lördag, september 19

WAY OUT WEST 2016 – DEPORTEES

av Filip Kruse (Foto: Annika Berglund)

Deportees är ett band som jag är glad att jag upptäckte när jag gjorde. De förgyllde min höst förra året med deras briljanta poprock. Senaste skivan ”The Big Sleep” blev tokhyllad av kritikerna och därför var det spännande att se hur pass bra de kunde vara live.

Till allas stora besvikelse börjar det att spöregna ganska direkt och det regnar så pass mycket att det faktiskt nästan blir svårt att stå kvar. Deras låt ”Hard Rain” kändes som gjord för stunden men dessvärre blir det inget med det. Istället kör de ”Born To Be Loved”, följt av lite äldre grejer.

Sångaren Peder Stenberg ser allvarlig ut. Hans ord innan låten ”Terror” lyder: ”De vill att vi ska bli rädda, så vi måste visa att vi inte är det.” Just då tittar solen plötsligt fram. Det är kanske banalt, men man blir tagen av symboliken, hoppet infinner sig. Det är för mig festivalens ögonblick, och gitarrslingan i slutet är ruskigt gåshudsframkallande.

Konserten blir också bättre när regnet äntligen slutat. Deportees är mästare på att successivt bygga upp låtarna fram till maffiga klimax. ”When Buildings Sleep” följs upp av ”Islands & Shores” och den dystra men fina ”Dark Horse” som Peder Stenberg meddelar är en låt för de värdelösa.

Jag träffar en bekant som såg Deportees under Way Out West 2012 och hon berättar att de var otroligt blyga då, nu besitter de ett helt annat självförtroende. Peder Stenberg förklarar för oss att om man har skrivit en av världens bästa avslutningslåtar så måste man ju spela den. Han syftar på ”A Heart Like Yours in a Time Like This”. Jag kan inte riktigt hålla med honom, men visst är den riktigt, riktigt bra.