torsdag, september 20

SKIVOR

YOUNG WATERS – YOUNG WATERS

YOUNG WATERS – YOUNG WATERS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom YOUNG WATERS: ”Young Waters” (Young Waters) Dessa engelsmän hette tidigare Snufkin The Band (efter engelska namnet på Snusmumriken) och har jämförts med Incredible String Band, Fleet Foxes och Arvo Pärt, och det är rimligt att undra hur de får ihop den vimsiga brittiska folkmusiken, den helskäggiga amerikanska rotrocken och den serena estniska melankolin. Svaret är att de får väl på sitt sätt – ibland påminner de om ett mindre rubbat Comus – men att resultatet inte är så bra som man kunde fantisera om på förhand. Framför allt stör jag mig väldigt på sången. Kerry Ann Smiths röst är okej, men Theo Passinghams sätt att sjunga är otroligt enerverande, med ett snabbt och ytligt hypervibrato och med korta avhuggna stavelser i ett ryckigt slags mini-staccato. Låtarna är
GREGORY ALAN ISAKOV – EVENING MACHINES

GREGORY ALAN ISAKOV – EVENING MACHINES

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom GREGORY ALAN ISAKOV: ”Evening Machines” (Dualtone) Det har med åren vuxit fram ett slags subkategori som man skulle kunna kalla kriminal-indie. Tänk Choir of Young Believers och deras ”Hollow Talk” som användes som signaturmelodi till teveserien ”Bron”. Vemodigt, svävande och med ett sorts kvävt americana-mummel till sång, alternativt ett sorts kvävt americana-mummel dränkt i spatiöst reverb. Gärna med en suckande cello och ett valiumdövat piano som någon annan jävla pojkrums-Satie. Typ Gregory Alan Isakovs fjärde platta ”Evening Machines” alltså. Den här musiken är så hopplöst avkroppsligad, den svävar runt som en heliumballong mot innertaket, och kommer man den för nära – det vill säga försöker ägna den lite allvarligt menad uppmärksamhet – pyser den ursäkt
ANNE MARIE ALMEDAL – LIGHTSHADOW

ANNE MARIE ALMEDAL – LIGHTSHADOW

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom ANNE MARIE ALMEDAL: ”Lightshadow” (+47) Sist vi hörde ifrån Anne Marie Almedal på skiva var med den finstämda, sex år gamla ”Memory Lane”. Då hade hon värvat den engelska basisten Danny Thompson – känd från framför allt folkrockbandet Pentangle, som studiomusiker – men denna gång omger hon sig uteslutande med norska landsmän. Musiken hamnar icke desto mindre i folkfacket, eller kanske mer precist i fållan för de singer/songwriters som tydligt låtit sig inspireras av Joni Mitchell. Mitchell och Kate Bush är de som såsom inspiratörer danat ”Lightshadow”. Det är luftigt och sirligt men ack så kyligt och distanserat. Soundet är lika glansigt och tillrättalagt som en IKEA-katalog. Sitt inte och såsa! Ge mig lite själ! Ge mig lite kött och blod, eller låt mig slippa.
EMINEM – KAMIKAZE

EMINEM – KAMIKAZE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström EMINEM: ”Kamikaze” (Aftermath/Interscope/Shady) När Eminem förra året släppte ”Revival” var domen hård – beskrivet som ett medelåldersmisslyckande eller ett sista livstecken från fyrtiofemårige Marshall Mathers. Jag menade redan då att det inte fanns en chans i helsike att ”Revival” skulle vara plattan som avslutade en världsomvändande karriär och sommarens turné borde ha svept bort alla sådana tvivel. Och så en fredagsmorgon vaknar vi upp till en magnifik entré av Eminems tionde studioplatta, oannonserade ”Kamikaze”. Plattan sprider omedelbart gåshud över hela kroppen, soundet är felfritt och Eminem har en rå styrka som vi inte hört på skiva på ett bra tag. Tillsammans med Dr. Dre har han som övergripande producent lyckats slå an den där guldådran där skivan rulla
LUCERO – AMONG THE GHOSTS

LUCERO – AMONG THE GHOSTS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom LUCERO: ”Among the Ghosts” (Liberty & Lament) Tjugo år och nio plattor nu för Memphis-bandet Lucero vars americana är lite mer kraftfull än vad som ofta är fallet i genren. Mycket tack vare centralfiguren Ben Nichols som är en åtminstone skapligt bra sångare. Dessutom rätt bra låtar med dramatiska ”Always Been You”, spaghetti-twangiga ”Long Way Back Home” och Walkabouts-aktiga ”Back to the Night” i topp. För övrigt fantastiskt snyggt omslag.
ANA SILVERA – ORACLES

ANA SILVERA – ORACLES

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom ANA SILVERA: ”Oracles” (Gearbox) En engelsk singer/songwriter med mycket folkmusik i rösten och skirt utsmyckade pianobaserade låtar. Det är omöjligt att inte komma att tänka på Kate Bush – jag är övertygad om Silvera har en komplett Bush-katalog hemma i skivhyllan och en spellista full av brittisk folkmusik. Det är välgjort och genomtänkt, på gränsen till utstuderat. Det hela blir lite livlöst och för exakt, och framför allt lite för derivativt för att bli riktigt spännande.
ORIONS BELTE – MINT

ORIONS BELTE – MINT

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom ORIONS BELTE: ”Mint” (Jansen) Orions Belte är en norsk trio som begår sin debut med ”Mint”. Musiken är luftig och mestadels sånglös med influenser från instrumentalsurf, americana, filmmusik och psykedelia och tassar fram i en lätt, mysproggig lunk. Det är atmosfäriskt och väldigt behagligt – lite för behagligt faktiskt. Skivan är lite oengagerande, och har jag svårt att hålla koncentrationen trots att skivan inte är mer än trettiofem minuter lång.
PER GUDMUNDSON & BENGAN JANSON – HJELTAMÔS

PER GUDMUNDSON & BENGAN JANSON – HJELTAMÔS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom PER GUDMUNDSON & BENGAN JANSON: ”Hjeltamôs” (Country & Eastern/Naxos) Per Gudmundson och Bengan Janson är båda välmeriterade folkmusiker; fiol- och ibland säckpipespelaren Gudmundson har sedan sjuttiotalet medverkat på skivor tillsammans med bland andra Folk & Rackare, Kjell Westling och Kirsten Bråten Berg, medan dragspelaren Janson har ett illustert förflutet tillsammans med exempelvis Östen med resten, Kalle Moraeus, Lena Willemark och Ulf Wakenius. Bägge har spelat med Björn Ståbi och har, inte oväntat, också figurerat i den rymliga kretsen kring Ale Möller. ”Hjeltamôs” är deras första skiva tillsammans som duo. Den är tillägnad Björn Ståbi och består delvis av låtar som de Gudmundson och Janson spelat tillsammans med honom och delvis av Rättviks
KANYE WEST – YE

KANYE WEST – YE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström KANYE WEST: ”Ye” ( GOOD/Def Jam) Kom Kanye West ut som bipolär? Efter släppet av hans åttonde studioalbum ”Ye” har frågan exploderat i pressen medan den riktiga frågan har fått stryka på foten hos många recensenter: Är det här bra? Man får ge Kanye att han har arbetat på med många sidoprojekt, men det har ändå gått två år sedan förra fullängdaren ”The Life of Pablo” (GOOD/Def Jam) och det märks. ”Ye” är en sjuspårig platta som drar en blott lite över tjugotre minuter lång energilös och faktiskt tämligen fantasilös historia. I vanlig ordning får man säga att försöker Kanye provocera, han till och med använder sin dotter som bollblank i ”Violent Crimes” och spekulationerna är om ”I Thought About Killing You” handlar om att begå självmord eller att mörda sin fru.
LYKKE LI – SO SAD SO SEXY

LYKKE LI – SO SAD SO SEXY

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström LYKKE LI: ”So Sad So Sexy” (RCA) Jag är alltid något skeptisk till plattor där hälften av spåren redan getts ut som singlar, det känns som att någon försöker casha in dubbelt. I det här fallet verkar Lykke Li ha varit förnuftig och rent av schysst mot sina dansanta fans. Jag brukar inte heller direkt falla för electro-dreampop, vanligen alltför släpigt och monotont. Lykke Li utmanar mina fördomar ännu en gång. ”Sweden’s sad-pop champion” kallas Lykke Li av The Guardian när hennes fjärde platta ”So Sad So Sexy” släpps efter fyra års (nästintill) tystnad. Och så må det väl vara, hon visar med nya plattan att hon har en speciell känsla för hur det ska låta. Varför skivan inte är längre än trettiofyra minuter kan det spekuleras i självfallet men jag kan ändå tycka