tisdag, april 24

RÄTTVISEMÄRKTA SKIVOR EN FRAMTID FÖR MUSIKINDUSTRIN?

av Sara Forslund

När jag växte upp betalade man omkring hundra kronor för en CD med tolv låtar. Nu kan du för samma kostnad konsumera allt du orkar i musikväg och även helt gratis om du orkar stå ut med reklamavbrotten. Det är hög tid att vi ställer oss frågan vad denna utveckling kommer att innebära i det långa loppet, både för dig som musikkonsument och för musikskaparna. Den största frågan är vem som egentligen betalar och får betalt för det stora musikkalaset.

Fair Trade Music International är en oberoende, icke vinstdrivande organisation som startats av tusentals musikskapare runt om i världen. De förser album och singlar med en Fair Trade Music-certifiering som informerar vem i musiknäringskedjan som arbetar transparent, hållbart och etiskt. Det är därmed möjligt för konsumenten och musikskaparen att tillsammans samverka för en rimlig praxis.

Certifieringen handlar om att artister, låtskrivare och kompositörer ska kunna leva på sitt musikskapande och ha möjlighet att fortsätta skapa ny musik som alla kan njuta och ta del utav. Den studie som ligger till grund för Fair Trade Music skrevs av ekonomen Pierre Lalonde och visar tydligt att det skulle behövas en alternativ företagsmodell om den digitala ekonomin ska kunna överleva. Studien gav tre viktiga slutsatser.

För det första att musik är undervärderat av de digitala plattformerna. Den nuvarande nivån av streamingtjänsternas omsättning som betalas ut är sextio till sjuttio procent. Aktieägarna prioriteras över artisterna, låtskrivarna och kompositörerna. I studien anser man att åttio procent av bruttointäkterna fördelade mellan alla rättighetsinnehavarna skulle vara mer rimligt.

Det andra är att fördelningen av intäkterna också är obalanserad. Här prioriteras multinationella skivbolag före musikskaparna och de andra i musiknäringskedjan. Studien föreslår en fördelning på femtio procent mellan de två främsta rättighetsinnehavarna, det vill säga skivbolaget/artisten och musikförlaget/artisten. Den nuvarande fördelningen är nittiofyra och sex procent till skivbolagens fördel.

För det tredje råder brist på transparenta förhandlingar mellan de multinationella skivbolagen och streamingtjänsterna. Detta lämnar många artister, låtskrivare och kompositörer i ovisshet om vad som gäller deras faktiska ekonomiska villkor.

Under föreläsningar i musikteknologi på Stockholms universitet har sker ibland intensiva debatter huruvida musikens framtid ligger hos streamingtjänsternas fortsatta dominanta position eller hos återkomsten av vinylskivan. Det argument som ofta nämns när man talar om streamingtjänsternas berättigande är fördelen av exponering för artisterna.

Visst vill de flesta artister nå en stor publik men inte till priset av att inte längre kunna leva på sitt yrke. Det är trots allt en liten minoritet av artisterna som har möjlighet att sälja t-shirts och uppträda på utsålda arenor. Det finns ingen konsument som skulle kunna köpa ett paket mjölk genom att ”exponera det”.

De stora klyftorna som Lalondes studie hänvisar till är oroväckande både för konsumenterna, musikskaparnas framtid och förutsättningarna för nya artister, låtskrivare och kompositörer att kunna slå igenom. Det skulle kunna leda till en musikindustri med ökad kvantitet men lägre kvalité som i sin tur skulle hota den innovativa musikens överlevnad och alla involverade i musiknäringskedjan.