måndag, november 30

ANDERS F. RÖNNBLOM – BLÄRK! BALLADER OCH MYSTERIER

ANDERS F. RÖNNBLOM: ”Blärk! – Ballader och mysterier” (F-Records)

av Peter Sjöblom

Anders F. Rönnblom gör det inte helt lätt för oss recensenter som trots allt försöker variera oss. För hur många sätt finns det att säga att han är den främste av svenska rockpoeter och att han av allt att döma är totalt oförmögen att vara något annat än just precis det? Och, som jag påpekat många gånger förut, hans utgivningstakt är svindlande, med minst en brännande angelägen skiva per år.

Det man kan säga om ”Ballader och mysterier” är att den är mindre konfrontativt skräckinjagande än vad förra plattan ”Nya fosterlandssånger” var. Trots att skivorna hänger ihop som del ett och del två av ”Blärk!”, den tudelade minisvit som är Rönnbloms hittills allra mest vitrioliska och oinlindade samtidsskildring.

Men om texterna på den här skivan är lika kirurgiskt exakta i sina analyser av moderna företeelser utan hjärna och innehåll som förut är musiken alltså öppnare än förra gången. Och han bjuder på fler musikaliska referenser än tidigare. Rönnblom är alltid Rönnblom allena, även när han avslöjar sin Bob Dylan- och Neil Young-vurm i anslaget, men här man anar man fler referenser. En countrylätt John Holm (kanske den svenska artist som ligger Rönnblom närmast), garagerock i ett par korta passusar, Tony Joe White, brittisk sextiotalspsykedelia, Van Dyke Parks, Peter Hammill, rentav också Ulf Lundell på den tiden han fortfarande bemödade sig skriva melodier och inte bara ord. Men, och det lär vid det här laget vara helt onödigt att påpeka det: Rönnblom är aldrig den som stjäl utan den som bara visar på god smak i sina inspirationer. Om det nu inte bara är i mina egna referenser som spelar mig ett spratt.

Nämnas kan också det namnkunniga gästartistuppbåde som står bakom Rönnblom denna gång och kompletterar hans sedvanligt exemplariska band. Vi hör bland andra Anna Stadling, Stefan Sundström och Johan Johansson. Bara det torde säga vilken nivå och status den oefterlikneliga Anders F. Rönnblom har.

”Blärk! Nya fosterlandssånger” var omedelbar i sin genomgående atmosfär av fasa medan ”Blärk! Ballader och mysterier” vecklar ut sig långsammare. Den lägger ut små ledtrådar och kräver fler lyssningar för att man ska kunna lägga ihop dem till den bärande helheten. ”Nya fosterlandssånger” tog lyssnaren som gisslan medan ”Ballader och mysterier” lämnar mer utrymme åt lyssnaren. Och just därför kräver den mer av densamma.

Men den vane F-lyssnaren väntar sig heller inget annat. Att ”Nya fosterlandssånger” var så direkt och hårt rättfram var därför en överraskning. På det viset är denna andra, avslutande ”Blärk!”-del mer klassisk Rönnblom. Vilket betyder klassiskt bra. Rönnblom är ju inte den som går fel och tar kreativt miste. Han är ju oförmögen att vara någonting annat än Sveriges främste rockpoet.