söndag, maj 27

MUSIKALFABETEN

ROCKABILLY-ALFABETET: INLEDNING

ROCKABILLY-ALFABETET: INLEDNING

MUSIKALFABETEN, NYHETER, ROCKABILLY, SERIER
av Peter Sjöblom Följ med MONO på en resa bland sprittande ståbasar, snärtiga virveltrummor, explosiva gitarrister och besatta sångare när Peter Sjöblom i bokstavsordning guidar er genom femtiotalets rockabilly! Rockabilly är en av de där genrerna som hållit sig levande i princip helt utan någon massmedial uppbackning. Det var väl bara på åttiotalet som den fick någon bredare uppmärksamhet i och med att Stray Cats slog igenom med låtar som ”Rock This Town” och ”Runaway Boys”. När allmänhetens intresse hade klingat av igen försvann musiken in i det subkulturella reservat där den har befunnit sig sedan dess. Och de gånger som den mediala strålkastaren nu trots allt riktas mot rockabillyn är det nästan alltid kringverket man fokuserar på – det handlar mer om pinup-gaddningar, frisyrer
ROCKABILLY-ALFABETET: A-H

ROCKABILLY-ALFABETET: A-H

MUSIKALFABETEN, SERIER
av Peter Sjöblom BILL ALLEN & THE BACKBEATS: ”Please Give Me Something” (Imperial, 1958) Bill Allen lär ha varit ett stort fan av Burl Ives, mannen som gjorde karriär med vattenkammade inspelningar av gamla folksånger. Lyckligtvis lade sig Allen till med ett mindre inställsamt uttryck. Som ung drog han in pengar på att servera läsk och tvätta bilar, och på fritiden spelade han som så många andra amerikanska grabbar baseball och fotboll. Ibland läste han till och med sina läxor. Med tiden startade ett amatörband och lyckade ta sig in på det lokala, sunkiga biker-haket där det arrangerades en talangtävling. Om bandet vann förstaprisets tio dollar är oklart, men gruppen fick i alla fall ett visst rykte om sig som live-band. 1957 gav Allen ut sin första singel, men det är med den andra s
ROCKABILLY-ALFABETET: I-Q

ROCKABILLY-ALFABETET: I-Q

MUSIKALFABETEN, ROCKABILLY, SERIER
av Peter Sjöblom BENNY INGRAM: ”Jello Sal” (Bandera, 1958) Efter att Elvis värvat The Jordanaires blev det mer populärt att använda sig av bakgrundssångare, om man nu inte bara var en hemmapulare vars enda instrumentala tillgångar bestod av ens närmaste tveksamt begåvade kompisar och hönorna ute på gården. Tyvärr gjorde den uppbackande kören mer skada än nytta och dämpade kraften i en bra låt, men i fallet ”Jello Sal” kunde den inte matta Chicago-rockaren Benny Ingrams iver. Den smittar av sig på de andra och framför allt trummisen verkar riktigt uppspelt och driver på låten tills den nästan bubblar över. Det låter som att bandet inte ville sluta spela; hade låten inte tonats ner på sitt bryska femtiotalsvis hade den troligen varit dubbelt så lång av ren spelglädje. Ingram gjorde fle
ROCKABILLY-ALFABETET: R-Z

ROCKABILLY-ALFABETET: R-Z

MUSIKALFABETEN, ROCKABILLY, SERIER
av Peter Sjöblom CHAN ROMERO: ”My Little Ruby” (Del-Fi, 1959) Jag vet inte vilken dom som väntar Robert Lee ”Chan” Romero på räkenskapens dag är men en sak är säker, den fjompiga ”Hippy Hippy Shake” lär inte passera obemärkt när det är dags att summera. Å andra sidan kanske han kan räkna med en viss strafflindring eftersom han också gjorde ”My Little Ruby”. Intressant nog var det just den låten som fångade Sonny Bonos uppmärksamhet. Bono var på femtiotalet knuten till Specialty Records (bolaget som gjorde Little Richard till legend), långt innan han blev en fjärdeklassens-Dylan och tvingade stackars Cher att sjunga horrörer som ”I Got You Babe” inför en glatt applåderande publik. Att han såg potentialen i ”My Little Ruby” gav möjligtvis även Sonny Bono en viss straffreduktion i samba
ROCKABILLY-ALFABETET: AVSLUTNING

ROCKABILLY-ALFABETET: AVSLUTNING

MUSIKALFABETEN, ROCKABILLY, SERIER
av Peter Sjöblom När jag började lyssna på rockabilly som ett direkt resultat av Stray Cats genombrott i början av åttiotalet var det inte lika lätt att få tag i den gamla musiken som det är nu i vår internetbaserade tid. Som många andra var jag hänvisad till kompisars skivsamlingar och det man råkade hitta på skivbörsar och hos de mer alerta skivaffärerna. Det var alltså rätt mycket slumpen som avgjorde vad jag fick tag på. Idag är läget annorlunda – det finns allt från kompletta utgåvor med de kändaste artisterna till myriader av blandplattor med olika inriktning. En del koncentrerar sig på det allra mest svåråtkomliga vilket ofta också innebär den skramligaste, trasigaste och bästa rockabillyn, medan andra i sin tur fokuserar på enskilda skivbolag med en extensiv rockabilly-katalog.
OUTSIDERALFABETET: INTRODUKTION

OUTSIDERALFABETET: INTRODUKTION

OUTSIDERS, SERIER
av Peter Sjöblom Har du någon gång fantiserat om att gå in i en huller om buller-värld, ett Underland där du själv är Alice och där precis allting kan hända? Mono gör det möjligt! Inträdesbiljetten är gratis, men dina förutfattade meningar och konventioner måste du lämna vid dörren. Du får tillbaka dem vid resans slut. Om du fortfarande vill ha dem. Om det är svårt att förklara varför bra musik är bra är det ännu svårare att förklara varför dålig musik är bra. Varför väljer någon helt frivilligt att lyssna på sådant som de flesta människor tycker är helt misslyckat, till och med rent skräp? Många blir till och med direkt upprörda över vurmen för det som är så skevt att det inte kan böjas rätt och verkar tycka att den där bredvidmusiken stjäl uppmärksamhet som egentligen borde
OUTSIDERALFABETET A-D

OUTSIDERALFABETET A-D

OUTSIDERS, SERIER
av Peter Sjöblom ARCESIA ”Reachin'” (1972) Att skivnasare i den mer exklusiva samlarsfären gärna överdriver sina beskrivningar av vad de har att erbjuda för att kunna kräma ut några extra tusenlappar ur sin hålögt suktande kundkrets är inte ovanligt men ett särskilt flagrant exempel på detta är Arcesias LP ”Reachin'”. Rena lögner fabricerades och upprepades mytologiseringsivrigt, som den att han skulle ha tagit LSD och plötsligt ha fått någon sorts musikalisk uppenbarelse. Sedan hans efterlevande eftertryckligt dementerat de revisionistiska dumheterna har historieskrivningen blivit lite mer sansad. Men någonting måste ha hänt när den Pennsylvania-födde storbandssångaren Johnny Arcesi plötsligt sent i sin karriär som sträckte sig tillbaka till trettiotalet ville göra en psykedelisk
OUTSIDERALFABETET E-H

OUTSIDERALFABETET E-H

OUTSIDERS, SERIER
av Peter Sjöblom HANS EDLER ”Elektron Kukéso” (1971) Efter årtionden som entreprenör inom nöjesbranschen är Hans Edler egentligen alldeles för högprofilerad för att platsa här. Förutom att han har gett ut en mängd egna skivor har han skrivit körmusik, arbetat som manager åt andra hoppfulla artister och producerat ett flertal teveprogram. Under lång tid drev han skivbolaget Marilla vars utgivning av bland annat barnskivor och B-klassad svensktoppsmusik garanterar att ingen av landets alla loppisbackar någonsin kommer att behöva stå tom på oönskade skivor. Men hans skiva ”Elektron Kukéso” är så singulär – och bra! – att det vore direkt fel att inte inkludera den. Den är så apart att inte ens samtida och till synes närbesläktade skivor som Bruce Haacks ”Electric Lucifer” och Mort Gars
OUTSIDERALFABETET I-L

OUTSIDERALFABETET I-L

OUTSIDERS, SERIER
av Peter Sjöblom DIVERSE ARTISTER ”Incredibly Strange Music, Vol. 1 & 2” Dessa två samlingsvolymer släpptes som ett soundtrack till de båda böcker, också betitlade ”Incredibly Strange Music Vol. 1 & 2”, som gavs ut av subkultursförlaget RE/Search Publications i början av nittiotalet. Man kan nog säga att det var dessa utgåvor som på allvar drog igång intresset för bredvidmusik. Det var hur som helst de som gav den samlingsnamnet incredibly strange music. Böckerna är fascinerande läsning. Särskilt underhållande är intervjuerna med den hängivne skivsamlaren och före detta Dead Kennedys-sångaren Jello Biafra och skräpkulturens egen kungafamilj Lux Interior och Poison Ivy Roschach från The Cramps. Ämnena spänner mellan exotica och ockulta talskivor, mellan sexploitation-soundt
OUTSIDERALFABETET M-Q

OUTSIDERALFABETET M-Q

OUTSIDERS, SERIER
av Peter Sjöblom MARK MELANSON ”The Haunted Hearse” (1970) De skärvor av information som finns på nätet om Mark Melanson består av fler gissningar och spekulationer än rediga fakta. Någon säger att han var en före detta gravgrävare från Irland men det låter för bra för att vara sant. En annan tyckte att Melansons dialekt lät som den som talas i Nova Scotia i Kanada. Min egen teori vars ackurans jag på intet sätt kan garantera är att han kom från New York. Han låter som en snedseglad före detta coffee house-trubadur från Greenwich Village, och hans eget skivbolag på vilket han gav ut ”The Haunted Hearse” heter New York Color Esoterics. Enligt gamla copyrightförteckningar producerade New York Color Esoterics 1967 en serie färgtryck av Melanson med titeln ”Masks & 7 Other Psychede