tisdag, april 24

SKIVOR

DUNGEN & WOODS – MYTHS 003

DUNGEN & WOODS – MYTHS 003

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom DUNGEN & WOODS: ”Myths 003” (Mexican Summer) Storheten hos Dungen går mig envist förbi, och gudarna ska veta att jag försökt förstå den. Jag har till och med velat intala mig själv att jag kanske trots allt gillar de svenska neoproggarna med Gustav Ejstes i spetsen, men hur mycket välvillig ihärdighet jag än har investerat i det hela har det alltid slutat med att jag tyckt det jag tyckte redan från början: att de är urtrista. Som bäst har de låtit som ett näringsfattigt avkok på Mikael Ramels lysande sjuttiotalsplattor. Så när Dungen slår sig ihop med det i alla fall mikroskopiskt mer intressanta Brooklyn-bandet Woods hade jag hoppats att resultatet skulle bli åtminstone aningens bättre. Men se icke. Under sju låtar och trettio minuter såsar denna ”superko
FRIDA SELANDER – NÄR DU GÅR PÅ KÄNSLA ÄR DU ALLTID I TID

FRIDA SELANDER – NÄR DU GÅR PÅ KÄNSLA ÄR DU ALLTID I TID

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Leif Janzon FRIDA SELANDER: ”När du går på känsla är du alltid i tid" (Imperiet Recordings) Lockande och avslöjande, intim och sensuell – Frida Selander uppvisar alla de bästa egenskaperna hos den begåvade singer/songwritern. Och allt hon gör är därtill fyllt av hundra procent kvinnlig känslighet och oförutsägbarhet. Själva grundförutsättningarna för kärlek. Redan titeln på hennes nya album berättar mycket om hennes stil och uttryck: ”När du går på känsla är du alltid i tid”. Ibland humoristiskt-ironiska, ibland naket ömhetslängtande, dröjer sig hennes sånger sig kvar i hjärtat. För att skapa starka sånger måste en singer/songwriter göra omedelbart berörande, igenkännbar och oemotståndlig musik. En dyrbar gåva som sannerligen inte alla har fått, men som både utövare och
ELISE EINARSDOTTER – SUITES FOR SOLO PIANO 1–4

ELISE EINARSDOTTER – SUITES FOR SOLO PIANO 1–4

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Leif Carlsson ELISE EINARSDOTTER: ”Suites for Solo Piano 1–4” (Mistral Music) Vi möts av ljuvt vemodiga klanger och pregnanta toner med fingrarna i styr på tangenterna. Pianisten och kompositören Elise Einarsdotter har satt samman fyra löst sammankopplade sviter, lätta att lyssna till, lätta att tycka om. Låt dig sväva bort på mjuka bekanta moln av ”Rapsfält”, ”Solljus” och "Liljekonvalj", låt dig milt bländas as "Kristallen den fina". Men det finns skärpa i anslaget och en skavande svärta som mullrar vid några tillfällen, men håller sig på avstånd. De balanserar sötman i till exempel "Song for My Brother". Genomtänkt och med lätt och fast hand improviserar hon kring sina teman, omväxlande och sammanhållet, och toner i hög fart rinner fram precist. Några riktigt genomtrö
JACK WHITE – BOARDING HOUSE REACH

JACK WHITE – BOARDING HOUSE REACH

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom JACK WHITE: ”Boarding House Reach” (Third Man) När Jack White kom som ett yrväder i slutet av nittiotalet med en bluesgura i ett gitarrband om halsen föll jag pladask. Med sitt kantiga, nerstrippade sound gav White Stripes en friskhet åt rockmusiken, mycket tack vare Jack Whites djupa intresse för arkaisk blues. Men med tiden flagnade mitt intresse för hans och trummisen Meg Whites musik, och när Jack Whites upplöste bandet som fört ut honom till den breda massan och istället bildade Raconteurs gäspade jag mig mest igenom de senares skivor. Dem med Dead Weather har jag överhuvudtaget inte brytt mig om. För mig har Jack White allt mer kommit att bli en symbolisk bundsförvant i min kärlek till den gamla bluesen och allt mindre tilltalande som en artist i sin egen
BAND OF GOLD – WHERE’S THE MAGIC?

BAND OF GOLD – WHERE’S THE MAGIC?

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom BAND OF GOLD: ”Where's the Magic?” (Jansen Plateproduksjon) 2016 belönades Nina Mortvedt och Nikolai Hængsle i Band of Gold med Nordic Music Prize, ett pris som sedan början av tiotalet delas ut till årets bästa nordiska platta. Därmed snuvade de både Björk och Anna von Hausswolff på utmärkelsen. På uppföljarskivan frågar sig duon var magin finns och det undrar jag också. Musiken rör sig nellan åttiotalets MTV-pop och nittiotalets klubbmusik med rötterna i dränerad disco. Förutom då att den egentligen inte rör sig alls. De försöker ge musiken skjuts framåt med plötsliga utbrott av fuzzgitarr och ge den atmosfär med enstaka svävande folktoner men hur de än försöker blir det inte mer än på stället marsch. Det är statiskt och osvängigt, lika kliniskt och utstuderat
PRHYME – PRHYME 2

PRHYME – PRHYME 2

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström PRHYME: ”PRhyme 2” (PRhyme) Det finns plattor som kritiker är så sugna på att de har svårt att hålla sig till själva skivsläppet. Så när musiktidningen NPR bjöd på en tidig lyssning på ”PRhyme 2” flödade recensionerna – den lever upp till förväntningarna! ”PRhyme 2” är resultatet och andra fullängdaren från duon PRhyme bestående av Royce da 5´9 (Ryan Montgomery) och DJ Premier (Christopher Martin) vars legendariska status i hiphopvärlden naturligtvis bidrar till spänningen efter fyra års väntan sedan ”PRhyme” släpptes 2014. Royce da 5´9 hör till Deitroit-skolan och självklart har samarbetet med Eminem varit väsentligt för fyrtioåringens solokarriär, men även som textförfattare till exempelvis Dr. Dre har han varit signifikativ. DJ Premier är producenten från
DICK STUSSO – IN HEAVEN

DICK STUSSO – IN HEAVEN

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom DICK STUSSO: ”In Heaven” (Hardly Art) Dick Stusso hade utmärkt sig till namnet även om han hade behållit sitt dopnamn Nic Russo men det är inte det enda som är säreget med honom. Redan på debuten ”Nashville Dreams/Sings the Blues” blandade han på ett halsbrytande sätt hemmagjord country med glammig T.Rex-boogie. Även om resultatet inte var helt igenom lyckat måste man lovorda honom för att han faktiskt gjorde något som mig veterligt ingen annan har gjort. ”In Heaven” fortsätter på samma motstridiga, säregna sätt även om Stusso tonat ner många av de mest frapperande T.Rex-influenserna till förmån för något bättre och vagt Skip Spence-betonat. Ibland låter han till och med nästan som en gravt bakfull J.J. Cale som stökar runt i garaget efter en återställare. Det ä
DIVERSE ARTISTER – MEMPHIS RENT PARTY

DIVERSE ARTISTER – MEMPHIS RENT PARTY

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom DIVERSE ARTISTER: ”Memphis Rent Party: The Blues, Rock and Soul” (Fat Possum) Detta är ett ”soundtrack” till journalisten Robert Gordons nyss utkomna bok ”Memphis Rent Party” men fungerar fint som en själsvständig skiss över den mer kantstötta musik som fötts och närts i Memphis. Här samsas färgstarka Memphis-personligheter som James Luther Dickinson, Alex Chilton (med en lätt neurotisk cover på Slickers gamla reggaeklassiker ”Johnny Too Bad”), Junior Kimbrough, Charlie Feathers och Panther Burns med Tav Falco i spetsen. Jerry Lee Lewis tittar också förbi; han är skivans mest kända namn. Stilarna skiftar från jazz och klassisk blues till country och trasrockabilly men kompilatet hänger ihop bättre än man skulle kunna tro. Anledningen till det är väl att det finn
JERRY DAVID DeCICCA – TIME THE TEACHER

JERRY DAVID DeCICCA – TIME THE TEACHER

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom JERRY DAVID DeCICCA: ”Time the Teacher” (Impossible Ark) Jerry David DeCicca har ett förflutet i bandet The Black Swans, och på sin fyra år gamla, bitvis lovande men på det hela inte tillräckligt spännande debut ”Understanding Land” medverkade bland andra två vitt skilda Oldham, Spooner och Will. Han har också agerat producent åt särlingsartister som Ed Askew, och DeCicca själv har ett utanförlingstonfall som går igen även på ”Time the Teacher”. Det låter som att han sjunger ur rummets mörkaste hörn – någonting hos honom får mig att tänka på Stuart Staples i Tindersticks, det där lätt kvävda mumlandet, som om han inte mäktade med annat än förtrolighet. Rösten ligger hela tiden mellan sång och tal, inte sällan närmare det senare. Då låtarna mestadels rör sig inom
ANNA VON HAUSSWOLFF – DEAD MAGIC

ANNA VON HAUSSWOLFF – DEAD MAGIC

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
Idag kör MONO tre specialrecensioner där både Peter Sjöblom [PS] och Linda Bönström [LB] recenserar samma skiva - två till priset av en gånger tre!  av Peter Sjöblom & Linda Bönström ANNA VON HAUSSWOLFF: ”Dead Magic” (City Slang) Av de – inte minst svenska – singer/songwriters som har kommit fram under de senaste decennierna står Anna von Hausswolff i en klass för sig. Om det nu ens är rättvist att kalla henne för singer/songwriter längre; det känns lite förminskande för någon som idag står så nära Nico och Lisa Gerrard som von Hausswolff faktiskt gör. Hennes mörker känns betydligt mer genuint än de räddhågsna figurer som sitter och mumlar sina dagbokslitanior till slött gitarrkomp eller klinkelinkpiano. Så vi kanske ska ta och stryka det där med singer/songwriter helt oc