tisdag, januari 28

AMNON RAVIV – MIRROR


av Peter Sjöblom

AMNON RAVIV: ”Mirror” (Paradigm Discs)

Under många år lyssnade jag mycket, mest, på olika typer av experimentell musik. Jag sökte vägar bort från det bekanta och hamnade på ganska egendomliga platser emellanåt. Jag fortsatte utmed vägen, och sedan insåg jag att den lett mig tillbaka till startpunkten. Tillbaka till det enkla, det rättframma som inte tog några komplicerade omvägar. Man kan säga att även jag tog en omväg för att komma tillbaka till utgångspunkten, men till skillnad från omvägar var mina exkursioner ut i det ”annorlunda” inte onödiga. De var oerhört lärorika, både om musiken och om mig själv. Det var meningsfullt att exponera mig för något som tvingade mig att inta nya infallsvinklar. Men när känslan hade slagit rot, att mycket experimentell/avantgardistisk musik existerar för och i sig själv och inte alltid är så intresserad av att kommunicera utåt, växte den känslan sig allt starkare tills den tog formen av direkt irritation. När jag hittade tillbaka till utgångspunkten var det inte utan en viss befrielse att komma hem igen. På något sätt blev jag en lyckligare människa utan det sökt krångliga. Det är inte att jag inte förstår musiken – vilket förstås händer att jag inte gör – utan att det ofta inte finns så mycket att förstå i självändamålen. I grund och botten är jag nog bara en enkel människa som gillar helt vanligt potatismos, choklad utan chili och simpel rock’n’roll.

Ibland är det dock intressant att besöka det jag lämnat bakom mig; lite som att titta på bilder från besynnerliga platser där man varit och låna känslor av ens förflutna jag. Som en påminnelse om varför jag är där jag är idag. Det är så den israeliska avantgardisten Amnon Ravivs skiva ”Mirror” fungerar för mig. Första gången den gavs ut var 1983, i en upplaga om femtio exemplar, med omslag handgjorda av Raviv själv. Det är inte förrän med den här nyutgåvan som jag hör den för första gången. Exakt den här musiken har jag alltså aldrig hört förut, men förhållningssättet till den är uttjatat välbekant.

”Mirror” blandar flamencoinspirerad gitarr på några spår med fältinspelningar till en sorts apart musique concrète. En naivistisk jazzsaxofon som låter som ett leksaksinstrument bryter in i klangkonstruktionerna, vardagliga skratt briserar i ett sammanhang som får dem att låta besynnerligt kusliga, en jublande publik låter som att de hejar på i ett slagsmål, metallföremål skramlar mot varandra som en ekodränkt gamelanorkester i darrhänt miniatyr, vågskvalp sköljer fram ur musikens mitt, en bil krockar livsfarligt till obegripligt radiomummel… Ljuden kommer och går, blandas, försöker desperat skapa ett slags åkallande hörspel. Men det blir inte mer än en massa ljud som just kommer och går och blandas utan substans. Igen: Precis som mycket annan experimentell/avantgardistisk musik existerar den för och i sig själv. Jag som lyssnare är som bäst en statist i ett strukturlöst kammarspel med nonsensrepliker.

”Mirror” är ett ljudkollage som inte lyckas häva de stereotypa normer som sådana här ljudinstallationer ohjälpligt dras med. Den rör sig i en dödfödd genre; dödfödd för att den inte är intresserad av någonting annat än sig själv – ett exempel på varför jag övergav det förment experimentella. ”Mirror” låter bara för att låta. Men som det heter: Tomma tunnor skramlar mest. Och: Mycket väsen för ingenting. Men framför allt: Det är ingen skam att tiga när man ingenting har att säga.