lördag, april 20

SKIVOR

ELI ”PAPERBOY” REED – 99 CENT DREAMS

ELI ”PAPERBOY” REED – 99 CENT DREAMS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom ELI ”PAPERBOY” REED: ”99 Cent Dreams” (Yep Roc) När Eli ”Paperboy” Reed flyttade till Clarksdale, Mississippi för över sjutton år sedan flyttade han till den heliga bluesmark där hans musikaliska rötter ligger. Omgiven av de många bluessyltor som kallas juke joints kunde han studera sin favoritmusik på plats, och erfarenheterna av vistelsen tog han med sig tillbaka till sitt Boston via ett annat blues-Mecca – Chicago. Nu är han inne på sin sjätte platta, och ”99 Cent Dreams” följer i spåren efter hans tidigare skivor med muskulös soulblues som avslöjar inspiration från både Little Milton och Geater Davis. Det är inte förvånande att salig Sven Zetterberg nämnde Reed som en av de få nya artister han gillade – de har vissa likheter i både sångstil och förhållningss
LEE FIELDS & THE EXPRESSIONS – IT RAINS LOVE

LEE FIELDS & THE EXPRESSIONS – IT RAINS LOVE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom LEE FIELDS & THE EXPRESSIONS: ”It Rains Love” (Big Crown) Soulsångare som Lee Fields görs inte längre, men så är han också något av en veteran. Sin första platta gav han ut för redan fyrtio år sedan, den smått klassiska ”Let's Talk It Over”. Han har aldrig slagit igenom brett, alltid varit lite av en artist för konnässörerna, kanske för att han kuskat runt mellan flera mindre skivbolag genom åren när han inte gett ut sina skivor på egen hand. På många sätt är han den typiske Daptone-artisten men delade stall med Charles Bradley, Sharon Jones och de andra i Daptone-familjen bara några år i början av nollnolltalet. Samarbetet med Daptone resulterade i en handfull singlar, aldrig något helt album. Idag återfinns han på Brooklyn-bolaget Big Crown och fortsätter odl
MDOU MOCTAR – ILANA: THE CREATOR

MDOU MOCTAR – ILANA: THE CREATOR

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom MDOU MOCTAR: ”Ilana: The Creator” (Sahel Sounds) Tinariwen var inte de första som spelade det som idag brukar kallas ökenblues, men de är bland dem som gjort mest för att sprida den tuaregiska musiken utanför nomadfolkets Sahara-områden. Med uppdaterade produktioner lyckades Tinariwen attrahera en publik som åtminstone delvis var intrimmad på rock och deras bredare publikframgångar manifesterades bland annat genom turnéer och festivaluppträdanden i väst. Nigerbördige Mdou Moctars ryktbarhet har vuxit på ett liknande sätt, från det att hans till en början elektroniskt skruvade musik först spreds viralt mellan västafrikanska fans. Uppmärksamheten ledde sedermera till att han fått ge ut ungefär en handfull skivor med ett par års mellanrum och han har också medverka
CARRIE TREE – THE CANOE

CARRIE TREE – THE CANOE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom CARRIE TREE: ”The Canoe” (Carrie Tree) Redan i första låten ”Sweet Illusion” höjer Brightons Carrie Tree sitt pekfinger till munnen och hyschar lyssnaren. Därmed har hon satt tonen för den folkinspirerade ”The Canoe” (hennes tredje platta i ordningen, utgiven med hjälp av crowdfunding) som förblir trogen det lågmälda uttrycket. Om någon minns Heidi Berry i hennes allra mest dämpade stunder är det en referens så god som någon. Annars kan man nämna Damien Rice för att ge en antydan om hur det låter. Eller en mindre sorglös Vashti Bunyan. Eller en Linda Perhacs i det engelska regnet istället för på någon solbadande Hawaii-playa. Problemet är att det är för lågmält. Carrie Tree sjunger så försiktigt, som om hon vore rädd för att den sköra stämningen skulle förstöras
BILLIE EILISH – WHEN WE ALL FALL ASLEEP, WHERE DO WE GO?

BILLIE EILISH – WHEN WE ALL FALL ASLEEP, WHERE DO WE GO?

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström BILLIE EILISH: ”When We All Fall Asleep, Where Do We Go?” (Darkroom/Interscope) Jag minns mycket väl EP-debuten ”Don’t Smile at Me” från Billie Eilish och hur den redan då fick mig med stor förväntan att se fram emot hennes första fullängdare. Så kom ”When We All Fall Asleep, Where Do We Go?” till sist, och jag blir helt paff. Och inte på grund av skivan utan den fenomenala respons den fått, försäljningssiffrorna är kolossala och albumet rosas utan dess like av kritikerkåren. Själv undrar jag mest hur det kunde gå så fel, och om jag är den enda som inte är ett dugg förförd av plattan. Är vi verkligen så här desperata efter en milleniumfödd hitmakerska? Samtidigt vill jag fortfarande hävda att Eilish mycket väl kan komma att axla en sådan roll, det hon gör är in
T-BONE BURNETT / JAY BELLEROSE / KEEFYS CIANCIA – THE INVISBLE LIGHT: ACOUSTIC SPACE

T-BONE BURNETT / JAY BELLEROSE / KEEFYS CIANCIA – THE INVISBLE LIGHT: ACOUSTIC SPACE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom T-BONE BURNETT/JAY BELLEROSE/KEEFYS CIANCIA: ”The Invisible Light: Acoustic Space” (Verve) T-Bone Burnett har blivit något av den amerikanska rotrockens överste, kanske inte först och främst för hans ”vanliga” skivor eftersom de kommer så sällan numer, utan för hans myckna arbete med flera gånger Grammy-belönad film- och tevemusik, från ”O Brother, Where Art Thou?” till ”True Detective”, från ”Walk The Line” till ”The Hunger Games”. ”The Invisible Light: Acoustic Space” är den första delen i en skivtrilogi och hans första ordinarie platta sedan ”Tooth of Crime”. Mellan skivorna har det gått elva år. Om man nu kan tala om ”The Invisible Light: Acoustic Space” som en ”ordinarie” platta. Den är gjord tillsammans med trummisen Jay Bellerose och ljudkonstnären/klav
JAMES BROWN – SHO IS FUNKY DOWN HERE / THE GRODECK WHIPPERJENNY – THE GRODECK WHIPPERJENNY

JAMES BROWN – SHO IS FUNKY DOWN HERE / THE GRODECK WHIPPERJENNY – THE GRODECK WHIPPERJENNY

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom JAMES BROWN: ”Sho Is Funky Down Here” (Now-Again) THE GRODECK WHIPPERJENNY: ”The Grodeck Whipperjenny” (Now-Again) James Brown gjorde ofattbart många skivor mellan 1967 och 1971 så det är inte konstigt att flera av dem har dömts till en mer undanskymd plats i historien. Det gör ingenting att det är så, för en del ur hans enorma produktivitet förtjänar inte bättre än kompakt glömska. En av dessa skivor är ”Sho Is Funky Down Here” från 1971. Om den ens bör kallas en James Brown-platta alltså – den presenteras som James Brown Plays and Directs The James Brown Band. Brown producerade visserligen skivan men är i allt väsentligt David Matthews verk. Matthews var kapellmästare i Browns band vid den tiden, men det betyder inte att han borde tagit det beslutande befälet
TY SEGALL & FREEDOM BAND – DEFORMING LOBES

TY SEGALL & FREEDOM BAND – DEFORMING LOBES

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom TY SEGALL & FREEDOM BAND: ”Deforming Lobes” (Drag City) Man måste ändå beundra Ty Segall för att han orkar. I snart femton år han gett ut skivor både i eget namn och som medlem i ett flertal grupper. Ibland har han släppt ett par plattor om året. Hans utgångspunkt har alltid varit amerikansk garagerock från sextiotalet, men han har vrängt inspirationen mot något mer samtida som mer eller mindre avlägset och stundtals har påmint om band som Black Keys och White Stripes. En sådan närmast patologisk arbetstakt – vilken skiva ordningen ”Deforming Lobes” är har jag inte orkat räkna ut – har medfört att att hans skivor som bäst varit ojämna. Att sovra i materialet är inte någonting som verkar ligga för Segall. ”Deforming Lobes” är inspelad live och nästan oundvikl
TOWNES VAN ZANDT – SKY BLUE

TOWNES VAN ZANDT – SKY BLUE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom TOWNES VAN ZANDT: ”Sky Blue” (Fat Possum) Efter att Townes Van Zandt avled på nyårsdagen för tjugotvå år sedan hann han knappt jordfästas innan varjehanda skivbolag rädade förråden av tidigare outgivna inspelningar. Under de två decennier som förflutit sedan hans bortgång har det kommit alla möjliga mer eller mindre motiverade arkivsläpp. En del har varit rätt bra, eller i alla fall intressant, medan en del har haft den beska bismaken av gravplundring. Försöken att profitera på legenden om Townes Van Zandt har bidragit till att förstora den vilket naturligtvis bara genererar ytterligare skivor av liknande karaktär. Trots att jag är ett stort Townes-fan har jag inte engagerat mig så mycket i allt det där. För ärligt talat: Hur många ytterligare versioner av ”Pancho
YOTAM SILBERSTEIN – FUTURE MEMORIES

YOTAM SILBERSTEIN – FUTURE MEMORIES

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Thomas Wihlman YOTAM SILBERSTEIN: "Future Memories" (Jazz And People) Ett annorlunda album, tillkommet på ett alldeles särskilt sätt. Nämligen genom fundraising. Kanske en indikation att det inte är alldeles lätt att få ut jazz i dagens skivindustri. Nå, det blev ett album, "Future Memories", där israeliske, numera New York-boende Yotam Silberstein leker sig fram på gitarrhalsen. Det är mer än vackert, åtminstone på de flesta spåren. Men till varudeklarationen hör också, att det är någon slags be-bop/latinamerikansk fusion. I det latinamerikanska får vi nog fokusera på Brasilien, och influenser från sådana som Antonio Carlos Jobim och bossanovan. Här har säkert pianisten, bland annat, Vitor Gonçalves haft stort inflytande. Det är harmoniskt, och kanske mer melodiskt ä