söndag, oktober 25

SKIVOR I KORTHET


HAT CHECK GIRL: ”Kiss Me Quick”
(Flyaway Hair/Hemifrån)

Annie Gallup har figurerat i MONO tidigare, då som soloartist med skivan ”Bookish”. I duon Hat Check Girl delar hon bördan med Peter Gallway. Tyvärr kan hon inte skylla ifrån sig på någon annan då det stora problemet med hennes musik fortfarande är hennes svåruthärdligt väsande sång. Hon låter som en tandläkarbedövad Marianne Faithfull. Vilket effektivt saboterar också de låtar som aningens höjer sig över den sävliga mängden. Eller låten, i bestämd form singular, för ärligt talat är det bara ”Second Monday of the Week” som står ut som ett potentiellt engagerande spår här. Hon skulle helt ha lämnat över den till Gallway, eller ännu hellre en helt annan sångerska.

Peter Sjöblom

DAVE ROSEWOOD: ”No Rodeo in Rome” (Aula Studios/Hemifrån)

Det är svårt att riktigt veta om den sverigeboende amerikanen Dave Rosewood driver med countrymusiken eller om han menar allvar med detta. Hans twang låter som en parodi och sången låter emellanåt så berusad som Rosewood sjunger att han är. Eller vill vara. Och denn klyschor, och inte ens när jag bestämmer mig för att det nog bara är på skoj blir det särskilt roligt. Ironiskt är skivans bästa låt ”Sarah The Cowboy Song” instrumental…

Peter Sjöblom

ALANIS MORISSETTE: ”Such Pretty Forks in the Road” (Thirty Tigers/Epiphany)

Året var 1995 och det fanns väl knappast någon coolare artist än Alanis Morissette som då släppte skivan som blev hennes sitt stora internationella genombrott, den numera ikoniska plattan ”Jagged Little Pill”. Därifrån blev det dock lite skakigt bland skivsläppen, bland de fem efterkommande albumen är egentligen bara ”Under Rug Swept” från 2002 som charmade. Men nu, med ett album hon ska ha arbetat med sedan tre år tillbaka, kan det inte förnekas att Morissette är tillbaka på banan. ”Such Pretty Forks in the Road” visar att hennes röst fortfarande är stark med sitt okonventionella uttryck. Här har Morissette funnit sitt jävlaranama. ”Ablaze”, ”Reasons I Drink” och ”Diagnosis” är favoritspår men plattans helhet ger en tillfredsställelse, Alanis Morissette kan fortfarande vara den coolaste någonsin.

Linda Bönström

TRUCK: ”En doft av år” (Paraply/Border)

En lång EP eller kort album, var nu gränsen går, från ett band som kan kallas en powertrio om än lite mer melodiös än vad som kan förknippas med konceptet. Om man nu ska klassa Truck som en powertrio bör det påpekas att de undviker de mest irriterande genrelaterna som exempelvis omotiverat långa gitarrsolon. Truck håller sig på mattan och sällan låtarna bli längre än vad de behöver vara. Men kanske är det mer rättvisande att säga att bandets grogrund är svensk arbetarklassrock från sjuttiotalet med industriskit under naglarna och svenska texter. Ofta påminner Truck mig om senare, norrländska proggband som Rekyl, Kylans Rockorkester och Kurres Kapell, trots att bandet kommer från Borås. Det är inte min favoritstil, men Truck är bra i sin genre. Ett plus också för att de trots sin fäbless för det tunga sjuttiotalet inte går i samma uttjatade stonerfälla som så många andra band fortfarande gör.

Peter Sjöblom

KATY PERRY: ”Smile” (Capitol)

Katy Perry har släppt singlar åt alla håll och kanter från senaste plattan ”Smile” och ändå måste jag säga att även om skivans första spår ”Never Really Over” släpptes som singel – och länge gick det fram och tillbaka huruvida den verkligen skulle komma med – redan i maj förra året är det just den som känns fräsch. Låten är en typisk Perry-singel, texten är finurlig och hon utför det popiga med stil. Under de första genomlyssningarna är det faktiskt bara ”Never Really Over” som fångar intresse. Men så kommer det där med sammanhang. Perrys privatliv har varit mycket turbulent med tillhörande dålig press, och med det i åtanke är temat på ”Smile” ändå ett slags svar på kritiken hon fått senaste året. Depressioner, ångest och kraschade relationer är basen för plattans låtar. Skivan fortsätter med ”Cry About It Later” som också lyckats ta sig utrymme som en av plattans starkare låtar. Problemet med Katy Perry är att hon är svår att njuta av i längden, att avverka en hel skiva på raken är lite plågsamt. Hon må tillhöra vår tids poplegender och Katy Perry har förtjänat epitetet. Men bäst avnjuts hennes musik bit för bit, några spår i taget räcker gott och väl.

Linda Bönström

THE REFUSERS: ”Freedom Fighter” (The Refusers/Hemifrån)

Fråga: Vad är rimligtvis värre än ett stelbent AOR-band med genanta hårdrocksinslag och en andtruten sångare? Svar: Ett stelbent AOR-band med genanta hårdrocksinslag och en andtruten sångare som försöker spela reggae. Låten ”Truth in Treason” är så erbarmerlig med sitt fejkblås och vibb av fulkrog som säljer utspädd öl på Mallorca att den nästan får mig att förlåta Bill Loveladys gamla uppkastning ”One More Reggae for the Road”. Men hela ”Freedom Fighter” är lika bedrövlig som omslaget får en att tro. En av de sämsta skivor jag hört under 2020. I refuse.

Peter Sjöblom

THE GRAND UNDOING: ”In a Vigil State” (Secret Candy Rock/Hemifrån)

I vad som kan vara årets minst informativa omslag döljer sig en platta med singer/songwriter-rock som uppvisar vissa melodiska likheter med både Jackie Leven och Elvis Costello. Mannen bakom låtarna heter Seth Goodman och bandet heter The Grand Undoing (vilket man får veta först när man drar ut det lilla insertet som medföljer skivan). ”In a Vigil State” – Grand Undoings andra skiva i ordningen – har en del hyggliga ansatser i både sound och arrangemang, men lyckas trots det aldrig häva sig över mediokritetens nivå. Låtarna är helt enkelt inte tillräckligt distinkta och personliga. Goodman försöker parera det med ett slags passivt aggressiv sång vilket inte slår så väl ut. Det får honom att tänja på tonerna med ett sorts undertryckt vibrato som blir lite tröttande efter bara några spår. Alltid trevligt dock när någon gör vad de kan för att CD-omslag ska bli så lika LP-omslag som möjligt (inklusive innerpåse).

Peter Sjöblom