tisdag, oktober 23

WAY OUT WEST 2016 – MORRISEY

av Linda Bönström (Foto: Sture Svensson)

Att Way Out West klappar sig på axeln för att efter tio år lyckats med att boka Morrissey är förståeligt, men en all-vegetarian festival sägs ha varit den lockande faktorn.

Morrissey har genom åren ofta turnerat genom Sverige och när han valde Akademibokhandeln i Göteborg för boksläppet av sin självbiografi befästes vår särställning hos Moz – vill vi gärna tycka själva åtminstone.

Senast jag såg Morrissey spela var i Lisebergshallen 2014 och redan då var det inget säkert kort eftersom han tvingats ställa in många konserter på grund av återkommande luftvägsinfektioner. En månad tidigare hade han för första gången offentliggjort att han genomgått olika cancerbehandlingar. Två år senare vid torsdagens Way Out West spelning var det tydligt att hans hälsa fortsatt påverkats. De starkaste låtarna med hans mycket distinkta röst i baryton och falsett har börjat tonas ut från setlistan men på alla sätt och vis bjöd Morrissey publiken på vad den ville ha.

Morrissey hoppar friskt med låtar från olika album och hans ikoniska backdrop med sekvenser av slakt och misskötsel av djur var säkert magstarkt för många ovetandes om hur helhjärtat engagemang som ligger bakom. Textat på svenska följer senare; ”Vad är din ursäkt nu? Kött är mord”.

”Spain’s great shame”, säger han innan han drar igång ”The Bullfighter Dies” från senaste plattan ”World Peace Is None of Your Business”, där förutom titelspåret även ”Kiss Me a Lot” och ”Scandinavia” – självklart till publikens glädje – följer upp.

Varför någon kommit på idén att placera två högtalare som skymde sikten utöver ena kanten är ju frågan och när en ung tjej lyckas ta sig upp på scenen och slänga sig runt Morrissey känns det hela uppriktigt sagt inte så proffsigt.

En av de mest allmänt kända låtarna från Morrissey, ”First of the Gang to Die”, ger allsångskänsla och ”Irish Blood, English Heart” är svår att motstå. Redan 2009 på plattan ”Years of Refusal” fanns ”I’m Throwing My Arms Around Paris”, den franska flaggan dyker upp som backdrop och Morrissey delar sin sympati för Nice. ”You’re the One for Me, Fatty” är ett intressant låtval då Morrissey inte spelat den på konsert på flera år, varför nu är oklart men verkligen inget att klaga over.

Och naturligtvis kommer The Smiths ”Meat Is Murder”, jag gissar att många i publiken inte ens var födda 1985 men kan ändå varenda textrad – något som visar på hur extraordinär musiker Morrissey faktiskt är.