söndag, oktober 13

AIDA JABBARI – RÖST ÄR DET SOM ÅTERSTÅR

av Thomas Wihlman

AIDA JABBARI: ”Röst är det som återstår” (KWE)

Lysande är ett ord som sällan förekommer i min vokabulär. Låt mig ta det ordet i munnen, just bara denna gång. Jag har lyssnat till Aida Jabbaris album ”Röst är det som återstår”. Lysande är ordet.
För det är engagemang, toner, röster, musiker, texter som lyser som skivalbum så sällan lyser.
Vän av ordning tycker möjligen att Jabbari tar i för mycket, att det knakar lite. Men, det här är musik som ska upplevas av hela kroppen. Av tånaglarna likaväl som av själen och hjärnbarken.

Musiken har Aida Jabbari, född 1986, föräldrarna från Iran, skrivit själv, texterna kommer från Karin Boye och från den persiska poeten Forrough Farrokhzad. Därmed ingår albumet i den positiva trenden att i allt högre grad tonsätta lyrik.

Någonstans tog detta musikskapande vägen dessutom inte bara över det svenska och det iranska, utan över Piaf och Kate Bush. Och tycker jag mig inte ana lite Esbjörn Svensson Trio, EST, där också. Stråkarna ger också lite känsla av Mellanöstern. Kort sagt, det är mycket här, i det album som Jabbari producerat. Elias Lousseief som arrangör och pianisten Gustav Afsahi, tillsammans med övriga medverkande, har också haft en viktig roll att föra allt i hamn.

Och så var det där med Jabbaris röst, en sådan som skär sönder hjärtan likväl som tunga ståldörrar. Det är väl det som också gör mig alldeles omtumlad. Som sagt: ”Röst är det som återstår”. Och lysande är ordet.