fredag, januari 18

SKIVOR

BITTER FUNERAL BEER BAND – PRAISE DRUMMING

BITTER FUNERAL BEER BAND – PRAISE DRUMMING

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom BENGT BERGER & BITTER FUNERAL BEER BAND: ”Praise Drumming” (Dragon) Lyckligtvis fanns det ett och annat som lyfte åttiotalet ur sitt erbarmeliga elände, både inom jazzen och rocken. Och bortom. Sådant som Bitter Funeral Beer Band som håller än idag och som gör att man kan om kanske inte just fördra, så i alla fall lättare förtränga årtiondets mer osmakliga yttringar. Det är egentligen bara sopransaxen och den bandlösa basen som här och där låter antyda att ”Praise Drumming” spelades in 1986 (och gavs ut året därpå). Generellt sett har den sin fräschör i behåll. Å andra sidan är det inte konstigt att ”Praise Drumming” är så bra som den är då flera av tidernas bästa och mest vidsynta svenska musiker medverkar, bland dem Anita Livstrand, Thomas Mera Gartz, Si
ELLEN ANDREA WANG – BLANK OUT

ELLEN ANDREA WANG – BLANK OUT

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom ELLEN ANDREA WANG: ”Blank Out” (Jazzland Recordings) Öppningslåten ”Peace Prize” börjar med några sekunder i ett längtans dis, som spiritual jazz, lite som Alice Coltrane i tonfallet. Men även om ”Blank Out” liksom den tre år gamla debuten ”Divine” ges ut på ett norskt jazzbolag, och även om kontrabasisten Ellen Andrea Wang uppträder mycket på jazzklubbar både i och utanför Skandinavien är den mer en popplatta med jazzinslag än tvärtom. Det är noggrann musik, påverkad av både Joni Mitchell och Rickie Lee Jones, och det är uppenbart att Wang verkligen månar om vitaliteten. Problemet är bara att hon försöker för mycket. Precisionen kommer i vägen för svänget och gör ”Blank Out” för livlös och distansierad. Det är alldeles för tillrättalagt för att jag ska kunna
DHANI HARRISON – IN///PARALLEL

DHANI HARRISON – IN///PARALLEL

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom DHANI HARRISON: ”In///Parallel” (BMG) Somliga har skivkontraktet först och främst i generna. Frågan är hur många av Rufus Wainwright och systern Martha, Julian Lennon, Jakob Dylan, Adam Cohen, Kelly Osbourne, Shooter Jennings med flera som skulle fått ge ut skivor om det inte vore för deras musicerande och berömda fäder. Tvivelsutan underlättade Beatles-påbrået Dhani Harrisons väg till karriären – han har ärvt både utseende och röst från pappa George, och förmodligen också en del av integriteten. Ska man försöka se några övriga musikaliska likheter mellan dem är det väl att Dhani som nu begår sin riktiga solodebut liksom George har en eterisk kvalitet i sin musik, med melodier som rör sig förföriskt undanglidande på något slags högre plan. Men knappast någo
MARILYN MANSON – HEAVEN UPSIDE DOWN

MARILYN MANSON – HEAVEN UPSIDE DOWN

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström MARILYN MANSON: Heaven Upside Down (Loma Vista) Idag kan det vara svårt att minnas alla kontroverser kring Marilyn Mansons plattor och person som ägt rum under en över tjugo år och tio studioalbum lång karriär med toppen i mitten av nittiotalet. Idag har chockvärdet har i hög grad upphävt sig självt. Manson bryter inte någon ny mark med ”Heaven Upside Down”. Man känner igen riffen, den rispiga rösten och det tunga soundet. Men gör det egentligen så mycket? Nej, för det här är nog det bästa han gett ut på flera år. Och tillräckligt bra för att kunna stå på egna ben utan stöd av några tabloidsensationer.  
THORBJØRN RISAGER & THE BLACK TORNADO – CHANGE MY GAME

THORBJØRN RISAGER & THE BLACK TORNADO – CHANGE MY GAME

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom THORBJØRN RISAGER & THE BLACK TORNADO: ”Change My Game” (Ruf) ”Change My Game” har visserligen funnits ute ett litet tag men det är aldrig för sent att skriva om Thorbjørn Risager, dansk till ursprunget men med en blues som inte erkänner några nationsgränser. När skivan ”Too Many Roads” kom ut för några år sedan skrev jag i ett annat sammanhang att Risager är bättre än vad Totta någonsin var – med sin större emotionella tyngd vinner Risager matchen redan innan han kommit upp i ringen. Risager bär oftast sin musik med samma självsäkra elegans som han bär sina alltid lika snygga hattar. Så har han ju också sitt sju man starka kompband Black Tornado, en stabil enhet att falla tillbaka på och som får extra styrka av sin välsmorda blåssektion som kom alldeles s
ANE BRUN – LEAVE ME BREATHLESS

ANE BRUN – LEAVE ME BREATHLESS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström ANE BRUN: Leave Me Breathless (Universal) Senast Ane Brun gav ut ett studioalbum var för två år sedan med ”When I’m Free”,  och nu drar hon fram en hel platta med covers. Och inte vilka covers som helst utan några av de största kärleksballaderna genom tiderna. Det är inget annat än modigt att ta sig an ett sådant projekt, det förtjänar Brun uppskattning för. Men jag är kluven till resultatet. Det finns inga brister i sången, rösten är stark och nästintill bedårande. Det är heller inget fel på klassikerna hon valt ut, som till exempel ”Girl From The North Country” (Bob Dylan), ”I Want To Know What Love Is” (Foreigner) och ”Always On My Mind” (Brenda Lee). Men ändå uteblir extasen, kanske är det just detta att Brun inte spränger några gränser med sina egna tolknin
KAMASI WASHINGTON – HARMONY OF DIFFERENCE

KAMASI WASHINGTON – HARMONY OF DIFFERENCE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström KAMASI WASHINGTON: Harmony of Difference (Young Turks) Det som är mest slående med den blott trettiosexårige saxofonisten Kamasi Washington är att han lyckas göra jazz även för den som vanligtvis inte lyssnar på det – Washington gör helt enkelt jazzen tillgänglig för alla. ”Harmony of Difference” är endast lite över en halvtimme kort med sex stycken underbara spår, det enda man kan klaga på är just detta – man vill ha mer än en EP. Varje spår låter som det är en upptäcktsfärd, experimentell och med en känsla av att vara ansträngningslös. Washington låter saxofonen föra och som oerfaren lyssnare vill man bara följa efter.  
LIGHTS – SKIN & EARTH

LIGHTS – SKIN & EARTH

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström LIGHTS: ”Skin & Earth" (Warner) Pop och konceptalbum är två ord som det krävs mycket för att de ska passa ihop på ett snyggt sätt. Lights (Valerie Poxleitner) har verkligen tagit steget fullt ut och med stor ambition blir hennes fjärde studioalbum ”Skin & Earth” faktiskt intressant. I ett samarbete med Dynamite Entertainment har sångerskan illustrerat ett seriealbum där ett avsnitt släppts i samband med en singel i väntan på att plattan skulle släppas i sin helhet. Lights själv har berättat att hon känner hur hela hennes liv lett fram till ett sådant här projekt, och det har gett ett gott resultat. Man kommer antagligen inte minnas ”Skin & Earth” som årets platta, men det är schysst electropop i en kreativ presentation.  
LIAM GALLAGHER – AS YOU WERE

LIAM GALLAGHER – AS YOU WERE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström LIAM GALLAGHER: As You Were (Warner) Har man rätt ålder inne så minns man hur stora Oasis verkligen var i popvärlden på nittiotalet och det gör det hela svårt att förhålla sig objektivt till Liam Gallaghers solodebut ”As You Were”. För visst hörs det fortfarande, den Oasis-aktiga ljudbilden, trots att bröderna Gallagher sedan många år tillbaka inte ens talar med varandra. Liams senaste band Beady Eye har släppt två album som ingen tycks ha blivit så mycket klokare av: de lät som förr men ändå inte. Kanske behövs det två Gallagher för att något stort ska bli till. Han får inte till det på ”As You Are” heller. Ljudmässigt har den fastnat i något artificiellt Beatles-läge och textmässigt har Gallagher inte heller något nytt att komma med – tyvärr.  
PERE UBU – 20 YEARS IN A MONTANA MISSILE SILO

PERE UBU – 20 YEARS IN A MONTANA MISSILE SILO

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom PERE UBU: ”20 Years in a Montana Missile Silo” (Cherry Red) Av alla de band som kom fram under punkens och artpunkens sjuttiotal hör Pere Ubu till dem vars skivor stått sig bäst mot den eroderande tiden. Men så var de heller inte som några andra. Visserligen hade de en del gemensamt med andra band från trakterna kring hemstaden Cleveland, men det var bara Pere Ubu som tog sin musik så långt in i den stundtals nihilistiskt präglade absurdismen – jag frestas till och med att säga dadaismen. Att de tog sitt namn från den franske författaren Alfred Jarrys vildsinta pjäser om den omedgörlige figuren Pappa Ubu är således helt rimligt; musiken var lika vresig som rollfiguren som hade inspirerat dem, och karaktäriserad av den egensinnige sångaren David Thomas som till rå