fredag, januari 24

ALAN VEGA – IT / MARTIN REV – DEMOLITION 9

av Peter Sjöblom

ALAN VEGA: ”IT” (Fader)
MARTIN REV: ”Demolition 9” (Atlas Réalisations)

New York-duon Suicide gjorde ett antal skivor sporadiskt spridda över fyra decennier, men bara den allra första hade sprängkraften att förändra musiken i stort. Den var lika sakligt brutal och konfrontativ till musiken som till skivomslaget. Låtarna liksom gruppnamnet på konvolutet var som ett snitt över pulsådern och känslorna och rädslorna som rann ur musiken var som blodet som sipprade fram ur omslagets söndriga bokstäver. Med sina primitiva syntar och taktmaskiner bultade Martin Rev fram ett skelettartat, överstyrt beat som gav samma känsla som ett foto som man vridit upp kontrasten på så mycket att allt man kan se är de skarpa krockarna mellan de hårda, överdrivet mättade färgfälten. Ovanpå det, eller snarare inifrån det, ömsom skrek ömsom stönade Alan Vega fram en sorts paranoid rockabillysång i korthuggna fraser. Publiken tog det hela som en provokation. Ofta avbröts deras konserter i förtid av slagsmål. Suicide angrep publiken sonort, publiken anföll duon handgripligt. Lite ironiskt att det band som allra mest förkroppsligade det man brukar förknippa med punken inte ens hade några gitarrer.

Skivan, enkelt betitlad ”Suicide”, var mer än bara musik, den var en serie snabba bilder tagna med en allt annat än förskönande blixt rakt i ansiktet på det postapokalyptiska samhälle som enligt musiken var absolut verkligt redan 1977. Jag törs påstå att skivan har inspirerat varenda industriband från sjuttiotalet och framåt men ännu har ingen lyckats gestalta det Suicide gestaltade med samma precision och motsägelsefulla spänst.

Inte Suicide heller för den delen. Deras andra LP utgiven några år senare låter vid en jämförelse kreativt utbränd, och deras mer sentida försök att med uppdaterad teknologi beskriva nutiden oftast varit pinsamma. Båda medlemmarna har gjort soloskivor; Martin Revs med ihålig ambient och tom electronica, Alan Vegas mer åt rockhållet och något bättre än kollegans men ändå alltid kompakt överskuggade av Suicides förstlingsverk.

Det är mot bakgrund av detta som jag tappar hakan när jag lyssnar på ”IT”.

Alan Vega jobbade med den tillsammans med sin fru Liz Lamere under sex års tid, från 2010 fram till förra året när han avled 78 år gammal. Skivan präglas av nyhetssändningarna rödfärgade av blodet från religiösa vansinnesdåd i alla gudars namn och mänskligheten på ohejdad drift mot avgrunden – ”IT” står mitt i vår tid lika stadigt som Suicides debut stod i sin. Det låter storvulet att säga det och perspektivet är egentligen för kort för ett sådant påstående, men det känns faktiskt som att även om ”IT” inte når upp till samma nivå – det är omöjligt – ändå är den första av hans och/eller Revs skivor som verkligen tar vid där ”Suicide” slutade.

Alan Vega krymper melodierna till proklamationer och tänjer rastlöst ut talet till sång om vartannat, allt medan musiken i bakgrunden slår både maskinellt mekaniskt och köttigt mänskligt. Det är sannerligen inte lättlyssnat men det ska inte vara det heller. När Vega är som bäst är han påträngande, obekväm, oroande. En av låtarna heter ”Prophecy” men hela ”IT” har en kallsvettigt profetisk känsla. Detta är bokstavligt talat Vegas sista kraftansträngning och det låter som att han verkligen var tvungen att göra sitt yttersta för att avvärja världstillståndets demoner innan det var för sent så att han skulle kunna dö, om inte lugnt så åtminstone med samvetstrogen heder.

”Demolition 9” anknyter också till det förflutna då den ges ut på Craig Leons nyligen återupplivade skivbolag Atlas Réalisations; Leon var medproducent på Suicide-debuten. Liksom ”IT” föregicks ”Demolition 9” av en lång tystnad – detta är Martin Revs första skiva på över sju år. I någon mån försöker väl också han, om än helt instrumentalt, måla en samtidsbild även om Rev tydligt har klargjort att skivan inte har något narrativ.

Dessvärre har den inte så mycket annat heller. Skivan består av trettiofyra snuttar, den längsta två och en halv minut, den kortaste trettio sekunder. Det får den att kännas mer som ett soundtrack, och lider av samma problem som de flesta skivor där musiken är gjord för att illustrera kortare bildsekvenser men där den sedan tagits ur sitt sammanhang. ”Demolition 9” låter som ett rapsodiskt tvärsnitt av Revs tidigare soloplattor; här finns flyktig ambient och lite handfast noise men när allting presenteras i snuttar, som klanglig drivved, dröjer ingenting kvar så länge att det hinner fästa. Kontrasten mot Vegas platta kunde inte ha varit bjärtare.

Martin Rev är vilse bland halvtänkta tankar och diffusa idéer medan Alan Vega har en klar bild av vad han vill åstadkomma och håller fast vid sina intentioner hela vägen till slutet. ”Demolition 9” är försumbar medan ”IT” är en av årets hittills bästa skivor. Det förefaller helt osannolikt att återstoden av 2017 skulle kunna komma att ändra på den saken.