måndag, januari 18

SKIVOR

MAGNUS WIIK – RAD / TRAD

MAGNUS WIIK – RAD / TRAD

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom MAGNUS WIIK: ”Rad” (Just For The Records) MAGNUS WIIK: ”Trad” (Just For The Records) Till vardags spelar Magnus Wiik det mesta med strängar på i norska Open String Department vars hittills två skivor bättre än det mesta manifesterar beteckningen progressiv bluegrass i sin striktaste form. Han har också spelat med bland andra Julie & The New Favorites, Haley's Comet och i duo med Laura Ellestad, men tanken på en soloskiva har funnits länge. Det uppdämda behovet av att få stoltsera med sin snudd på oberörbara talang helt eget namn har nu resulterat i att Wiik nu gör sin solodebut med två stycken skivor samtidigt. ”Rad” består helt och hållet av Wiik-komponerad musik; som han själv uttrycker det bygger den delvis på den hastigt inspelade idéer som går tre Ipho
KELLY’S LOT – ANOTHER SKY

KELLY’S LOT – ANOTHER SKY

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
KELLY'S LOT: ”Another Sky” (egen produktion/Hemifrån) Låt inte det new age-iga omslaget vilseleda er: Rutinerade Kelly Zirbes har en fin countrybetonad röst som har en viss klädsam kärvhet. Hon gör dessutom bra låtar som hon är noga med att inte låta överarrangera eller överproducera. Hellre för lite än för mycket men oftast alldeles precis så mycket som behövs för största effekt. Ibland låter hennes låtar som en korsning av Tarnation och Walkabouts, som den tremologitarrsmyckade ”Took It Back” och den helt suveräna ”Simple Man” – båda två höjdpunkter på ”Another Sky”. De invändningar jag rör två helt andra låtar, ”Tangled” som låter som Sinatra-Dylan skulle kunna ha gjort med hjälp från en trött Tom Waits, och ”The Irish Luck” som är alldeles för ärtig för sammanhanget. Men två botte
KERRY PATRICK CLARK – WHAT A SHOW

KERRY PATRICK CLARK – WHAT A SHOW

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
KERRY PATRICK CLARK: ”What a Show” (egen produktion/Hemifrån) av Peter Sjöblom När det är nionde gången skivgillt för Kerry Patrick Clark tittar han tillbaka på sin barndoms cirkusbesök med clowner, trapetskonstnärer och lindansare. Där av titeln på och omslaget till ”What a Show”. Själv blev jag som barn uttråkad av dessa yrkesutövare (alltså, clowner är rätt läskiga på riktigt och hur kul är det egentligen att titta på lindansare om de inte vinglar?) och kanske är det därför som jag inte heller berörs av ”What a Show”. Som sångare påminner han mig om någon som jag inte kommer på men som jag inte heller gillar så värst och som låtskrivare är han medelmåttig i en medelmåttig vuxenrockstil. ”Borrowed Bones” är inte särskilt personlig den heller, men är i alla fall den låt som sticke
SKIVOR I KORTHET

SKIVOR I KORTHET

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
FLEET FOXES: ”Shore” (Anti-Records) En mysig platta att avnjuta i höstrusket eller en lysande comeback, vid musikgudarna gå inte på det! Hypen kring Fleet Foxes har jag aldrig riktigt förstått mig på så när jag ändå bestämmer mig för att ge ”Shore” en chans är jag lika oförstående, till och med mer så än innan. Det här är amerikansk indeiefolk i sin ytligaste, klyshigaste form. ”Shore” låter ungefär som produkten från ett band som precis stapplat ut från replokalen i Jeppes föräldrars garage. Bandets frontman Robin Pecknold har burits fram av musikjournalister som en låtskrivare av rang med djupt existentialistiska iakttagelser i sina texter. Jag kanske missar det eftersom mitt tålamod är slut innan skivan är det – långt före. Ett band som slog igenom för tolv år sedan ska helt en
SKIVOR I KORTHET

SKIVOR I KORTHET

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
JIM STANARD: ”Color Outside the Lines” (Manatee/Hemifrån) Jim Stanard har en fin uppsättning inspirationskällor med bland andra Warren Zevon, Doc Watson och Willie Nelson i förtecknngen. Han såg Bob Dylan under den legendariska 1966-turnén och bevistade Woodstock under festivalens samtliga tre dagar. Under sextio- och sjuttiotalet spelade han mycket på Pennsylvanias coffee houses men lämnade sedan plötsligt musiken. Långt senare återvände han till den igen, och gjorde senkommen skivdebut för bara ett par år sedan med ”Bucket List”. ”Color Outside the Lines” är andra gången vi får höra Stanards väderbitna stämma på skiva. Han låter lite som en country-crooner som kommit på kant med tillvaron, drivits bort från syltorna där ingen någonsin slagit igenom och ut på vägarna med bara gitar
SKIVOR I KORTHET

SKIVOR I KORTHET

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
RAMBALAJA: "Rambalaja" (Paraply/digital utgåva) Omslaget basunerar inte direkt ut vem som är hjärnan bakom det kuriöst namngivna bandet Rambalaja, men de som läst MONO:s stora tredelade intervju med Mikael Ramel vet att det är han. Rambalaja var en tillfällig grupp som fick sitt namn i mindre panik en timme innan den här liveinspelningen gjordes för Sveriges Radio 1999. Sedan smögs den ut på Ramels egen etikett MusikFors Samspel i en liten upplaga på tusen ex som snabbt sålde slut. Och sedan dess har ingen sett till plattan... Visst hade det varit trevligt om den återutgetts fysiskt och inte som nu enbart digitalt, men att den överhuvudtaget tillgängliggörs på nytt är en välgärning. Det här är Mikael Ramel och hans band i finfin inspirerad form. Ramels patenterade humor, musikaliska
THE MYSTIX – CAN’T CHANGE IT

THE MYSTIX – CAN’T CHANGE IT

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom THE MYSTIX: "Can't Change It" (Mystix/Hemifrån) "Can't Change It" är The Mystix sjunde platta och allting agerar till dess fördel: Gruppen kommer från Boston varifrån mycken god rockmusik kommit genom tiderna, omslaget har en en primitiv vibb som i alla fall jag faller för, och låtlistan rymmer covers på R.L. Burnside, Frankie Miller och Dylans "Outlaw Blues". Det blir ännu bättre när man sätter på skivan. Mystix' huvudman Jo Lily har en suveränt gruffig röst som ibland påminner om Sean Tyla, bandet har ett rustikt sväng och ett insinuant gung och originallåtarna är alldeles utmärkta i samma stil som plattans covers stipulerar. Mystix spelar blues med countrysensibilitet och deras formel är alldeles förträffligt potent. Det är det här som Bob Dylan siktat m
SKIVOR I KORTHET

SKIVOR I KORTHET

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
HAT CHECK GIRL: "Kiss Me Quick" (Flyaway Hair/Hemifrån) Annie Gallup har figurerat i MONO tidigare, då som soloartist med skivan "Bookish". I duon Hat Check Girl delar hon bördan med Peter Gallway. Tyvärr kan hon inte skylla ifrån sig på någon annan då det stora problemet med hennes musik fortfarande är hennes svåruthärdligt väsande sång. Hon låter som en tandläkarbedövad Marianne Faithfull. Vilket effektivt saboterar också de låtar som aningens höjer sig över den sävliga mängden. Eller låten, i bestämd form singular, för ärligt talat är det bara "Second Monday of the Week" som står ut som ett potentiellt engagerande spår här. Hon skulle helt ha lämnat över den till Gallway, eller ännu hellre en helt annan sångerska. Peter Sjöblom DAVE ROSEWOOD: "No Rodeo in Rome" (Aula Studios/
JENNY REYNOLDS – ANY KIND OF ANGEL

JENNY REYNOLDS – ANY KIND OF ANGEL

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom JENNY REYNOLDS: "Any Kind of Angel" (Pretty Okay Music/Hemifrån) Öppnar man en skiva med en låt som "House on the Road" som så perfekt inte lånar mer ur refrängen till Van Morrisons "Moondance" än vad som är smakfullt och som lyckas kombinera påstridighet med en sådan världsvant gestaltad erfarenhet som Jenny Reynolds gör, har man min omedelbara uppmärksamhet. Och om man fortsätter att leverera kanonlåt efter kanonlåt på samma skiva förlorar man den inte heller. Med andra ord har Boston-födde Texas-bon Jenny Reynolds mig i sitt våld. Om fler i samma country-betonade folk-singer/songwriter-gebit skulle göra som hon - sjunga med samma vuxenhet och inte oja sig så mycket över hur ynkligt synd det är om dem - skulle man slippa mycket av det utslätade och känslokalla
SKIVOR I KORTHET

SKIVOR I KORTHET

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
BOBBO BYRNES: "Sea Green Number 5" (Bobbo Byrnes/Hemifrån) Bobbo Byrnes har vunnit americana-recensenternas hjärta med sin berättande singer/songwriter-country. Paralleller har dragits till både Bruce Springsteen och Paul Westerberg, men det är kanske att tänja på det hela; Byrnes är inte lika intensiv som Springsteen och inte lika ettrig som Westerberg. I gengäld har Byrnes en behaglig chosefrihet på pluskontot. Han sitter inte och mumlar självupptaget i hipsterskägget utan riktar sig utåt. Låtarna är hyggliga men lite anonyma - bäst är han i sina mest melankoliska stunder, det vill säga i "When We Ride", "December" och "Every Sound That Crashes". För övrigt fin användning av steel guitar, fiol och mandolin. Peter Sjöblom PROGRESS BAND: "A String That Picks Up Everything" (Prog