tisdag, oktober 15

SKIVOR

NICK CAVE AND THE BAD SEEDS – GHOSTEEN

NICK CAVE AND THE BAD SEEDS – GHOSTEEN

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström NICK CAVE AND THE BAD SEEDS: ”Ghosteen” (Ghosteen/Bad Seed) ”Ghosteen” är den avslutande plattan i trilogin ”Push the Sky Away” och ”Skeleton Tree” (från 2013 respektive 2016) och hamnar således som sjuttonde studioalbumet från bandet. Kantat av sorg är det svårt att lyssna på ”Ghosteen” utan att tänka på hur Cave förlorade sin femtonårige son i en klättringsolycka precis när sista spåren spelades in på ”Skeleton Tree”, med nya dubbelplattan får sorgen sitt verkliga utlopp. Och det tangerar det briljanta. Sanningen, denna skamliga hemlighet, är att jag aldrig varit en särskilt lojal lyssnare av Nick Cave and the Bad Seeds. Jo, självklart kan jag sjunga med i låtar som ”Where the Wild Roses Grow” som bandet spelade in tillsammans med landsmaninnan Kylie Minogue
MIKAELA FINNE – MIKAELA FINNE

MIKAELA FINNE – MIKAELA FINNE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Thomas Wihlman MIKAELA FINNE: "Mikaela Finne" (egen utgivning) Har Sverige någon countrymusik att tala om? Ja, den finns. Men ska det handla om något riktigt kraftfullt då får man importera det. Från Finland till exempel. Jag talar om Mikaela Finne, född i finlandssvenska Vasa, men bosatt i Stockholm sedan några år. Soloartist sedan 2014. Sakta har hon arbetat sig fram i karriären. Mängder av spelningar i källare och andra små lokaler. Sådant ger erfarenhet, och erfarenhet är också vad hon sökte nyligen i Nashville. Nu ger all denna strävan resultat. I år med spelningar utomlands och placeringar på spellistor både i Storbritannien och i USA. Ett starkt bevis på hennes ambitioner är det första fullängdsalbumet, med titeln "Mikaela Finne", som just släppts. Titeln är he
STEFAN SUNDSTRÖM – DOMEDAGSPREDIKAN

STEFAN SUNDSTRÖM – DOMEDAGSPREDIKAN

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström STEFAN SUNDSTRÖM: ”Domedagspredikan” (Gamlestans Grammofonbolag) Redan vid introt till första spåret, ”Havets kvarnar”, ställer sig håret bokstavligen upp på mina armar: det här kommer att vara bra! Stefan Sundström hördes senast med låten ”Gammalt regn” tillsammans med vännen Erling Ramskjell på plattan ”Farväl till Æ” och den egna plattan ”Nu var det 2014” (2018 respektive 2014). Eller snarare, hördes på skiva, för Sundstöm har varit allt annat än tyst dessa år. Hans författarskap har byggts på med fler böcker om odling, naturen och om att bli en medveten miljökonsument – senast ut är årets ”Stefans lilla svarta – Bokashi, biokol och bakterier” som redan är inne på sin andra upplaga. Land och rike har Sundström rest runt med sin tomatodling och nyfiket fund
LARS WINNERBÄCK – ELDTUPPEN

LARS WINNERBÄCK – ELDTUPPEN

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström LARS WINNERBÄCK: ”Eldtuppen” (United Stage) Tiden tycks gå, hur länge har jag egentligen hängt upp mitt liv på Lars Winnerbäcks musik? Tja, de rätt okända pärlorna till demokassetter med början från 1994, ”Lars och mina damer och herrar”, ”3486 ord från Lars Winnerbäck” och ”Risajkling” sitter i ryggmärgen. Otaliga konserter på det. Jag har alltid fascinerats av hur Winnerbäck lyckats variera stilen mellan varje platta men ändå varit så tydligt just Winnerbäck. Nu är det tre år sedan han bjöd på ett fullängdsalbum men när ”Eldtuppen” släpps är jag nervös. Kommer den att hålla? Hade jag blivit ombedd att skriva en recension efter två tre lyssningar hade jag sågat ”Eldtuppen” vid anklarna. Men jag bidar min tid, låter den landa och plötsligt är den inte helt kl
ANDERS F. RÖNNBLOM – BLÄRK! – NYA FOSTERLANDSSÅNGER

ANDERS F. RÖNNBLOM – BLÄRK! – NYA FOSTERLANDSSÅNGER

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom ANDERS F. RÖNNBLOM: ”Blärk! – Nya fosterlandssånger” (F-Records) ”Under hösten och vintern fylldes min anteckningsbok med osannolika citat, kommentarer och samtidsmetaforer tagna ur en pågående fulteater som spelades upp framför mig. BLÄRK! var vad jag hörde. BLÄRK! och munvädersfladder. BLÄRK! och allsköns gallimatias. BLÄRK! spyddes ut av sprattelmän och högerpopulister.” När Anders F. Rönnblom, en av de i dubbel bemärkelse sanna poeterna i svensk rockmusik, sammanfattar läget med ett BLÄRK! – både i skivtiteln och citatet ovan om skivans tillkomst – förstår man att han har fått nog. Som om potent tvetydiga fraser, sådana som man vanligtvis förknippar honom med, i dagsläget inte räcker till. Som om han inte kan närma sig världen med något annat än ett onomatop
GIBRISH – ANDRAHANDSSÅNGER

GIBRISH – ANDRAHANDSSÅNGER

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom GIBRISH: ”Andrahandssånger” (Paraply) Med en titel som ”Andrahandssånger” kan man lätt tro att Sundsvallsbandet Gibrish denna gång gjort en platta med covers, men hela plattan – deras fjärde i ordningen – består av helt eget material. Ett starkt sådant dessutom, som korsar blues, folk, visa, rock och en gnutta progg (à la Samla Mammas Manna, om ni efterfrågar namn). Samt kabaret, vilket kan tyckas oroväckande eftersom det ofta slutar illa i något slags tillgjord psuedo-Tom Waits (läs: Lars Demian). Men Gibrish fördelar beståndsdelarna väl så att ingen av dem tar överhanden. Men kanske är det inte helt oväntat när musiken tonar som mest i bluesfärger som jag lyssnar allra mest uppmärksamt, som i skivans starka öppningstandem ”Leds av en blind” och ”Ingen fri lunch”.
MICHAEL JEROME BROWNE – THAT’S WHERE IT’S AT

MICHAEL JEROME BROWNE – THAT’S WHERE IT’S AT

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom MICHAEL JEROME BROWNE: ”That's Where It's At” (Borealis) Det stora problemet med mycket modern blues är att den är så märgfattig. Det finns en hel massa duktiga musiker som har lärt sig formen – det går ju ändå rätt fort – men som hela tiden missar det väsentliga. Nämligen att fylla den med någonting som gör att formen blir ett medel och inte ett mål. Somliga verkar tro att det räcker med att vara just duktig och visa hur skickligt hur fingerfärdig man är. Andra nöjer sig med att ta på sig en hatt och låta sig fotograferas vid ett järnvägsspår, och utbrister ”da blooooz” med tillgjort djup röst. Inget av det där har med blues att göra. Inte om man med blues menar ett inre väsen och inte bara en karikatyrisk yta. Till Michael Jerome Browne fördel kan man nämna
TOVE LO – SUNSHINE KITTY

TOVE LO – SUNSHINE KITTY

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström TOVE LO: ”Sunshine Kitty” (Island) Det är tämligen slätstruket, fjärde albumet från svenska electropopstjärnan Tove Lo, och tyvärr handlar det lite väl mycket om att leva på gamla meriter. Tove Lo slog igenom stort både i Sverige och internationellt och ses som banbrytande inom sin genre genom explicita texter och ett modernt sound men egentligen är det inte mycket som händer med ”Sunshine Kitty”, trots att den marknadsförs som värsta pussypower-albumet. Det låter naturligtvis hårt, och det är inte så att jag avskyr ”Sunshine Kitty”, jag kan inte med gott samvete bortse från att jag diggar till ”Glad He’s Gone” som tillsammans med dystra längtanslåten ”Really Don’t Like U” (med glampopdrottningen Kylie Minogue) och heta ”Are U Gonna Tell Her?” (ihop med latin
ANNIE GALLUP – BOOKISH

ANNIE GALLUP – BOOKISH

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom ANNIE GALLUP: ”Bookish” (Flyaway Hair) Låt oss gå direkt på det faktum att ”Bookish” är alldeles för enahanda för sina 43 minuter. Alla låtar har samma dämpade sprödhet och rör sig på exakt samma melodiska område (ibland inte helt olikt det som John Cale gärna rör sig på). Och då skivans enda ackompanjemang är en varmt tremolovibrerande elgitarr framträder Annie Gallups röst extra mycket, en röst som låter som en kuriös blandning av Marianne Faithfull och Tom Waits efter en halv påse kedjeätna halstabletter. Den som hört någon av hennes mångtaliga soloskivor tidigare, eller dem hon gjort tillsammans med Peter Gallway i duon Hat Check Girl, vet ungefär vad som väntar. Möjligen med skillnaden att Gallup sjunger med lite mer väsande luftläckage nu än förr. ”Booki
SLOWMAN – EN ROMANTISK IDIOT

SLOWMAN – EN ROMANTISK IDIOT

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom SLOWMAN: ”En romantisk idiot” (Slow/Plugged) I fyra låtar avfärdar jag Slowman, eller Svante Törngren som han egentligen heter, som en högst medioker sångare och låtskrivare med för många Ulf Lundell-later och skriver texter på rödtjut inmundigat på något halvsunkigt hak på Söder där Plura sitter och sover tre bord bort. I femte låten avfärdar jag Slowman som en dåsig Bo Kasper på ett söderhak där Plura just blivit uppmanad att gå hem. Kort sagt: fem låtar på raken med svensk icketriggande vuxenrock som det redan finns på tok för mycket av. Men i sjätte låten händer det något. Slowman slänger ut bandet ur studion, tar fram den akustiska gitarren, lägger ett sliderör mot strängarna och levererar den bluesiga ”Det enkla livet”. När han väl släpper in bandet igen ä