alla publicerade texter. En bok som inte bara ska vara lyrik rätt upp och ner, utan även innehålla lite bonuslyrik samt förklaringar, analyser, kommentarer och kuriosa kring mina ord och mitt språk.
Vilket leder oss fram till den stora frågan: Den nästan mytiska ”Boken om Boulevarden” – finns den egentligen? Eller ska vi rentav se allt som du gör och ger ut som blad i denna stora bok? Är ”Boken om Boulevarden” egentligen en ständigt pågående självbiografi som är mycket större än en faktisk bok?
– Svaren på dina tre frågor skulle säkert kunna besvaras med: Ja. Ja. Ja. Manuskriptet, romanen, det så kallade originalmanuskriptet finns naturligtvis. Det har funnits i fysisk form sedan åttiotalet, om än i olika versioner och med skiftande omfång. Och ja, det är ett ständigt pågående projekt. Ett symbiosförhållande från början, där jag lånade av ”boken” till mina låttexter och sedan återgäldade ”boken” med fragment från låtarna. Det har kanske nu börjat utvecklas till ett mer slutgiltigt dokument. Men när, var och hur det till slut ska presenteras vet jag inte. Tiden är inte riktigt inne än.