tisdag, oktober 23

PUSTERVIK 2016: AMANDA BERGMAN

av Filip Kruse (Foto: Amanda Bergman, ”Docks”. INGRID)

Förra årets bästa band Amason avslutade sin turné på Stora Teatern i Göteborg i december och det var en av de bästa spelningar jag sett. Deras tongivande medlem Amanda Bergman släppte sin första skiva under eget namn ”Docks” i februari och spelade i samband med det på Pustervik i Göteborg.

Förväntningarna var således skyhöga och även om Bergman inte riktigt lever upp till dem, är jag definitivt inte besviken.

Hon går på scenen nästan en timma för sent, men det är okej eftersom hon har med sig Petter Winnberg från Amason. Mycket annat är också igenkännbart som djur- och naturreferenserna i texterna, den atmosfäriska och drömska inramningen (även om det inte blir någon sedvanlig Twin Peaks-melodi), och till viss del även soundet.

Hon inleder stabilt med ”Questions”, men sedan händer något. Bergman slår sig ner i en stol som är placerad mitt på scenen och förklarar att hon uppsökt en så kallad ”rock-doc” och erkänner att hon är aningen dopad. Genom spelningen hostar hon och dricker vatten och får vid ett tillfälle till och med lämna scenen en kort stund. Trots detta tycker jag att hennes röst är lika stark och otrolig som vanligt, men man kan se att hon är rätt så dåsig där uppe och så mycket mer mellansnack blir det inte utöver ett ”tack ska ni ha” efter varje låt.

Sanslöst catchiga ”Taxis” (skivans bästa låt) följs av fina ”Golden”. Rent allmänt så är Bergmans ballader vackra, men det känns som om de är ganska snarlika varandra och de saknar det lilla extra som återfinns i Amason. Hon låter istället allra bäst i de lite mer fartfyllda låtarna så som ”Sitting By The River” och framför allt ”Flickering Lights” som låter som något av The War on Drugs.

Konserten känns lite för kort – hon kunde definitivt ha klämt in ”Blue Eyes” – men med tanke på hennes tillstånd så är det fullt förståeligt.