måndag, december 16

SERIER

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 18 – COWBOY JUNKIES

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 18 – COWBOY JUNKIES

ARTIKLAR, NYHETER, SKIVOR SOM KOM UNDAN
av Peter Sjöblom COWBOY JUNKIES: ”Whites Off Earth Now!!” (Latent, 1986) Det är väl preskriberat nu. Förresten är det nog ändå ingen som minns att jag i min recension av Cowboy Junkies då nya och väldigt hyllade ”The Trinity Session” från 1988 avfärdande den som musik för trötta lastbilschaufförer. Men ändå. När jag lyssnar på den idag tycker jag fortfarande att deras variant av country är lite väl letargisk. Men å andra sidan har jag själv i denna dag inte ens ett B-körkort. Förmodligen hade jag blivit ännu mer besviken på ”The Trinity Session” om jag hade hört Cowboy Junkies första skiva redan då. Jag tror inte att det var så många som hade det på den tiden, om man inte möjligen var kanadensare såsom Cowboy Junkies själva. Eller rent av kompis med medlemmarna, för ”Whites Of
SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 17: THE CHARLATANS

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 17: THE CHARLATANS

NYHETER, SERIER, SKIVOR SOM KOM UNDAN
av Peter Sjöblom THE CHARLATANS: ”The Charlatans” (Philips, 1969) Historien uppfyller inte alltid sina löften. Det som på plats är avgörande får inte alltid sitt rättmätiga erkännande i efterhand. Det kan amerikanska Charlatans gå i god för. De missade sin chans, spelade in sin enda LP för sent och har straffats sedan dess. Är det inte hög tid för upprättelse nu? När engelska Charlatans på nittiotalet slog igenom med sin indiepop med säckiga brallor fick de inför en USA-turné lägga ett förklarande UK till namnet eftersom det redan fanns ett amerikanskt band med samma namn. Nu kanske man inte ska klandra britterna för sin okunnighet eftersom det var – och i viss mån fortfarande är – få som överhuvudtaget kände till de jänkare som redan hade lagt beslag på namnet. Särskilt som de la
SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 15: BOB DYLAN

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 15: BOB DYLAN

NYHETER, SERIER, SKIVOR SOM KOM UNDAN
av Peter Sjöblom BOB DYLAN: ”Saved” (Columbia, 1980) Få artister har haft lika många kontroverser med publikens uppfattning och uppskattning som Bob Dylan. Kanske för att få artister har varit så intimt angelägna för så många människor som han – Dylans anhängare har en tendens att ta hans göranden och säganden väldigt personligt. Men vanligtvis vänjer sig världen rätt fort vid förändringarna. ”Sveket” mot folkmusikfansen när Dylan stormade upp på scenen i Newport 1965 uppbackad av Paul Butterfields elektriska bluesband och den i förstone utbuade 1966-turnén hyllas idag som något av det bästa som hänt rockmusiken. Vilket ju är alldeles sant. Till och med ”Self Portrait” från 1970, där Dylan helt övergav de visionära och Rimbaud-rabblande texterna för en mild country-croon i socker
SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 14: JOHN KAY

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 14: JOHN KAY

INNERSPÅRET, NYHETER, SKIVOR SOM KOM UNDAN
av Peter Sjöblom JOHN KAY: ”Forgotten Songs & Unsung Heroes” (1972) Finns det en enda nu levande människa som inte har hört Steppenwolfs ”Born to Be Wild”? För de flesta är det väl just den låten som är helt synonym med gruppen; möjligen tänker somliga också på deras ödesmättade version av Hoyt Axtons ”The Pusher”. Båda låtarna är ju med i filmen ”Easy Rider”, Dennis Hoppers och Peter Fondas gravskrift över sextiotalets oskuldsfullhet. Det finns fler bra saker med bandet men de ryms allihop gott och väl på en samling, förslagsvis MCA:s ”Born to Be Wild – The Best of Steppenwolf”. I helformat blir deras prototypiska heavyrock rätt fort rätt påfrestande. Steppenwolfs mest kraftfulla vapen var den tyskfödde kanadensaren John Kays röst. Det var den som gav gruppens musik sin f
ROCKABILLY-ALFABETET: INLEDNING

ROCKABILLY-ALFABETET: INLEDNING

MUSIKALFABETEN, NYHETER, ROCKABILLY, SERIER
av Peter Sjöblom Följ med MONO på en resa bland sprittande ståbasar, snärtiga virveltrummor, explosiva gitarrister och besatta sångare när Peter Sjöblom i bokstavsordning guidar er genom femtiotalets rockabilly! Rockabilly är en av de där genrerna som hållit sig levande i princip helt utan någon massmedial uppbackning. Det var väl bara på åttiotalet som den fick någon bredare uppmärksamhet i och med att Stray Cats slog igenom med låtar som ”Rock This Town” och ”Runaway Boys”. När allmänhetens intresse hade klingat av igen försvann musiken in i det subkulturella reservat där den har befunnit sig sedan dess. Och de gånger som den mediala strålkastaren nu trots allt riktas mot rockabillyn är det nästan alltid kringverket man fokuserar på – det handlar mer om pinup-gaddningar, frisyrer
ROCKABILLY-ALFABETET: A-H

ROCKABILLY-ALFABETET: A-H

MUSIKALFABETEN, SERIER
av Peter Sjöblom BILL ALLEN & THE BACKBEATS: ”Please Give Me Something” (Imperial, 1958) Bill Allen lär ha varit ett stort fan av Burl Ives, mannen som gjorde karriär med vattenkammade inspelningar av gamla folksånger. Lyckligtvis lade sig Allen till med ett mindre inställsamt uttryck. Som ung drog han in pengar på att servera läsk och tvätta bilar, och på fritiden spelade han som så många andra amerikanska grabbar baseball och fotboll. Ibland läste han till och med sina läxor. Med tiden startade ett amatörband och lyckade ta sig in på det lokala, sunkiga biker-haket där det arrangerades en talangtävling. Om bandet vann förstaprisets tio dollar är oklart, men gruppen fick i alla fall ett visst rykte om sig som live-band. 1957 gav Allen ut sin första singel, men det är med den andra s
ROCKABILLY-ALFABETET: I-Q

ROCKABILLY-ALFABETET: I-Q

MUSIKALFABETEN, ROCKABILLY, SERIER
av Peter Sjöblom BENNY INGRAM: ”Jello Sal” (Bandera, 1958) Efter att Elvis värvat The Jordanaires blev det mer populärt att använda sig av bakgrundssångare, om man nu inte bara var en hemmapulare vars enda instrumentala tillgångar bestod av ens närmaste tveksamt begåvade kompisar och hönorna ute på gården. Tyvärr gjorde den uppbackande kören mer skada än nytta och dämpade kraften i en bra låt, men i fallet ”Jello Sal” kunde den inte matta Chicago-rockaren Benny Ingrams iver. Den smittar av sig på de andra och framför allt trummisen verkar riktigt uppspelt och driver på låten tills den nästan bubblar över. Det låter som att bandet inte ville sluta spela; hade låten inte tonats ner på sitt bryska femtiotalsvis hade den troligen varit dubbelt så lång av ren spelglädje. Ingram gjorde fle
ROCKABILLY-ALFABETET: R-Z

ROCKABILLY-ALFABETET: R-Z

MUSIKALFABETEN, ROCKABILLY, SERIER
av Peter Sjöblom CHAN ROMERO: ”My Little Ruby” (Del-Fi, 1959) Jag vet inte vilken dom som väntar Robert Lee ”Chan” Romero på räkenskapens dag är men en sak är säker, den fjompiga ”Hippy Hippy Shake” lär inte passera obemärkt när det är dags att summera. Å andra sidan kanske han kan räkna med en viss strafflindring eftersom han också gjorde ”My Little Ruby”. Intressant nog var det just den låten som fångade Sonny Bonos uppmärksamhet. Bono var på femtiotalet knuten till Specialty Records (bolaget som gjorde Little Richard till legend), långt innan han blev en fjärdeklassens-Dylan och tvingade stackars Cher att sjunga horrörer som ”I Got You Babe” inför en glatt applåderande publik. Att han såg potentialen i ”My Little Ruby” gav möjligtvis även Sonny Bono en viss straffreduktion i samba
ROCKABILLY-ALFABETET: AVSLUTNING

ROCKABILLY-ALFABETET: AVSLUTNING

MUSIKALFABETEN, ROCKABILLY, SERIER
av Peter Sjöblom När jag började lyssna på rockabilly som ett direkt resultat av Stray Cats genombrott i början av åttiotalet var det inte lika lätt att få tag i den gamla musiken som det är nu i vår internetbaserade tid. Som många andra var jag hänvisad till kompisars skivsamlingar och det man råkade hitta på skivbörsar och hos de mer alerta skivaffärerna. Det var alltså rätt mycket slumpen som avgjorde vad jag fick tag på. Idag är läget annorlunda – det finns allt från kompletta utgåvor med de kändaste artisterna till myriader av blandplattor med olika inriktning. En del koncentrerar sig på det allra mest svåråtkomliga vilket ofta också innebär den skramligaste, trasigaste och bästa rockabillyn, medan andra i sin tur fokuserar på enskilda skivbolag med en extensiv rockabilly-katalog.
SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 13: DEMIS ROUSSOS

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 13: DEMIS ROUSSOS

NYHETER, SERIER, SKIVOR SOM KOM UNDAN
av Peter Sjöblom DEMIS ROUSSOS: ”Fire and Ice” (Philips, 1971) Man får betydligt fler konstiga ansiktsuttryck till svar än vad man får kompisar om man säger att man gillar Demis Roussos. Det spelar ingen roll om man förtydligar sig och säger att det bara är en (1) skiva det handlar om, för i samma ögonblick som man använder ordet ”gillar” i samma mening som ”Demis Roussos” har man straffat ut sig, slösat bort allt sitt förtroendekapital (i den mån man har något från början) och ännu en gång tänkt att man borde lära sig hålla käften, hela käften och ingenting annat än käften. Jag antar att det redan är kört för mig nu för ni fattar ju vart detta barkar. Jag gillar Demis Roussos. En (1) skiva. ”Fire and Ice”. Förmodligen är alltihop de där Ölandsresornas fel. Vi åkte