av Peter Sjöblom
ANDERS F. RÖNNBLOM: ”Det hysteriska draget nerför Tarschan Boulevard” (F-Records/Plugged)
Att Anders F. Rönnblom sedan några år tillbaka befinner sig i en särskilt briljant kreativ fas får inte få oss att glömma att hans förflutna också innehåller en hel serie minst sagt framstående skivor. Nu återutger han ett par av dem i form av en dubbel jubileumsutgåva, ”Det hysteriska draget nerför Tarschan Boulevard” – den titel som de båda skivorna skulle ha haft om de getts ut tillsammans som det var tänkt från början. (Hur det nu var tänkt från början – projektet kunde lika gärna ha tagit formen av en film, eller en bok, eller ett performance.) I stället delades det upp på de två separata skivorna ”Det hysteriska draget” och ”Komedia – en tripp nerför Tarschan Boulevard” när de gavs ut av dansbandsbolaget (!) Tyfon 1977 respektive 1978.
Skivorna var en reaktion på Rönnbloms tidigare plattor som präglades av det han kallar Ramlösaromantiken (hör skivorna på Decca och CBS/Epic 1971-74 – allra helst -72 års ”Ramlösa Kvarn”). Den mjukare singer/songwriter-stilen med sitt nästan nostalgiska skimmer byttes mot beskrivningar av ett mycket kargare land som vi kan kalla Sverige. För att rycka en formulering ur sitt sammanhang i låten ”Adjö till din vackra mamma”: det som till början ”var en solskenssaga” var nu i stället ”bara att beklaga”. Bägge skivorna är bryska utsnitt med skarpa brottytor ur en hårdnande tillvaro (och som fortsatt hårdna sedan dess).
Under de tre år som förlöpte mellan den sista Epic-plattan ”Alternativ rock’n’roll cirkus” 1974 och ”Det hysteriska draget” hade Rönnblom dessutom utvecklat en mer intrikat stil inspirerad av Alex Chilton, Randy Newman och Brian Wilsons Beach Boys-samarbete med den exceptionellt begåvade arrangören Van Dyke Parks. För att matcha de nya låtarnas större textmässiga och musikaliska komplexitet lät han smycka ut dem med bredare arrangemang inklusive blås och atypisk stämsång. Paradoxalt nog gjorde det ”Det hysteriska draget” bara mer konfrontativ.
Då Rönnblom inte är den som släpper ifrån sig något undermåligt material är ”Det hysteriska draget” lysande. Men min favorit är ändå ”Komedia”; det var trots allt en av de första Rönnblom-skivor jag överhuvudtaget hörde. Med andra ord är det en av de plattor som utgör fundamentet i min tillvaro som ett AFR-fan. Den är rakare och mer oslipad än ”Draget”, med färre krusiduller i arrangemangen och fler vassa gitarrer. Mer bluesbaserad, för att citera Rönnblom ur häftet som medföljer denna CD.
För oss garvade fans är det kanske ändå bonusmaterialet på skivorna som ådrar sig det största intresset. Ljudet på de gamla originaltejperna var för dåligt, så de så kallade ”Garagesekvenserna” som utgör extramaterialet består av nyinspelningar. Det är sannerligen inget fel på dem – i Sverige är det väl bara denne Rönnblom som kan lämna sådant högkalibrigt material liggande i arkiven i fyrtio år. Men dagens Anders F. Rönnblom låter ju inte som sjuttiotalets, och de sammanlagt sexton nyversionerna kontrasterar för skarpt i sound mot originalplattorna. Jag hade helst haft dem på en separat skiva.
En annan, låt vara marginell, anmärkning är att ”Det hysteriska draget” är överförd från vinyl. Kanhända var mastertejperna inte i tillräckligt bra kondition för att använda, kanhända är de förkomna. Men med dagens teknik – och med Rönnbloms stora omsorg om sin egen utgivning – hade det varit lätt att få bort de enstaka LP-knäpp som hörs, och kanske också mildrat några av de skarpa s-ljud av förmodat vinylursprung som här och där hörs.
Men när allt kommer omkring är det petimeterinvändningar. Musiken är förnämlig och förtjänar tveklöst en så fin utgåva som detta på det hela taget är.