onsdag, december 19

SKIVOR

LANA DEL REY – LUST FOR LIFE

LANA DEL REY – LUST FOR LIFE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström LANA DEL REY: ”Lust For Life” (Polydor/ Interscope) Lana Del Rey fortsätter envist med att bevisa hur en fantastisk röst kan drunkna i en överproducerad skiva, de utslätade slingorna frambringar mycket litet mer än en längtan tillbaka till Lizzy Grants coola, oslipade ljud. ”Lust For Life” är fjärde studioalbumet som Grant släpper under namnet Lana Del Rey och innehåller hela sexton spår och en bunt gästartister som Stevie Nicks, Sean Ono Lennon, Playboi Carti, och The Weeknd. Tyvärr känns vare sig skivans längd eller alla samarbeten som givande, ”Lust For Life” blir enkelt uttryckt långtråkig och man bara väntar på att Del Rey ska bryta igenom det pålagda filtret och faktiskt höras ordentligt. Märkliga spår som ”Summer Bummer” (A$AP Rocky), ”Groupie Love” och s
JAPANESE BREAKFAST – SOFT SOUNDS FROM ANOTHER PLANET

JAPANESE BREAKFAST – SOFT SOUNDS FROM ANOTHER PLANET

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström JAPANESE BREAKFAST: ”Soft Sounds from Another Planet” (Dead Oceans) Michelle Zauner ångar på. Förra året släppte hon sin solodebut ”Psychopomp” och nu kommer melankoliskt meditativa ”Soft Sounds from Another Planet”. Plattan har Zauner producerat tillsammans med Craig Hendrix, som också samarbetat med Zauners indieband Little Big League, och resultatet är en mix av emo, synth, experimentellt hopkok och funderingar över universum. ”Soft Sounds from Another Planet” kräver en hel del av lyssnaren, den tolvspåriga skivan behöver spelas om många gånger innan den fastnar. Först då framträder Zaunder som den tjusiga textförfattare hon är och låtar som ”Boyish”, ”12 Steps” och ”The Body Is a Blade” är mer kompatibla med ljudet. Japanese Breakfast har utrymme att utveckl
BRÖTZMANN/LEIGH – SEX TAPE

BRÖTZMANN/LEIGH – SEX TAPE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom BRÖTZMANN/LEIGH: ”Sex Tape” (Trost) Titeln syftar på mellanmänskligt samspel och det får man ändå säga att det handlar om, om än i musikalisk form, mellan avantjazzikonen Peter Brötzmann och pedal steel-gitarristen Heather Leigh. Leigh är en i den långa rad av samarbetspartners Brötzmann haft genom åren – finns det överhuvudtaget någon på det friare jazzfältet som han inte spelat med? Och inte bara jazzmusiker; han söker lika nyfiket impulser från andra håll och har tidigare bland annat synts och hörts i sällskap med kotospelaren Michiyo Yagi. Det är inte första gången som Brötzmann och Leigh spelar tillsammans. Så sent som förra året släpptes CD:n ”Ears Filled with Wonder” där Brötzmann demonstrerade den lyriska sida han med allt större tydlighet utvecklat me
MURA MASA – MURA MASA

MURA MASA – MURA MASA

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström MURA MASA: ”Mura Masa” (Polydor/Interscope/Downtown/Anchor Point) Det är något med Alex ”Mura Masa” Crossans första fullängdare som är svårt att motstå. Den visar att tjugoettårige Crossan definitivt hör till dagens bästa producenter, som multi-instrumentalist har han dessutom själv spelat alla instrument på plattan. Gästlistan på ”Mura Masa” är en ansenlig samling där A.K. Paul, A$AP Rocky, Desiigner, Bonzai, Charli XCX, Nao, Jamie Lidell, Christine and the Queens, Damon Albarn och Tom Tripp bidrar. Plattan blir därför en lika generös blandning av genrer där alltifrån disco och pop till house och elektroniskt dyker upp. Och det fungerar. Inledningsspåret ”Messy Love”, ”Blu” med Damon Albarn, ”helpline” med Tom Tripp, och ”give me The Ground” visar att framtiden
VIOLENT FEMMES – 2 MICS & THE TRUTH

VIOLENT FEMMES – 2 MICS & THE TRUTH

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom VIOLENT FEMMES: ”2 Mics & The Truth: Unplugged & Unhinged in America” (Pias America) Ju högre man klättrar desto längre blir fallet om man tappar taget. Den som inte tror på det kan ägna en dag åt att lyssna igenom Violent Femmes kompletta utgivning i kronologisk ordning. Jämföra de tidiga åttiotalsplattornas vildsinta vitalitet med senare skivors klumpiga collegerock. Det är på samma gång en snabbkurs i vad meningsskiljaktigheter, medlemsbyten och illvillig harm kan göra med ett band. Men jag är väl inte bättre själv som tagit Violent Femmes förfall nästan personligt. Så mycket tid som jag har skänkt dem, så mycket kärlek, så mycket hängivenhet och så har de mage att komma dragandes med skivor som ”Freak Magnet” (1998) och förra årets lögnaktigt betit
WAXAHATCHEE – OUT IN THE STORM

WAXAHATCHEE – OUT IN THE STORM

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström WAXAHATCHEE: ”Out in The Storm” (Merge Records) Vid de första genomlyssningarna är fjärde studioalbumet från Waxahatchee befriande. Det är både indierock som inte räds att använda gitarrerna och äkta countryrock som visar framfötterna. Letar man efter ett album med ärliga texter om hjärta och smärta är ”Out in The Storm” bra, här finns inget som låter plastigt eller påklistrat. Katie Crutchfields självsäkra stämma tycks gjord för genren och hon står för mycket av skivans driv, och förutom att hon sjunger spelar hon bas, gitarr, keyboard och slagverk. Tvillingsystern Allison Crutchfield bidrar med keyboard och slagverk medan Ashley Arwine (även känd som turnerande musiker för Sleater-Kinney) sitter bakom trummorna. Att få John Agnello att producera plattan är
ALAN VEGA – IT / MARTIN REV – DEMOLITION 9

ALAN VEGA – IT / MARTIN REV – DEMOLITION 9

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom ALAN VEGA: ”IT” (Fader) MARTIN REV: ”Demolition 9” (Atlas Réalisations) New York-duon Suicide gjorde ett antal skivor sporadiskt spridda över fyra decennier, men bara den allra första hade sprängkraften att förändra musiken i stort. Den var lika sakligt brutal och konfrontativ till musiken som till skivomslaget. Låtarna liksom gruppnamnet på konvolutet var som ett snitt över pulsådern och känslorna och rädslorna som rann ur musiken var som blodet som sipprade fram ur omslagets söndriga bokstäver. Med sina primitiva syntar och taktmaskiner bultade Martin Rev fram ett skelettartat, överstyrt beat som gav samma känsla som ett foto som man vridit upp kontrasten på så mycket att allt man kan se är de skarpa krockarna mellan de hårda, överdrivet mättade färgfälten. Ov
HARRY STYLES – HARRY STYLES

HARRY STYLES – HARRY STYLES

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström HARRY STYLES: ”Harry Styles” (Erskine/Columbia) Softrock låter kanske inte allt för tilltalande men Harry Styles har på sin första, självbetitlade soloplatta lyckats få med både det ena och det andra som klassisk brittpop, indie och 1970-talsrockballader. Styles fans från tiden med One Direction har antagligen dreglat över det här skivsläppet länge och kan nog inte bli besvikna. Det plattan mest saknar är en tydlig riktning och med tanke på spridningen mellan olika producenter (Jeff Bhasker, Alex Salibian, Tyler Johnson och Kid Harpoon) är det inte förvånande att resultatet blir något splittrat. Balladen ”Sign of the Times”, Blur-aktiga ”Carolina” och klassiska rocklåten ”Kiwi” visar att Styles har valmöjligheter. Frågan är bara om han ska lyckas att pricka i
RICHARD THOMPSON – ACOUSTIC CLASSICS II

RICHARD THOMPSON – ACOUSTIC CLASSICS II

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom RICHARD THOMPSON: ”Acoustic Classics II” (Proper) Första volymen av Richard Thompsons ”Acoustic Classics” kom för några år sedan men var inte särskilt imponerande. Med enbart en akustisk gitarr gav han ett tvärsnitt av sin solokarriär, vilket inte var ett långsökt tilltag eftersom han under alla år med framgång gjort konserter i det intima formatet. Men vad ”Acoustic Classics” allra tydligast visade är hur viktig just publiken är för situationen. Skivan simulerade en Richard Thompson-konsert men saknade dess spänning. Det samma gäller för ”Acoustic Classics II”. Tidsspannet är större denna gång; Thompson har inte bara valt låtar från skivorna i eget namn och dem tillsammans med före detta frun Linda utan går längre bakåt, till tiden med de stilbildande folkroc
LORDE – MELODRAMA

LORDE – MELODRAMA

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström LORDE: ”Melodrama” (Universal) Efter debuten i inspelningsstudion 2013 med albumet ”Pure Heroine” slog nyzeeländska Lorde (Ella Marija Lani Yelich-O'Connor) igenom stort: Billboardplaceringar, två Grammisar, en Brit Award och hela tio New Zealand Music Awards. För att inte tala om hur Times Magazine utsett henne till en av de mest inflytelserika tonåringarna i världen! Och hur lever uppföljaren ”Melodrama” upp till det? Tillsammans med Jack Antonoff har Lorde producerat en platta med en snygg blandning av alternativpop, soul och elektroniska tongångar. Texterna är uppfinningsrika och Lorde låter hela skivan bli en sammanhängande beskrivning om hur det är att vara en ung kvinna. Visst finns det några spår som ”Melodrama” klarat sig utan och man önskar att Lord