av Peter Sjöblom (foto uppifrån och ner: Johan Jönsson, Daniel Åhs Karlsson och Bengt Nyman, samtliga från Wikimedia Commons)
Peter Sjöblom tittar på teve om tonsatt lyrik men blir allt annat än lyrisk.
Jag tittade på första delen av Fredrik Lindströms nya serie ”Helt lyriskt” på SVT. Tänkte att det kunde vara lite kul med artister som får i uppgift att tonsätta dikter ur den svenska poesihistorien. Programmet var i klassisk Lindström-stil, lätt underhållning med ett visst folkbildningspatos. I detta första avsnitt medverkade Tommy Körberg och Molly Sandén. Körberg kan man tycka vad man vill om men ingen kan ta ifrån honom att han har en rekorderlig pipa. Jag är inget jättefan av honom, jag tycker han alldeles för ofta har slösat bort sina rösttillgångar på trams som bara syftar till att demonstrera hans vokala färdigheter. För mig hamnar han lite i samma kategori som Björn Skifs som också har kapacitet att göra mer än han gör. Bägge borde sjunga soulrock där de kan ta ut även de känslomässiga svängarna och inte bara de tekniska.
Körberg valde Sten Selanders dikt ”Spela kula”, och han strukturerade den som en klassisk visa. Inget märkvärdigt men habilt nog. Molly Sandén gick utanför konceptet och fastnade för en text som Fredrik Lindström inte hade med på listan över valbara dikter, Edith Södergrans ”Vierge moderne”, den som börjar med ”Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum.” Ett tappert val får man väl ändå säga – Södergrans poesi är väl på papperet inte den mest tonvänliga. Hon fick i alla fall ihop en låt, gott så. Jag gillade den inte, men det stora problemet är hur hon sjöng den.
Sandén hör till de där sångarna/sångerskorna som sjunger som om de hade en autotune på tvären i käften. Hennes oförmåga att artikulera utraderade Södergrans konsonanter. ”A ä ie ia. A ä e euu.” Sandén pratade en massa om hur viktig texten är, och vilket ställningstagande för den starka kvinnan den är. Det är den ju också, men hade det inte varit schysst då om man faktiskt hade kunnat höra den?
Ännu mer förljuget blev det när Sandén pratar om självständighet och ändå sjöng som ett karikatyriskt våp. Hon flåsväser fram det som är kvar av texten – vokalerna alltså – och åmade sig uppe i falsetten på precis det sätt som jag antar att någon annan bestämt ska föreställa sexigt och/eller känsligt. Det gjorde hennes prat om kvinnlig styrka ironiskt. Faktiskt löjligt. Och jävligt irriterande. För istället för att uppvisa någon självständighet och personlighet, hänföll hon till ett klichéfyllt sångidiom som mer än något annat framställde henne som någon som glatt och helt oreflekterat uppfyllde alla inbillade krav på hur tjejer ska sjunga. Södergrans text är orimmad, men Sandéns framställning av den rimmade inte heller, inte med det hon uttryckligen sade att texten innebär. Istället för ett trovärdigt ställningstagande: lånta floskler och ett tillgjort framförande. Det verkar som att hon missförstått innebörden i Södergrans neutrum. Sandén blev definitivt ett neutrum, ett annat sorts neutrum, ett neutraliserat ingenting.
På nyårsafton slog jag på teven igen, strax innan tolvslaget. Mikael ”Testosteronet” Persbrandt läste ”Nyårsklockan”. Eller snarare: skrek ”Nyårsklockan”. ”RING!!! KLOCKA!!! RING!!!” Från Körbergs ”Spela kula” till Persbrandts spela över… Hur som helst så blev teven på efter att Testosteronet gormat färdigt och jag hörde LaGaylia Frazier sjunga in det nya året. Jag vet egentligen inte så mycket mer om henne än att hon deltagit i sammanhang jag inte bryr mig så mycket om. Melodifestivalen och liknande. Men det slog mig att hon faktiskt kan sjunga, utan att flåsväsa med en autotune på tvären i käften. Hon hade inte ens behövt framföra ett Aretha Franklin-medley på Skansen, för det framgick så fort hon tog ton vems hennes inspiration är. Det är förstås svårt att toppa Aretha och det gjorde Frazier inte heller men det är inte det som är poängen. Poängen är att Frazier faktiskt uttryckte någonting som kändes genuint. Genuint är inte samma sak som opåverkad av föregångarna; genuint betyder att man gör någonting som kommer inifrån en själv. Att man sjunger utan att göra sig till. Frazier snackade inte, hon visade. Medan Molly Sandén ivrigt förställde sig för att passa in bland alla andra ängsliga nickedockor som rapar upp inrepeterade floskler i både ord och ton för att det är det som förväntas.
LaGaylia Frazier i kontrast mot Molly Sandén gjorde det så uppenbart det jag länge tyckt är problemet med så många nya sångerskor och sångare: de har så jävla dåliga förebilder. Så många slår knut på sig för att låta som maskiner och tar efter andra maskinsångerskor/sångare. Det känns så förtvivlat historielöst och generande att de underkastar sig just sådana föreställningar och könsroller som de så tjusigt säger sig vilja motverka. Utan självinsikt och analysförmåga gör de sig till behagfulla och beklämmande töser. Det är inte i Molly Sandén vi hittar den starka kvinnan, det är hos dem som i första hand ville uttrycka sin djupaste mänsklighet och därmed sig själva, såsom Aretha Franklin, Joni Mitchell, Patti Smith, Janis Joplin, Sharon Jones, Bessie Smith, Rachel Nagy i Detroit Cobras, Big Maybelle, Emmylou Harris, Monica Zetterlund, Ruth Brown, Memphis Minnie, Etta James… Sådana som står och stod på scenen för att de vill och ville något annat med sin sång än att bara stå längst fram med blickarna och strålkastarna på sig och där utföra sina korrigerade krumbukter som kontraproduktivt bekräftar dem som lydiga objekt. Var finns styrkan och självständigheten i sådana gester?