onsdag, oktober 16

ANDERS F. RÖNNBLOM – BLÄRK! – NYA FOSTERLANDSSÅNGER


av Peter Sjöblom

ANDERS F. RÖNNBLOM: ”Blärk! – Nya fosterlandssånger” (F-Records)

”Under hösten och vintern fylldes min anteckningsbok med osannolika citat, kommentarer och samtidsmetaforer tagna ur en pågående fulteater som spelades upp framför mig. BLÄRK! var vad jag hörde. BLÄRK! och munvädersfladder. BLÄRK! och allsköns gallimatias. BLÄRK! spyddes ut av sprattelmän och högerpopulister.”

När Anders F. Rönnblom, en av de i dubbel bemärkelse sanna poeterna i svensk rockmusik, sammanfattar läget med ett BLÄRK! – både i skivtiteln och citatet ovan om skivans tillkomst – förstår man att han har fått nog. Som om potent tvetydiga fraser, sådana som man vanligtvis förknippar honom med, i dagsläget inte räcker till. Som om han inte kan närma sig världen med något annat än ett onomatopoetiskt BLÄRK! för att förklara den känsla av äckel varje sund människa rimligtvis känner inför den. BLÄRK! BLÄRK! BLÄRK!!!

”BLÄRK!” är också titeln på det konstverk av Stina Berge (före detta trummis i bandet Pink Champagne, numer barnboksförfattare och korsordsmakare) som Rönnblom såg på en vernissage för ungefär ett år sedan och som han där och då bestämde skulle bli ett omslag till en skiva som han vid den tiden ännu inte börjat arbeta på. Även om han hade några år gamla men ofullgångna låtidéer. Idéer har han ju alltid haft, inte minst under de senaste åtta åren när han gett ut häpnadsväckande musik i alla möjliga format CD, vinyl, DVD… och som trots Rönnbloms smått sensationella utgivningstakt aldrig sviktat, ytterst sällan i text, aldrig i ton. Även om det formellt sett bara är de tre första skivorna efter hans kreativa nytändning som uttryckligen förklarats hänga ihop (med det övergripande namnet ”Landet – Folket – Jaget”) har alla hans skivor från 2013 och framåt varit nära förknippade i sound, analys och betraktelsesätt. Tillsammans har de gett en bild av världen i allmänhet och Sverige i synnerhet, sedd genom ett poetiskt prisma med både kargt nostalgiska och politiska fasetter.

På bilden till CD-häftet (ur vilket det inledande citatet är hämtat) är Anders F. Rönnblom suddig och iförd någonting som liknar en kirurgmask. Det är som om att han höll på att lösas upp av miasmerna från den tid han dissikerar med sin poetiska/analytiska skalpell. Det är den grafiska varianten av den panik som genomsyrar texterna. ”Är det inte märkligt hur mycket som är ogjort?” frågar han redan i titellåten som inleder skivan. ”Drömförrådet sinar, sagorna tar slut” medan ”tankesmedjor rasar” och ”kulturen står i brand”. ”Retoriken”, slår han fast i ”Gallimatias”, ”ekar vilt från från norr till söder, från öst till väst”, ”fagra ord som bryts isär när ödestider tär”. ”Vettlös, skamlös och svekfull gallimatias”. Rönnblom låter uppriktigt livrädd, så rädd att han denna gång måste tala rent ut; det finns inte tid för några som helst finkänsligheter, oavsett hur litterärt slagkraftiga de än är.

Det han säger här har han sagt förut, tydligt nog för dem som verkligen lyssnat, men här formulerar han sig så rättframt att även den allra flyktigaste lyssnaren omedelbart greppar innebörden. Vilket på inget vis gör texterna sämre. Trots det mörka tonfallet och det skrämmande innehållet är det uppfriskande att höra någon som verkligen talar klarspråk. Särskilt när det kommer från någon som Anders F. Rönnblom – när han låter den verbala förlåten falla helt biter texterna ännu hårdare. Detta är en rapport från ett fosterland som är ännu kallare nu än vad det var för fyrtio år sedan (för att anspela på en skiva han gjorde 1980). Alldeles oerhört mycket kallare.

Och så har vi själva musiken, lika själaskärande som kallsvettiga vaknätter. Rönnblom låter som en föreståndare för en bestialisk sideshow; märkligt väsande, pressat skrovlig, med ett skratt som egentligen är en grinande grimas – i mungiporna ser jag vassfilade tänder. Rösten är ofta flerfalt överdubbad till en vålnads-kör, ibland psykedeliskt medicinerat fasförskjuten.

”Blärk!” skrämmer mig, precis som den avser att göra, men jag försöker förstå exakt varför. Arrangemangen och instrumenten är egentligen inte spektakulära med rönnblomska mått mätt – han blandar elektriskt och akustiskt mer eller mindre som han brukar. Möjligen att balansen mellan instrumenten är lite skevare än vanligt. Rent melodiskt är det allra mest ”Barnen och byfånarna” som är direkt olustig (i positiv bemärkelse)… men det är något i hela stämningen som är så krypande och påträngande att man inte kommer undan. Det kanske är så att ”Blärk!” helt enkelt är sanningen. Vad finns det idag som är mer skräckinjagande än just den?

Ja, ”Blärk!” gör mig riktigt rädd. Det är ingen skiva jag kommer att lyssna på efter mörkrets inbrott. Det kanske inte ens är en skiva jag kommer att våga lyssna på lika ofta som hans övriga skivor. Just därför är det en skiva som måste höras ofta. En ärligare framställan av här-och-nu, och värre än: en ärligare framställan av framtiden har inte ens Greta Thunberg presterat. Vem vid sina sinnens fulla bruk blir inte vettskrämd av det?