av Peter Sjöblom
AHMED: ”New Jazz Imagination” (Umlaut)
Det är svårt att egentligen jämföra Ahmed Abdul-Malik med andra jazzmusiker. En visionär, men kanske för revolutionär för sin samtid. Han spelade visserligen med bland andra Art Blakey, Thelonious Monk och John Coltrane, men hans skivkarriär som bandledare blev inte längre än en dryg handfull skivor i slutet av femtiotalet och en bit in på nästföljande årtionde. Sedan lämnade han musicerande i princip helt och hållet och började istället undervisa. Han har aldrig varit föremål för några braskande återutgivningskampanjer även om det för några år sedan faktiskt kom flera nyutgåvor av hans skivor.
Som basist och oud-spelare född i New York med sudanska rötter förenade han på ett banbrytande vis musikaliska tänkesätt från Mellanöstern, Afrika och Amerika – skivtitlar som ”Jazz Sahara” och ”Oud Vibrations – East Meets West” är talande. Men hans musik blev aldrig kitschig som den sorts spiritual jazz som han i någon mån inspirerade till, och aldrig så vild som Don Cherry stundtals kunde vara i sina traditionsblandade experiment. Möjligen skulle man kunna dra paralleller till vad turksvenska Sevda så exemplariskt gjorde på sjuttiotalet men även det vore att underskatta Abdul-Maliks singularitet.
En hyllning till honom och hans säregna idiom måste förstås vara lika integritetsstarkt och frisinnat och där kommer konstellationen Ahmed in i bilden, en kvartett bestående av fransmannen Antonin Gerbal på trummor, de båda engelsmännen Pat Thomas på piano och Seymour Wright på altsax, samt svenske basisten Joel Grip. Titeln på deras skiva ”New Jazz Imagination” fungerar lika bra på hyllningsobjektet som på deras egen musik.
LP:n består av den mer än fyrtio minuter långa ”Anxious”, en bearbetning av Abdul-Maliks ”El Haris (Anxious)” från ”Jazz Sahara”. Fast egentligen är det inte rätt att kalla den för en bearbetning heller, även om gruppen Ahmed visserligen använder grundtemat till ”El Haris” som utgångspunkt. Först och främst rytmen, till en början nästan katatoniskt upprepad, snudd på musikens enda initiala karaktärsdrag. Men ju längre det går desto mer expanderar musiken som om den pressades utåt av sin egen centrifugalkraft, mycket tack vare Grips bubbliga spel och Wrights pådrivande geist.
Eftersom musiken hela tiden är så oeftergivligt centrerad kring rytmen kan man inte kalla ”New Jazz Imagination” för frijazz, men när intensiteten är som störst rasar den med frijazzens hela omkullkastande styrka. Det är musik som Robert Levin i översatt form i sin omslagstext säger är ”fylld av hetta, spänning och överraskningar och samtidigt anmärkningsvärt kontrollerad och behärskad”.
Det är nästan skärrande betvingande men mer än något annat: magnifikt.