av Sture Svensson
Efter en flera decennier lång karriär förenar Iron Maiden fortfarande lyssnarna – och bandet håller fortfarande!
När jag gick i högstadiet i Karlstad någon gång på slutet av nittiotalet fanns det i min värld två oskrivna regler om musik. Dessa två saker var att man gillade Metallica, och att man gillade Iron Maiden!
Det var inget att ha åsikter om, eller ens något man diskuterade.
Jag vet inte om detta är något som gällde överallt eller om det bara råkade vara vad de jag såg upp till hade berättat för mig. Jag är heller inte helt säker på om jag själv lyssnade så mycket på musiken på den tiden, men detta självklara gillande har funnits kvar som en ryggmärgsreflex, skulle jag bli väckt mitt i natten och bli avkrävd en lista på artister jag gillar hade dessa båda garanterat minst hamnat på Topp 10. Därför är det lite märkligt att jag för bara ett år sedan inte hade sett någon av dem live, men efter förra årets Metallica-spelning på Ullevi var det nu dags för Iron Maiden på samma plats!
Jag möter upp samma gäng som förra året och denna gång värmer vi upp med öl och hamburgare, förväntningarna är höga. Kommer min vän få höra ”The Clansman” som han saknat de senaste fem Iron Maiden-spelningarna, kommer sångaren Bruce Dickinsons röst hålla trots tidigare halscancer, hur bra blir den självklara allsången till ”Fear of the Dark”?
Till allas förvåning börjar spelningen en minut före utsatt tid, klockan 20:59, skynkena över dekoren plockas bort och scenen är nu en ruin från Sydamerikas djungler. Lite datoranimationer med retrokänsla börjar gå på skärmarna och sedan är spelningen i full gång. Det är härlig stämning om dock något försiktigt och väntande från publiken än så länge. Jag tycker det drar igång och blir riktigt bra först med låten ”The Trooper” som också står för kvällens första klädbyte. Bruce kommer ut i röd brittisk uniform och viftar även med två stora brittiska flaggor.
Efter detta är det ingen tvekan om att detta band fortfarande håller, hits blandas med modigt många låtar från nya skivan ”Book of Souls” (sex av femton) och allsången till ”Fear of the Dark” är helt fantastiskt. Det gör inte så mycket att Bruces röst svajar lite, publiken kan ju också texten!
Efter låten ”The Number of the Beast”, vägrar publiken sluta applådera, eventuellt planerat mellansnack får lämna plats till ömsom skanderade av ”Maiden! Maiden! Maiden!” och oavbrutet jubel. Och nog sjutton ser Bruce ut att vara rörd på riktigt, när han till slut presenterar nästa låt med meningen ”We are Blood Brothers”, känns det helt äkta och påståendet att Göteborg är bästa staden att spela i känns som dagens sanning.
Ljudet var inte helt perfekt, och visst känns de lite gamla, men det kan man gott få göra när man spelat i fyrtioett år. Bra jobbat Iron Maiden, jag tror alla i publiken var nöjda! Kanske något förvånade att låten ”Run to the Hills” inte spelades, men ändå nöjda.
Min vän fick inte höra ”The Clansman”, men han hoppas på nästa gång!