onsdag, november 14

SKIVOR

BECHES BREW – GOTHENBURG / STEFAN BELLNÄS – PODUNK

BECHES BREW – GOTHENBURG / STEFAN BELLNÄS – PODUNK

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom BENGT BERGER BECHES BREW: ”Gothenburg” (Country & Eastern/Naxos) STEFAN BELLNÄS: ”Podunk” (Country & Eastern/Naxos) Förra gången vi hörde av Beches Brew på skiva var det i form av ett indiskt präglat storband på skivan ”Beches Indian Brew”. Men gruppen är i ständig rörelse, och man kan aldrig varit säker på vad som ska komma härnäst. Denna gång är ensemblen slimmad till en kvintett förstärkt med två gästmusiker, och ”Gothenburg” – som förstås är inspelad i Göteborg tidigare i år, dels för Sveriges Radio och dels i Music-A-Matic-studion – bjuder på musik av en annan typ än sist. Tråkigt nog och mycket förvånande är det första gången Beches Brew gör mig lite besviken. Detta beror till största delen på Göran Klinghagen. Inte för att han skulle vara en
RAY BLK – EMPRESS

RAY BLK – EMPRESS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström Ray BLK: "Empress" (Island) ”Building Living Knowing” är tjugofemårige Rita Ekweres motto och under namnet Ray BLK vann hon förra året BBC’s Sound of 2017. Nu har studiodebuten landat och ”Empress” är ett åtta spår som lyser av självförtroende. Ray BLK bjuder på en fusion mellan pop och R&B och gör så med känsla. Saken är att ”Empress” passar bra på mainstream-radio samtidigt som hennes röst sänder ut exklusiva vibbar. Född i Nigeria och uppvuxen i London måste sägas påverka ljudbilden så väl som texterna vilka är fokuserade på sociala frågor som ungdomsbrottslighet, att vara ekonomiskt oberoende och på kärlek. Framför allt är ”Empress” en platta som syftar till att peppa kvinnor, självständighet går som en röd tråd genom de åtta spåren. Och just de åtta
TENACIOUS D – POST-APOCALYPTO

TENACIOUS D – POST-APOCALYPTO

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström TENACIOUS D: ”Post-Apocalypto” (Columbia) Redan innan jag lyssnar på duon Jack Black och Kyle Glass fjärde platta, ”Post-Apocalypto”, funderar jag om den verkligen behövs. Svaret är: nja. För visst är det kul att Tenacious D hittat ett nytt multimediakoncept, skivan ingår i en animerad serie i sex delar på YouTube. Och det är kul att bandet är samlat igen, John Konesky (gitarr), John Spiker (bas) och Dave Grohl (trummor) i vanlig ordning, för det är trots allt sex år sedan senaste studioalbumet ”Rize of the Fenix” (Columbia). Men det räcker inte. ”Post-Apocalypto” är tramsig – till och med i Tenacious D-mått mätt – och känns mest löst sammansatt. Kritiken av Trump, KKK och nazister på till exempel spåret ”Turd Whistle” är dock det som känns mer fokuserat än
BELLY – IMMIGRANT

BELLY – IMMIGRANT

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström BELLY: ”Immigrant” (Roc Nation) Den elvaspåriga ”Immigrant” är inget mindre än en pärla! För elva år sedan studiodebuterade den kanadensiska rapparen Belly – Ahmad Balshe – med hitalbumet ”The Revolution” och prisregnet tydde på att hiphophimlen fått sig en ny stjärna. Men någonting hände, eller snarare visade sig ”The Revolution” vara svårslagen för Belly själv, och de stora rubrikerna uteblev. I slutet av 2015 plockades han dock upp av Jay-Z och skrev under för Roc Nation vilket satte saker i rörelse. Det tog sin tid men det ska också påpekas att Belly med ”Immigrant” exempelvis slår urvattnade nysläpp från veteranerna Lil Wayne (”Tha Carter V”) och T.I. (”Dime Trap”) med hästlängder. Varför? ”Immigrant” rör sig med all aktualitet som går att åstadkomma. I si
FRANKIE DAVIES – WHEREVER I GO

FRANKIE DAVIES – WHEREVER I GO

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom FRANKIE DAVIES: ”Wherever I Go” (FD Music) En EP för några år sedan och ett par singlar ifrån den ledde till att Frankie Davies både fick mediauppskattning och turnera med The Shires och Ward Thomas. ”Wherever I Go” är hennes fullängdsdebut och blandar tyngre och sprödare låtar. De rockigare spåren låter för mycket som typisk modern Nashville-rock (dessutom med vissa otäcka spår av Bonnie Raitt), så det är i de skirare låtarna som Davies kommer bäst till sin rätt. Vilket också är när hon låter sina Emmylou Harris-influenser lysa igenom som mest. Här finns talang, men Frankie Davies skulle vinna mycket på att renodla melankolin. Det är i de mer längtande och dämpade låtar som hennes fina country-röst framträder mest fördelaktigt.  
THE TRIALS OF CATO – HIDE AND HAIR

THE TRIALS OF CATO – HIDE AND HAIR

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom THE TRIALS OF CATO: ”Hide and Hair” (egen produktion) Kanhända är året då Wales- och Yorkshire-bördiga folkbandet Trials of Cato bodde i Libanon det som ger deras akustiska musik en viss karaktär, men deras musik är hur som helst aningens kärvare i tonen än mycket av den moderna folkfärgade musik som kommer från Storbritannien nu för tiden. Personligen önskar jag dock att de skulle ha tagit ut svängarna ännu mer och inte slipat soundet lika mycket. Med banjo, mandolin och irländsk bouzouki hade Trails of Cato kunnat få sin musik ännu skrovligare vilket hade passat deras i grunden rustika musik fint. Men detta är bara gruppens (egenutgivna) debut, och med växande studioerfarenhet kommer de kanske att tordas lämna kvar mer av barken på musikens yta.  
VINCE STAPLES – FM!

VINCE STAPLES – FM!

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström VINCE STAPLES: ”FM!” (Def Jam) Redan vid introt med radions legendariska Big Boy och Kalifornien-rapparen Ty Dolla $ign suckar jag åt Vince Staples tredje studioalbum ”FM!”. Västkusthiphop, skits, interlude… att plattan bara har elva spår med en speltid på smått över tjugo minuter är en av dess få tilltalande aspekter. Staples har dock förtrollat – förhäxat – större delen av kritikerkåren och när jag hör det talas om att ”FM!” skulle kunna vara en kandidat till årets album fnyser jag. Texterna är så juvenila att det är plågsamt, soundet känns plastigt och egentligen vill man kräva tillbaka sin tjugo minuter av livet som man ägnat åt denna soppåseplatta. Kamaiyah, E-40, Jay Rock, Kehlani med flera gästar men inte gör det ”FM!” mer intressant. Skivan känns mer
THE MOODY BLUES – IN SEARCH OF THE LOST CHORD: SUPER DELUXE EDITION

THE MOODY BLUES – IN SEARCH OF THE LOST CHORD: SUPER DELUXE EDITION

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom THE MOODY BLUES ”In Search of the Lost Chord: 50th Anniversary Super Deluxe Edition” (Universal) Länge verkade Moody Blues ses lite över axeln av de mer hårdföra progkännarna. Under många år verkade de mest avfärdas som fjompig barnkammarprog, trots att de dränkte sin musik i progfreaksens favoritinstrument mellotron; det gamla klaviaturschabraket som med hjälp av förinspelade band så gott det kunde försökte härma stråkar, röster och flöjter men som gav allting en kylig, spöklik karaktär – få grupper har väl använt just mellotronen i lika stor utsträckning som just Moody Blues. Men nog var de lite för naivpompösa, med rötterna lite för djupt i den engelska psykedelia som var besläktad med gammal engelsk music hall och smäktande schlager. Men samtidigt hade de ofta
BERT JANSCH – JUST A SIMPLE SOUL

BERT JANSCH – JUST A SIMPLE SOUL

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom BERT JANSCH: ”Just a Simple Soul” (Sanctuary) Ni kan få Jimi Hendrix bara jag får min Bert Jansch. För mig betyder han samma sak, någon som demonstrerade gitarrens möjligheter och på samma gång utvidgade dem. Bara det att hans gitarr var akustisk. Han tog det som den undflyende engelske folkgitarristen Davey Graham hade gjort, men gjorde det så mycket mer brännande. Jämfört med den hela tiden behärskade och självmedvetne Graham var Jansch vid en jämförelse en skrufsig gatslyngel som anföll strängarna med så mycket blues att han skapade en helt egen instrumentalistpersona. Beståndsdelarna var inte nya, men Jansch oborstade attityd till gitarren var det – i alla fall sett till de brittiska öarna. Han slet i strängarna, smällde dem hårt mot greppbrädan som om den
ANDERS F. RÖNNBLOM – DET HYSTERISKA DRAGET NERFÖR TARSCHAN BOULEVARD

ANDERS F. RÖNNBLOM – DET HYSTERISKA DRAGET NERFÖR TARSCHAN BOULEVARD

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom ANDERS F. RÖNNBLOM: ”Det hysteriska draget nerför Tarschan Boulevard” (F-Records/Plugged) Att Anders F. Rönnblom sedan några år tillbaka befinner sig i en särskilt briljant kreativ fas får inte få oss att glömma att hans förflutna också innehåller en hel serie minst sagt framstående skivor. Nu återutger han ett par av dem i form av en dubbel jubileumsutgåva, ”Det hysteriska draget nerför Tarschan Boulevard” – den titel som de båda skivorna skulle ha haft om de getts ut tillsammans som det var tänkt från början. (Hur det nu var tänkt från början – projektet kunde lika gärna ha tagit formen av en film, eller en bok, eller ett performance.) I stället delades det upp på de två separata skivorna ”Det hysteriska draget” och ”Komedia – en tripp nerför Tarschan Boulevard