tisdag, augusti 14

ANDERS F. RÖNNBLOM – FREAK SHOW

av Peter Sjöblom

ANDERS F. RÖNNBLOM: ”Freak Show” (F-Records)

Rost sover aldrig sade Neil Young och menade att man alltid måste hålla sig på alerten för att inte kärva ihop. Finns det någon som lever efter det credot är det väl Anders F. Rönnblom. Han har alltid varit en produktiv artist, och alldeles särskilt så de senaste åren. Förutom sitt extensiva konsertschema (och dessutom sitt arbete som grafisk designer) har han med nya plattan inräknad de senaste fyra åren gett ut fem skivor. Tre av dessa utgör trilogin ”Landet, Folket, Jaget” som hör till det mest ambitiösa han överhuvudtaget har gett ifrån sig, och där han med sällspord iakttagelseskärpa skildrar samtiden ur flera avslöjande men icke-propagandistiska infallsvinklar. För mindre än ett år sedan gav han ut den liveinspelade LP:n (finns inte på CD) ”Historien ligger framför oss” där han förlängde perspektivet bakåt, och där han utan att mästra använde sin egen ungdom som ett prisma att bryta nutiden igenom. Och allting gjort med en sådan musikalisk pregnans och precision att jag gång på gång frågar mig själv hur i hela fridens namn det är möjligt att hålla en så rask utgivningstakt på en så hög kvalitetsnivå så pass sent i karriären. Men Anders F. Rönnblom är sannerligen inte som några andra.

”Historien ligger framför oss” var brottstycken ur ett större koncept som nu kulminerar med den exklusivt förpackade ”Freak Show”, en inbunden bok med illustrationer och texter, en CD samt en DVD med LP-konserten inspelad i den anrika Atlantis-studion. (Ska jag invända något mot den luxuösa presentationen är det väl att det kräver en del lirkande att få ut discarna i pärmarnas fickor – jag rekommenderar att istället förvara dem i förslagsvis mjuka fodral så att skivorna inte repas när man tar ut dem.) Strikt musikaliskt berättar inte DVD:n någonting som LP:n inte redan gjort eftersom det är samma musik, men det är roligt att se – och inte enbart höra – samspelet mellan musikerna. DVD:n bjuder också på lite extra dokumentärt bakommaterial från inspelningen, och det är roligt att ha den då den binder samman hela ”Freak Show”-projektet till en enhet.

Dock är det CD:n med helt ny musik som är stommen i den här utgåvan.

Rönnbloms allra första skiva hette ”Din barndom ska aldrig dö” men vad är det barndomens vackra medfödda förtroende håller på att göra här om inte just gå om intet? Det ruvar ett mörker över hela ”Freak Show”, nattens bråddjup är större, floden flyter svartare men har kanske inte ens något vatten kvar. Allting tycks röra sig i den tilltagande alienationens panik, känslan av att vara avskuren från en värld som störtar samman av terrordåd och extremism från alla geografiska och ideologiska kanter. Men döden har ingen ideologi, döden är bara sig själv men får sin styrka av fundamentalismen oavsett förtecken. Mitt i det står Anders F. Rönnblom och iakttar och, som han gör på sitt sätt, frågar och ifrågasätter men med större rädsla än jag hört honom göra förut. Han famlar bland sina nära, efter en hand, en arm, någonting pålitligt att hålla tag i bland förödelsen efter ”en kraschad solnedgång”, någon att fly från söndringen tillsammans med men utan en aning om vad som finns kvar att fly till. Det är inte så mycket politik så mycket som det är en triggad självbevarelsedrift. Eller om vi har tur, ett paradoxalt hopp, med Rönnbloms egen formulering: ”Natten håller oss med ljus för att vi ska kunna se att leva”.

Det är naturligtvis jobbigt att lyssna på, men inte på samma sätt som det är jobbigt att se verkligheten mediasorterad i snuttar eller som att skrolla sig igenom Facebook-flödet som genom skarvarna av gemenskap läcker låtsasinformation, lösryckta och vidaredelade fraser ur hittepåpamfletter i alla möjliga kulörer och vilseledande bildsatt pyttipannahackad propaganda. ”Akta dig för sanningen, kanske är den inte riktigt sann”. ”Fantasierna tar överhand, inkräktar på förståndet.” ”Är det svårt att associera ångest, rädsla, måntro” frågar han, utan frågetecken. Men i den sista av CD:ns låtar, ”Freak Show No. 19/Practical Joke” erbjuder han ändå en sorts försoning i självtillitens skepnad:

Jag måste dekorera tiden…
Så länge jag lever i den med det jag har kvar
Jag står och ser hur åren går…
Man får ju perspektiv och gråa hår men det känns bra… Jag är kvar
Jag har en liten blomma kvar
Den spar jag till en annan dag, sån är jag… Jag är kvar

Och i ett slags postskript kanske vad som är skivans centrala, och mest uppbyggliga, textrad: ”Jag är dämpad, men ingalunda vikt ner till tystnad”.

Varken ”Historien ligger framför oss” eller ”Freak Show” är egentligen tänkta som pendanger till ”Landet, Folket, Jaget”, men tillsammans är det ändå så som de fungerar. Tankarna är besläktade, men scenen för funderingarna är större. Även musikaliskt. Trilogin var stramare, striktare hållen, medan ”Freak Show” låter mer nervöst sökande, skärvigare, mer välkomnande för den intensitet som kommer sig av det laddade, intuitiva ögonblicket. Om ”Freak Show” avsiktligt är mindre repeterad eller om den bara är skickligt iscensatt för att uppnå samma effekt spelar ingen roll då det oavsett skickligt framhäver texternas rastlösa farhågor och skärrade vilsenhet. Lustigt nog påminner ”Freak Show” mig emellanåt om australiensiska gruppen Triffids som på åttiotalet gjorde en serie skivor som när de var som bäst med större eller mindre men alltid elegant självkontroll balanserade på gränsen till sammanbrottet, pådrivna av huvudpersonen David McCombs sömnlösa vankande och osaliga grubbel. Om det nu inte helt enkelt är Nick Cave som genljuder genom Rönnbloms livslånga Dylan- och Neil Young-vurm.

Jag frågar mig själv igen hur i hela fridens namn Anders F. Rönnblom kan hålla en så rask utgivningstakt på en så hög kvalitetsnivå så pass sent i karriären. Men som sagt, han är sannerligen inte som några andra.