tisdag, juni 2

SKIVOR

JOHN CEE STANNARD – FOLK ROOTS REVISITED + WHEN THE TIME IS RIGHT

JOHN CEE STANNARD – FOLK ROOTS REVISITED + WHEN THE TIME IS RIGHT

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom JOHN CEE STANNARD: ”Folk Roots Revisited” (Castiron/Hemifrån) JOHN CEE STANNARD: ”When the Time Is Right” (Castiron/Hemifrån) John Stannard är kanske inte namnet på var mans läppar, men hängivna skivsamlare torde känna honom som medlem i bandet Tudor Lodge som gav ut en provocerande menlös platta med folkprog på Vertigo i början av sjuttiotalet. (Det finns en särskild sorts samlare som för dyra pengar köper allt som har Vertigos så kallade swirl-etikett – en mycket märklig syssla att köpa skivor bara för etikettens skull och inte för musiken. Men samlare är som samlare är.) John Cee Stannard (där Cee står för Christopher) var sedan musikaliskt inaktiv i fyra decennier innan han gjorde comeback för ungefär tio år sedan med en mer bluesinriktad musik. Han var rel
FIONA APPLE – FETCH THE BOLT CUTTERS

FIONA APPLE – FETCH THE BOLT CUTTERS

NYHETER, SKIVOR
av Linda Bönström FIONA APPLE: ”Fetch the Bolt Cutters” (Epic) Fiona Apple körde ett långt race med inspelningen av sitt femte album ”Fetch the Bolt Cutters” – hela fem år för att vara exakt – och tanken var att plattan inte skulle komma förrän senare i år. Men på grund av covid-19 valde hon likt en del andra musiker att flytta fram utgivningen. Och ärligt talat hade Apple antagligen inte ens behövt dra ut på det hela men hur ska man klaga på det när det visar sig att hon återigen har lyckats med något rent briljant? Hittills i år har ”Fetch the Bolt Cutters” snabbt blivit albumet jag lyssnat mest på, utan konkurrens, och musiken tycks hela tiden leda till att nya lager visar sig. Fiona Apple är tilldragande på många sätt, hennes röst är så säregen till det att till och med de
ANDERS F. RÖNNBLOM – BLÄRK! BALLADER OCH MYSTERIER

ANDERS F. RÖNNBLOM – BLÄRK! BALLADER OCH MYSTERIER

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
ANDERS F. RÖNNBLOM: "Blärk! – Ballader och mysterier" (F-Records) av Peter Sjöblom Anders F. Rönnblom gör det inte helt lätt för oss recensenter som trots allt försöker variera oss. För hur många sätt finns det att säga att han är den främste av svenska rockpoeter och att han av allt att döma är totalt oförmögen att vara något annat än just precis det? Och, som jag påpekat många gånger förut, hans utgivningstakt är svindlande, med minst en brännande angelägen skiva per år. Det man kan säga om ”Ballader och mysterier” är att den är mindre konfrontativt skräckinjagande än vad förra plattan ”Nya fosterlandssånger” var. Trots att skivorna hänger ihop som del ett och del två av ”Blärk!”, den tudelade minisvit som är Rönnbloms hittills allra mest vitrioliska och oinlindade samtidssk
SKIVOR I KORTHET

SKIVOR I KORTHET

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
EVERYTHING IS RECORDED: ”Friday Forever” (XL) av Linda Bönström Med sin första, självbetitlade skiva visade skivbolagsägaren och producenten Richard Russell (som är Everything Is Recorded) att han kan göra intressanta arrangemang även på sina egna plattor. Med uppföljaren ”Friday Forever” fortsätter utvecklingen. EIR kickar igång ett konceptalbum som tar lyssnaren igenom en fredagskväll med allt det kan innebära – tidsstämplat från början till slut. Plattan har driv och är en genreöverskridande mix av bland annat rap, soul, reggae, gospel och en smula elektropop. Maria Somerville, Berwyn, Ghostface Killah och Infinite Coles är några av de musiker som gått in i studion. RUBY LOVETT: ”It's a Hard Life” (Puff Bunny/Hemifrån) av Peter Sjöblom Ateist som jag är vill jag ändå utbrista
MORRISSEY – I AM NOT A DOG ON A CHAIN

MORRISSEY – I AM NOT A DOG ON A CHAIN

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström MORRISSEY: ”I Am Not a Dog on a Chain” (BMG) Morrissey debuterade som sångare 1977 med punkbandet The Nosebleeds”och har sedan dess förblivit kontroversiell, vilket tidigare har tjänat honom gott. På senare år har det dock ställt till det för honom och hans politiska uttalanden har blivit en vattendelare bland den tidigare så lojala publiken. För vad gör man när ens husgud sviker? Och har Morrisseys senaste plattor ens haft en chans hos den nervösa kritikerkåren? Varken det ena eller det andra verkar bekymra Morrissey ett endaste dugg. Som vanligt. Med ett starkt syntintro och provokativ text på plattans första spår ”Jim Jim Falls” låter det faktiskt som Morrissey är tillbaka. För det har inte varit spikrakt efter 2014 års ”World Peace Is None of Your Busines
SKIVOR I KORTHET

SKIVOR I KORTHET

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
MONO introducerar den nya avdelningen Skivor i korthet med där vi samlar upp nyutkomna skivor och recenserar dem i ett lite mindre format. DAVE GREAVES: ”Still Life – The Legacy Collection” (Inbred/Hemifrån) av Peter Sjöblom Den Hull-födde Dave Greaves har ett förflutet i den engelska folkmusiken under sjuttiotalet och har spelat med bland andra John Martyn och Sandy Denny. Han är också en av de mycket få som uppträtt samma kväll som Nick Drake. ”Still Life” är en sammanfattning av Greaves låtkatalog och avslöjar hans ursprung tydligt. Skickligt gitarrplock i den brittiska folktraditionen, ibland med uppbackning av band. Dessvärre är låtarna inte speciellt distinkta och Greaves är inte heller världens mest personliga sångare. ”Still Life” är dessutom en dubbel vilket definitivt
PAVEY ARK – CLOSE YOUR EYES AND THINK OF NOTHING

PAVEY ARK – CLOSE YOUR EYES AND THINK OF NOTHING

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom PAVEY ARK: ”Close Your Eyes and Think of Nothing” (Pavey Ark) Engelska Pavey Ark – de kommer närmare bestämt från Hull – begår fullängdsdebut i en folk- och singer/songwriter-inspirerad anda. Som infuenser nämner de Jackson C.Frank, Michael Chapman, Love och – förstås Nick Drake. I den egenkomponerade låten ”Cuckoo” skönjer jag spår också efter R.E.M. då refrängen är klart lik deras ”(Don't Go Back To) Rockville”. Som kan utläsas av inspirationerna spelar Pavey Ark, centrerade kring sångaren och låtskrivaren Neil Thomas, i en softare anda. Hans rätt tilltalande men något för luftläckande röst och de akustiska gitarrerna är ryggraden i arrangemangen, de understödjande elektriska har ett rent ljud, och stråkarrangemangen lämnar gott om utrymme till cello. Men den
THE UNTHANKS – DIVERSIONS VOL. 5: LIVE AND UNACCOMPANIED

THE UNTHANKS – DIVERSIONS VOL. 5: LIVE AND UNACCOMPANIED

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom THE UNTHANKS: ”Diversions Vol 5: Live and Unaccompanied” (Rabble Rouser Music) När The Unthanks debuterade spetsade jag öronen och gladdes åt deras folkmusik som lät sannare än den mesta engelska folkmusik som kom i samma veva. Följde dem ett par plattor, men sedan började jag tröttna. Det började bli alldeles för eteriskt, som om musiken när som helst skulle sväva till väders. Vilket den också gjorde för mig. Efter det har jag bara gjort sporadiska lyssningar på deras senare skivor. Serien ”Diversions”, som nu är inne på sin femte volym, utgör ett slags parallelldiskografi till Unthank-systrarna reguljära utgivningar. De har ofta ett speciellt tema, och temat här är a capella-sång, hämtad ur en film om trion. Jag har i princip ingenting emot den saken, men det
LIL WAYNE – FUNERAL

LIL WAYNE – FUNERAL

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström LIL WAYNE: ”Funeral” (Young Money/Republic) Sanningen art säga, trots att Lil Wayne (Dwayne Michael Carter Jr.) debuterade redan som trettonåring för en hela massa år sedan så har han sällan fallit mig på läppen. Inte ens de hyllade plattorna från Carter-serien har gett mig någon större behållning, det är två låtar som jag återvänder till i de flesta av mina spellistor: ”Drop The World”  tillsammans med Eminem och omvänt Eminem med Lil Wayne som gäst på låten ”No Love”. Lil Wayne tycks för mig alltid komma bättre till sin rätt i olika samarbeten än i sin mer skönsjungande rap. Så att introt och tillika titelspåret ”Funeral” behövde vara något extra för att jag skulle idas att ta mig igenom skivan som bryter mot kardinalregeln att inte vara längre än en timma lån
FORQ – FOUR

FORQ – FOUR

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Thomas Wihlman FORQ: ”Four” (Forq) I vår får Fasching fint besök av charmiga jazzgruppen Forq. Det fjärde albumet kom nyligen och har titeln ”Four”, vilket ju inte låter så konstigt. Om något är konstigt är det musiken, lite galen är den ju. Fast egentligen är den inte galen, men jo, kanske lite eljest ändå om ni förstår vad jag menar. Form kan ses som en avknoppning ur välkända Snarky Puppy-kollektivet. Från Forqs originalsättning finns nu bara keyboardisten Henry Hey kvar, men bandet har fått fina ersättare, med Snarky Puppy-gitarristen Chris McQueen, basisten Kevin Scott och trummisen Jason JT Thomas. Men varför är det bara grabbar i Snarky Puppy och Forq? Ett kollektiv på ett tjugotal män, alla i tjugonio-och-ett-halvt-årsåldern, ungefär typ. Vågar det manliga kontrolle