lördag, december 15

SKIVOR

MULATU ASTATKE – MULATU OF ETHIOPIA

MULATU ASTATKE – MULATU OF ETHIOPIA

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom MULATU ASTATKE: ”Mulatu of Ethiopia” (Strut) Jag minns precis var och när jag första gången hörde etiopisk populärmusik från sjuttiotalet. Jag minns också exakt hur det kändes i just det ögonblicket. Ingenting annat hade någonsin tidigare fått mig att känna likadant. Jag kan helt sanningsenligt säga att ingenting annat har fått mig att känna exakt samma sak därefter heller. Det är något som är så specifikt för den etiopiska musiken att det gör den oersättlig. Helt motsättningslöst låter den med sina märkligt perspektivförskjutna rytmer både främmande och i sitt mer eller mindre tydliga släktskap med både funk, afrofunk, jazz och reggae helt naturlig. Det garanterar en beständig suggestionskraft. Det har genom åren kommit en mängd olika utgåvor med etiopisk mus
PETER PERRETT – HOW THE WEST WAS WON

PETER PERRETT – HOW THE WEST WAS WON

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom PETER PERRETT: ”How the West Was Won” (Domino) Öppningslåten, tillika titelditon, rullar igång som en travesti på Dylans ”If Not for You”. Jag vet inte varför, men det ger mig omedelbart dåliga vibbar. Vibbarna blir inte mindre dåliga när Peter Perrett efter ett par takter börjar sjunga. En gång i tiden var han gruppen The Only Ones kreativa överhuvud. Han skrev knivskarpa poplåtar med texter som skickade dem rakt ner i känslornas svartaste djup. Så djupt ner att de inte kunde annat än beröra. Hans röst knarrade och glödde på en och samma gång; han sjöng med en sorts lakonisk arrogans som gjorde att man kände sig skamset upprymd för att man överhuvudtaget lyssnade. Som om man stod och lät sig bli anklagad och stillatigande accepterade det. För att man ville de
LITTLE SIMZ – STILLNESS IN WONDERLAND

LITTLE SIMZ – STILLNESS IN WONDERLAND

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström LITTLE SIMZ: ”Stillness in Wonderland” (AGE: 101 Music) Tjugotreåriga Simbiatu ”Little Simz” Ajikawo är ett hopp inom den brittiska rapmusiken och med förra skivan ”A Curious Tale of Trials + Persons” satte hon onekligen ribban högt. ”Stillness in Wonderland” är självklart en referens till Alice i Underlandet och där hamnar vi utan tvekan med alla musikaliska stilar som blandas på plattan: rap, R&B, soul… Inte nog med det så gästar mängder av artister, som MC Chips, MC Ghetts, Syd, Space Age Collective, Tilla och Bibi Bourelly. Tyvärr blir produktionen rörig, det är svårt att få ett riktigt grepp om skivan. Little Simz har helt enkelt gett bort för mycket av den för i de låtar där hon har huvudrollen, som ”Doorways+Trust Issues” och ”Picture Perfect”, blir r
BEACH BOYS – 1967: SUNSHINE TOMORROW

BEACH BOYS – 1967: SUNSHINE TOMORROW

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom BEACH BOYS: ”1967 – Sunshine Tomorrow” (Capitol) Det är lätt att svara med en stressreaktion på alla de jubileumsutgåvor, boxar med kompletta sessioner och vem-vet-allt som har kommit ut med Beach Boys genom åren. Det är stora mängder men bara lite substans. Det lysande undantaget är ”Smile”, kanske världens mest kända legendariska outgivna skiva och som när inspelningarna till sist strukturerades och släpptes officiellt för några år sedan slutgiltigt visade att det möjligtvis också är den bästa. I alla fall i sin lyssnarvänliga enkel-CD-form – givetvis släpptes den parallellt som både deluxe-utgåvor och boxar med ofärdigt material som aldrig borde ha luftats offentligt utan istället ha knuffats ännu längre in bakom bandarkivens spindelväv. Som dubbel-CD är ”1
JAY-Z – 4:44

JAY-Z – 4:44

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström JAY-Z: ”4:44” (Roc Nation) Det är några år sedan Jay-Z släppte sin förra platta, framgångsrika ”Magna Carta… Holy Grail”, men nu är han tillbaka med sitt fjortonde studioalbum. Att Jay-Z är ett samplingsgeni har det aldrig rått någon tvekan om och tillsammans med producenten No I.D (Ernest Dion Wilson) ryms bland andra Stevie Wonder, Nina Simone och Donny Hathaway på ”4:44”. Plattan är dessutom fylld med stjärnor som till exempel Frank Ocean, Gloria Carter, Damian Marley och Beyoncé. Från det att ”4:44” kom ut tog det bara några dagar innan Jay-Z släppte de tre nya bonusspåren ”Adnis”, MaNyfaCedGod” och ”Blue Freestyle/We Family” där Jay-Z:s femåriga dotter Blue rappar. Och det är just det ”4:44” handlar om – familjen, och ursäkter. Texterna handlar om sådant
DAVID BOWIE – CRACKED ACTOR (LIVE LOS ANGELES ’74)

DAVID BOWIE – CRACKED ACTOR (LIVE LOS ANGELES ’74)

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom DAVID BOWIE: ”Cracked Actor (Live Los Angeles '74)” (Parlophone) Det var en problematisk tid för David Bowie. Han var i kläm mellan Ziggy Stardust-personan han försökte lämna bakom sig och den soul boy han var på väg att bli. Jag har aldrig tyckt att ”Diamond Dogs” från 1974 varit särskilt bra – en ”Ziggy” på fallrepet som går vilse bland postapokalyptiska pompösiteter som är på tok för överdimensionerade för skivans eget bästa. Att den har bra låtar protesterar jag inte emot – ”1984” och ”Sweet Thing” hör till Bowies bästa överhuvudtaget. Men mycket på skivan är ingenting annat än longörer som Bowie tvingade på den för att skapa en konceptuell bärkraft. Utan att lyckas. Kort därefter skickade Bowie tillbaka Ziggy till sin hemplanet. Han kammade ner det patent
HAIM – SOMETHING TO TELL YOU

HAIM – SOMETHING TO TELL YOU

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström HAIM: ”Something to Tell You” (Polydor/Universal) Det är svårt att motstå syskonen Haims andra fullängdare ”Something to Tell You”, med sitt välpolerade ljud charmar de även de indiepop-skeptiska. Kanske har det att göra med att skivan ger en fräsch sommarkänsla med trallande easy listening-texter eller kanske för att Este (bas), Danielle (gitarr) och Alana (gitarr och keyboard) har full kontroll över sina instrument. För trots envisa jämförelser med Stevie Nicks och Christine McVie – hur hedrande det än må vara – så fixar HAIM det själva. ”You Never Knew”,”Found It In Silence” och “Night So Long” är fina popballader men som helhet lämnar plattan tyvärr inte något bestående intryck.  
MICHAEL AADAL GROUP, SCHEEN JAZZORKESTER, RUNE KLAKEGG

MICHAEL AADAL GROUP, SCHEEN JAZZORKESTER, RUNE KLAKEGG

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom MICHAEL AADAL GROUP: ”Pomona” (Losen Records) SCHEEN JAZZORKESTER & AUDUN KLEIVE: ”Politur Passiarer” (Losen Records) RUNE KLAKEGG & SCHEEN JAZZORKESTER: ”Fjon” (Losen Records) Losen Records är ett norskt skivbolag med inriktning på jazz och jazzrelaterad musik, och en gemensam nämnare för dessa tre skivor. En annan är saxofonisten André Kassen som mer eller mindre framträdande medverkar på samtliga av dem. Kassens varma tenorton (även om han ibland också griper efter sopransaxen) har kunnat höras i flera sammanhang tidigare, bland annat på Michael Aadal Groups tidigare skivor där den förra, ”Abigail”, kom 2013. ”Pomona” går i en liknande stil, ett slags instrumental americana med jazzharmonier. Inte oväntat är det Michael Aadal själv som starkast pr
MIRIAM BRYANT – BYE BYE BLUE

MIRIAM BRYANT – BYE BYE BLUE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström MIRIAM BRYANT: ”Bye Bye Blue” (Warner) Den tjugosexårige göteborgaren Miriam Bryant har tagit Sverige med storm med sin soulpop – det är Rockbjörnar, Svensktoppen, Allsång på Skansen för att bara nämna några av de scener Bryant tagit över. Och plötsligt fanns plattan ”Bye Bye Blue”, som först släpptes som EP. Utan förvarning har Bryant dubblerat spåren genom att komplettera de fyra singlarna med fyra nya låtar för att berätta en kärlekshistoria från början till slut. Men den lyckas inte att komma med någonting nytt och konceptet gör att plattan känns alldeles för arrangerad – artificiell. Låtar som ”Sad Songs”, ”Rocket” och ”Since You Left” (inspelad live på Cirkus) är bra men inte tillräckligt för att lyfta ”Bye Bye Blue”. Den svenska versionen av ”Black Car” (
ROGER WATERS – IS THIS THE LIFE WE REALLY WANT?

ROGER WATERS – IS THIS THE LIFE WE REALLY WANT?

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström ROGER WATERS: ”Is This the Life We Really Want?” (Columbia) Att Roger Waters är sina rötter trogen behöver man inte vara en Pink Floyd-konnässör för att uppfatta då referenserna haglar och ljudet med syntar, gitarrer, tickande klockor, radiomeddelanden och stråkar gör en snyggt förpackad konceptplatta. Tillsammans med producenten Nigel Godrich och instrumentalisten Jonathan Wilson har Waters med sin skrövligt behagliga röst gjort en arg platta – så som alltid. För arg är vad Waters är, över det allra mesta och särskilt över Donald Trump och det amerikanska politiska klimatet. Trots att ”Is This the Life We Really Want?” är mörk och pessimistisk så saknar den inte alls humor och finess. Skivan har låtit vänta på sig, den har spelats in under sju års tid, och ä