söndag, augusti 25

SERIER

ROCKABILLY-ALFABETET: INLEDNING

ROCKABILLY-ALFABETET: INLEDNING

MUSIKALFABETEN, NYHETER, ROCKABILLY, SERIER
av Peter Sjöblom Följ med MONO på en resa bland sprittande ståbasar, snärtiga virveltrummor, explosiva gitarrister och besatta sångare när Peter Sjöblom i bokstavsordning guidar er genom femtiotalets rockabilly! Rockabilly är en av de där genrerna som hållit sig levande i princip helt utan någon massmedial uppbackning. Det var väl bara på åttiotalet som den fick någon bredare uppmärksamhet i och med att Stray Cats slog igenom med låtar som ”Rock This Town” och ”Runaway Boys”. När allmänhetens intresse hade klingat av igen försvann musiken in i det subkulturella reservat där den har befunnit sig sedan dess. Och de gånger som den mediala strålkastaren nu trots allt riktas mot rockabillyn är det nästan alltid kringverket man fokuserar på – det handlar mer om pinup-gaddningar, frisyrer
ROCKABILLY-ALFABETET: A-H

ROCKABILLY-ALFABETET: A-H

MUSIKALFABETEN, SERIER
av Peter Sjöblom BILL ALLEN & THE BACKBEATS: ”Please Give Me Something” (Imperial, 1958) Bill Allen lär ha varit ett stort fan av Burl Ives, mannen som gjorde karriär med vattenkammade inspelningar av gamla folksånger. Lyckligtvis lade sig Allen till med ett mindre inställsamt uttryck. Som ung drog han in pengar på att servera läsk och tvätta bilar, och på fritiden spelade han som så många andra amerikanska grabbar baseball och fotboll. Ibland läste han till och med sina läxor. Med tiden startade ett amatörband och lyckade ta sig in på det lokala, sunkiga biker-haket där det arrangerades en talangtävling. Om bandet vann förstaprisets tio dollar är oklart, men gruppen fick i alla fall ett visst rykte om sig som live-band. 1957 gav Allen ut sin första singel, men det är med den andra s
ROCKABILLY-ALFABETET: I-Q

ROCKABILLY-ALFABETET: I-Q

MUSIKALFABETEN, ROCKABILLY, SERIER
av Peter Sjöblom BENNY INGRAM: ”Jello Sal” (Bandera, 1958) Efter att Elvis värvat The Jordanaires blev det mer populärt att använda sig av bakgrundssångare, om man nu inte bara var en hemmapulare vars enda instrumentala tillgångar bestod av ens närmaste tveksamt begåvade kompisar och hönorna ute på gården. Tyvärr gjorde den uppbackande kören mer skada än nytta och dämpade kraften i en bra låt, men i fallet ”Jello Sal” kunde den inte matta Chicago-rockaren Benny Ingrams iver. Den smittar av sig på de andra och framför allt trummisen verkar riktigt uppspelt och driver på låten tills den nästan bubblar över. Det låter som att bandet inte ville sluta spela; hade låten inte tonats ner på sitt bryska femtiotalsvis hade den troligen varit dubbelt så lång av ren spelglädje. Ingram gjorde fle
ROCKABILLY-ALFABETET: R-Z

ROCKABILLY-ALFABETET: R-Z

MUSIKALFABETEN, ROCKABILLY, SERIER
av Peter Sjöblom CHAN ROMERO: ”My Little Ruby” (Del-Fi, 1959) Jag vet inte vilken dom som väntar Robert Lee ”Chan” Romero på räkenskapens dag är men en sak är säker, den fjompiga ”Hippy Hippy Shake” lär inte passera obemärkt när det är dags att summera. Å andra sidan kanske han kan räkna med en viss strafflindring eftersom han också gjorde ”My Little Ruby”. Intressant nog var det just den låten som fångade Sonny Bonos uppmärksamhet. Bono var på femtiotalet knuten till Specialty Records (bolaget som gjorde Little Richard till legend), långt innan han blev en fjärdeklassens-Dylan och tvingade stackars Cher att sjunga horrörer som ”I Got You Babe” inför en glatt applåderande publik. Att han såg potentialen i ”My Little Ruby” gav möjligtvis även Sonny Bono en viss straffreduktion i samba
ROCKABILLY-ALFABETET: AVSLUTNING

ROCKABILLY-ALFABETET: AVSLUTNING

MUSIKALFABETEN, ROCKABILLY, SERIER
av Peter Sjöblom När jag började lyssna på rockabilly som ett direkt resultat av Stray Cats genombrott i början av åttiotalet var det inte lika lätt att få tag i den gamla musiken som det är nu i vår internetbaserade tid. Som många andra var jag hänvisad till kompisars skivsamlingar och det man råkade hitta på skivbörsar och hos de mer alerta skivaffärerna. Det var alltså rätt mycket slumpen som avgjorde vad jag fick tag på. Idag är läget annorlunda – det finns allt från kompletta utgåvor med de kändaste artisterna till myriader av blandplattor med olika inriktning. En del koncentrerar sig på det allra mest svåråtkomliga vilket ofta också innebär den skramligaste, trasigaste och bästa rockabillyn, medan andra i sin tur fokuserar på enskilda skivbolag med en extensiv rockabilly-katalog.
SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 13: DEMIS ROUSSOS

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 13: DEMIS ROUSSOS

NYHETER, SERIER, SKIVOR SOM KOM UNDAN
av Peter Sjöblom DEMIS ROUSSOS: ”Fire and Ice” (Philips, 1971) Man får betydligt fler konstiga ansiktsuttryck till svar än vad man får kompisar om man säger att man gillar Demis Roussos. Det spelar ingen roll om man förtydligar sig och säger att det bara är en (1) skiva det handlar om, för i samma ögonblick som man använder ordet ”gillar” i samma mening som ”Demis Roussos” har man straffat ut sig, slösat bort allt sitt förtroendekapital (i den mån man har något från början) och ännu en gång tänkt att man borde lära sig hålla käften, hela käften och ingenting annat än käften. Jag antar att det redan är kört för mig nu för ni fattar ju vart detta barkar. Jag gillar Demis Roussos. En (1) skiva. ”Fire and Ice”. Förmodligen är alltihop de där Ölandsresornas fel. Vi åkte
SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 12: KALEIDOSCOPE

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 12: KALEIDOSCOPE

NYHETER, SERIER, SKIVOR SOM KOM UNDAN
av Peter Sjöblom KALEIDOSCOPE: ”When Scopes Collide” (Pacific Arts, 1976) Det är löjligt att prata om perfekta band eftersom det inte finns några sådana. Men den amerikanska gruppen Kaleidoscope kommer bra nära. Med en sällsynt bred palett av influenser och en teknisk skicklighet stor nog att hantera den gjorde de en sorts musik som man inte kan definiera exakt och orimligtvis tröttna på om man en gång har gripits av dess briljans. Dessutom innehåller deras diskografi ett förbigånget mästerverk, redo att upptäckas av den som tränger bakom hörsägen och fördomar. Som om ”världsmusik” var något nytt. När termen börjades användas vitt och brett på åttiotalet hade idén om att kombinera element från olika musiktraditioner redan frodats i årtionden. Tänk till exempel på Incredible S
SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 11: PEARL HARBOUR

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 11: PEARL HARBOUR

NYHETER, SKIVOR SOM KOM UNDAN
av Peter Sjöblom   PEARL HARBOUR ”Don't Follow Me, I'm Lost Too” (Warner Bros, 1980) Steppdans, tyska bonnläppar och tandläkarrädsla. Det är mer rock'n'roll än man kan tro. Allt tack vare sångerskan med det illustra namnet Pearl E. Gates. Alla karriärer måste börja någonstans men Pearl E. Gates inledde sin som steppdansande boxare med en rockring runt midjan. Nu pågick det i och för sig inte så länge utan tog slut när rock- och performancegruppen The Tubes treveckorsengagemang på anrika Bimbo's 365 Club i San Francisco gjorde det. Gates något originella framträdande var en del av deras show och uppdraget var vinsten i den talangtävling Tubes hade anordnat specifikt för ändamålet. När de upptäckte att hon dessutom hade musikalisk talang fick hon utöver sin egentliga och fa
SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 10: KATE WOLF

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 10: KATE WOLF

NYHETER, SKIVOR SOM KOM UNDAN
av Peter Sjöblom KATE WOLF: ”Gold in California – A Retrospective of Recordings 1975-1985” (Kaleidoscope, 1986) Kate Wolfs öde var orättvist men tack vare det skrev hon sånger som var så rena och hjärterörande att de omöjligen kan åldras. Det är verkligen på tiden att hon får sin rättmätiga erkänsla för det. Det handlar inte om att försöka förminska Townes Van Zandt på något sätt. Istället för att fråga varför Townes Van Zandt har fått en sådan status som han så välförtjänt har och varför Kate Wolf inte har fått det, bör frågan istället bli varför Kate Wolf inte fått samma status som Townes Van Zandt. Det är en nyansskillnad, men en viktig sådan. I sina bästa stunder var Kate Wolf en precis lika skärpt låtskrivare med samma klara blick för det liv som ständigt skar mot ödet
SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 9: LESTER BANGS & THE DELINQUENTS

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 9: LESTER BANGS & THE DELINQUENTS

NYHETER, SKIVOR SOM KOM UNDAN
av Peter Sjöblom LESTER BANGS & THE DELINQUENTS: ”Jook Savages on the Brazos” (Live Wire, 1981) Lester Bangs – legend som rockkritiker, förbisedd som rockartist. MONO tipsar om hans bortglömda skiva ”Jook Savages on the Brazos” och passar samtidigt på att avliva en seg myt. Ni vet det där som sägs, att rockjournalister bara är misslyckade musiker. Det är en myt som borde avlivas här och nu, mitt på Stortorget rentav, inför allas åsyn. Och även om det nu vore en sanning så vet jag väl inte om det är ett så stort problem egentligen. Inga namn nu, men jag tycker att det är betydligt värre när rockjournalister är misslyckade rockjournalister... Men som tur är finns det sådana som har gjort bra ifrån sig på bägge områdena. Lester Bangs skapade nästan helt på egen hand det mo