torsdag, juni 24

RECENSIONER

SOPHIA MARSHALL – BYE BYE

SOPHIA MARSHALL – BYE BYE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom SOPHIA MARSHALL: ”Bye Bye” (Sophia Marshall) Sophia Marshall drog under nollnolltalet till sig uppmärksamhet som ena halvan av The HaveNots men det är inte förrän nu som hon ar det första riktiga steget mot en solokarriär i och med ”Bye Bye” (hon har tidigare gett ut en EP). Skillnaden är inte så stor mot HaveNots; ”Bye Bye” bjuder på samma typ av popamericana, den är bara lite mindre producerad och glesare i soundet. Marshalls röst har sagts ligga mellan Mazzy Stars Hope Sandoval men det är fel och Emmylou Harris men det är oförskämt. Hon vill visserligen så väl men har ingenting av Harris emotionella tyngd; hon började som ett popsnöre som lyckades flörta in sig hos den liknöjda americana-skaran och det är vad hon har förblivit. Musiken lunkar fram genom någ
THE REMEDY CLUB – LOVERS, LEGENDS & LOST CAUSES

THE REMEDY CLUB – LOVERS, LEGENDS & LOST CAUSES

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom THE REMEDY CLUB: ”Lovers, Legends & Lost Causes” (High Flying Disc) Kanske gäller det även för musik att man får en bättre blick för något om man står en bit ifrån det. Åtminstone verkar det gälla americanan för mycket av den bästa amerikanska rotmusiken görs idag av icke-amerikaner; skandinaver, engelsmän och – som i det här fallet – irländare. Kärnan i The Remedy Club utgörs av äkta paret KJ McEvoy och Aileen Mythen. Med debuten ”Lovers, Legends & Lost Causes” ville de hylla hjältar som Tom Waits, Django Reinhardt och Hank Williams, men i Mythens röst hör jag mer av Emmylou Harris och jag kan svära på att hon kan varenda låt utantill som Carla Torgersson sjöng i numer nerlagda Seattle-bandet Walkabouts. Mythen utstrålar kanske inte samma erfarenhet s
RINGO STARR – GIVE MORE LOVE

RINGO STARR – GIVE MORE LOVE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom RINGO STARR: ”Give More Love” (Universal) Visst är det lite tjatigt att ständigt påpeka hur charmig nyblivne sjuttiosjuåringen Ringo Starr är, men det är ju just den charmen som gör att han kommer undan med mycket som inte skulle passera med andra artister. Hans skivor brukar vara harmlösa och lättviktiga men alltid med ett gott hjärta och ett smittande leende. I vanlig ordning omger sig den gamle Beatles-medlemmen med en stor mängd namnkunniga kompisar. Flera av de medverkande på ”Give More Love” har passerat genom Ringos ständigt skiftande All-Star Band, såsom Steve Lukather, Peter Frampton, Joe Walsh och Edgar Winter. Paul McCartney tittar in på ett par spår också, men från en svensk horisont är den största ögonbrynshöjaren ”You Can't Fight Lightning”, insp
APA – ABSOLUT MUSIK

APA – ABSOLUT MUSIK

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom APA: ”Absolut musik” (Phonobel) Ibland tror jag att allt som idag återstår av den svenska jazzen bara är artiga pianotrior och överskolade sångerskor. Jag vet ju att det inte är så, jag vet ju att det finns alternativ, men alla linjalräta linjer och all hemläxeduktighet kommer så ofta i vägen för det där som gör jazz till meningsfull jazz. Att uttrycka något för att man verkligen måste kommer i skymundan för fjäsket att ge det finaste äpplet till fröken. Eller sjunga två låtar i ”På spåret” vilket är en sorts äppelfjäsk det också. Och så ska alla konsensusnicka och ryggdunka samförstått och självbelåtet tycka att all den där uppstoppade musiken är alla tiders. Man förväntas göra det för jazzen tycks ha en bild av sig själv att det är väldigt synd om den och vi
ISKRA – GRÄNSLÖS MUSIK

ISKRA – GRÄNSLÖS MUSIK

BÖCKER & FILM, NYHETER, RECENSIONER
av Peter Sjöblom BO C. BENGTSSON: ”Iskra – Gränslös musik” (Bo Ejeby Förlag) ISKRA: ”Gränslös musik 1970-1992” (Caprice) Det går inte att tänka sig en bättre titel på en bok om svenska gruppen Iskra än ”Gränslös musik”. De hade öppningar åt så många håll – inåt mot musikerna själva och mellan dem, mot publiken och inte minst mot musiken – att man antingen får sortera in dem i väldigt många fack eller inget befintligt fack alls. Improvisationen var grunden i Iskras musik och det är inte fel att placera dem i samma europeiska krets som Spontaneous Music Ensemble, Il Gruppo D'Improvvisazione Nuova Consonanza och Globe Unity Orchestra. Men allra starkast släktband tycker jag att de hade med Art Ensemble of Chicago, tack vare hur de hanterade tystnaden och mellanrummen i musiken.
THE NATIONAL – SLEEP WELL BEAST

THE NATIONAL – SLEEP WELL BEAST

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström THE NATIONAL: ”Sleep Well Beast” (4AD) Tyvärr är det sällan som en platta som “Sleep Well Beast” landar framför fötterna på en för när The National släpper sitt sjätte studioalbum är det inget mindre än en triumf. Man kan säga att efter de fyra åren av tystnad gör bandet comeback och Matt Berninger, Aaron och Bryce Dessner och Scott och Bryan Devendorf ger sitt elektroniska indierock-sound stort utrymme. Det är en ren glädje att lyssna till de mer experimentella inslagen som duobröderna bidrar med. Berningers likhet med Nick Cave är då verkligen inget som ligger honom i fatet. Även sångtexterna har utvecklats sedan sist, det är fortfarande att vandra i mörkret men Berninger har blivit mer precis i sitt uttryck. ”Sleep Well Beast” kunde ha riskerat att falla i
A$AP MOB – COZY TAPES VOL. 2: TOO COZY

A$AP MOB – COZY TAPES VOL. 2: TOO COZY

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström A$AP MOB: ”Cozy Tapes Vol. 2: Too Cozy” (A$AP Worldwide/Polo Grounds/RCA) Sedan förra årets ”Cozy Tapes Vol. 1: Friends” har det funnits förväntningar på ytterligare en platta med A$AP Mob, hiphopkollektivet som just nu är aktuellt med flera separata skivsläpp (A$AP Twelvyy ”12”, A$AP Ferg ”Still Striving”). Precis som föregångaren är ”Too Cozy” ett samarbete mellan ett stort antal artister, förutom medlemmarna från A$AP Mob gästas skivan av bland andra Frank Ocean, Playboi Carti, Jaden Smith och Smooky Margielaa. Skräniga ”BYF”, lamt samplade ”Coziest” och stereotypa ”Perry Aye” säger att plattan är ett misstag. Men å andra sidan kommer låtar som lyckas bättre med att få kontakt med östkusthiphopens essens – samtidsberättelsen. ”Black Card”, ”Frat Rules” oc
THE YOUNG’UNS – STRANGERS

THE YOUNG’UNS – STRANGERS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom THE YOUNG'UNS: ”Strangers” (Hereteu) Young'Uns är de som idag bäst förvaltar det engelska a capella-arvet efter Young Tradition och Watersons. Åtminstone är det de tre Hartlepool-grabbarna som märks mest. De har gått den hårda vägen och jobbat sig upp från ett par privatutgivna skivor i början av karriären till nivån där de två år i rad har vunnit BBC:s Folk Awards i kategorin Bästa grupp. Nu är det visserligen inte alldeles rättvist att kalla dem en a capella-grupp – de använder sig ju trots allt av ackompanjemang från bland annat gitarr, dragspel och piano – men som på deras tidigare skivor är det sången som står i centrum på ”Strangers”. Och den som är familjär med Young'Uns sedan tidigare lär omedelbart känna sig hemma här; deras koncept har inte förändrat
XXXTENTACION – MEMBERS ONLY VOL. 3

XXXTENTACION – MEMBERS ONLY VOL. 3

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
XXXTENTACION: ”Members Only Vol. 3” (Bad Vibes Forever/Empire) Har XXXTentacion och Members Only-kollektivet gjort något av intresse eller handlar uppmärksamheten gänget fått bara om tumultet som omger rapparna från Florida? ”Members Only Vol. 3” är som ett tjugotrespårigt mixband med juvenil hiphop. Positivt med denna strax under timmen långa platta är att den trots allt har ett fascinerande ljud, aggressivt med tunga beats som i ”Members Only Shit” och ”What In The XXXTarnation”, och bas- och rockgitarrer som i ”Find Me” och ”777”. Låten ”Supra” tillsammans med Kin$oul går tillbaka till deras ursprung som rappare och är enda spåret på skivan som erbjuder någon typ av behållning. I övrigt finns här ingenting av intresse. XXXTentacion misslyckas fullständigt med att ro iland det här
DREAM SYNDICATE – HOW DID I FIND MYSELF HERE?

DREAM SYNDICATE – HOW DID I FIND MYSELF HERE?

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom THE DREAM SYNDICATE: ”How Did I Find Myself Here?” (Anti) På åttiotalet, när MTV blixtrade som starkast i teverutorna, blev paisley underground en av mina käraste tillflyktsorter. Paisley underground var ett samlingsnamn för en mängd kalifornienbaserade band men tvärtemot vad termen antyder var det ingen samlad ”rörelse” – det var skillnad på Green On Reds Doors-mörka heartland-rock, Rain Parades dovt introverta psykedelia, Long Ryders Byrds- och Buffalo Springfield-dyrkande countryrock, och Thin White Rope som hamnade mitt emellan allihop med sitt originella sound definierat av Guy Kysers skrovliga stämma och gitarrerna som vällde fram som brinnande flytande stål. The Dream Syndicate hade visserligen också ordning på sina psykedelia-referenser men deras musik