tisdag, december 10

RECENSIONER

GIBRISH – ANDRAHANDSSÅNGER

GIBRISH – ANDRAHANDSSÅNGER

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom GIBRISH: ”Andrahandssånger” (Paraply) Med en titel som ”Andrahandssånger” kan man lätt tro att Sundsvallsbandet Gibrish denna gång gjort en platta med covers, men hela plattan – deras fjärde i ordningen – består av helt eget material. Ett starkt sådant dessutom, som korsar blues, folk, visa, rock och en gnutta progg (à la Samla Mammas Manna, om ni efterfrågar namn). Samt kabaret, vilket kan tyckas oroväckande eftersom det ofta slutar illa i något slags tillgjord psuedo-Tom Waits (läs: Lars Demian). Men Gibrish fördelar beståndsdelarna väl så att ingen av dem tar överhanden. Men kanske är det inte helt oväntat när musiken tonar som mest i bluesfärger som jag lyssnar allra mest uppmärksamt, som i skivans starka öppningstandem ”Leds av en blind” och ”Ingen fri lunch”.
MICHAEL JEROME BROWNE – THAT’S WHERE IT’S AT

MICHAEL JEROME BROWNE – THAT’S WHERE IT’S AT

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom MICHAEL JEROME BROWNE: ”That's Where It's At” (Borealis) Det stora problemet med mycket modern blues är att den är så märgfattig. Det finns en hel massa duktiga musiker som har lärt sig formen – det går ju ändå rätt fort – men som hela tiden missar det väsentliga. Nämligen att fylla den med någonting som gör att formen blir ett medel och inte ett mål. Somliga verkar tro att det räcker med att vara just duktig och visa hur skickligt hur fingerfärdig man är. Andra nöjer sig med att ta på sig en hatt och låta sig fotograferas vid ett järnvägsspår, och utbrister ”da blooooz” med tillgjort djup röst. Inget av det där har med blues att göra. Inte om man med blues menar ett inre väsen och inte bara en karikatyrisk yta. Till Michael Jerome Browne fördel kan man nämna
TOVE LO – SUNSHINE KITTY

TOVE LO – SUNSHINE KITTY

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström TOVE LO: ”Sunshine Kitty” (Island) Det är tämligen slätstruket, fjärde albumet från svenska electropopstjärnan Tove Lo, och tyvärr handlar det lite väl mycket om att leva på gamla meriter. Tove Lo slog igenom stort både i Sverige och internationellt och ses som banbrytande inom sin genre genom explicita texter och ett modernt sound men egentligen är det inte mycket som händer med ”Sunshine Kitty”, trots att den marknadsförs som värsta pussypower-albumet. Det låter naturligtvis hårt, och det är inte så att jag avskyr ”Sunshine Kitty”, jag kan inte med gott samvete bortse från att jag diggar till ”Glad He’s Gone” som tillsammans med dystra längtanslåten ”Really Don’t Like U” (med glampopdrottningen Kylie Minogue) och heta ”Are U Gonna Tell Her?” (ihop med latin
ANNIE GALLUP – BOOKISH

ANNIE GALLUP – BOOKISH

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom ANNIE GALLUP: ”Bookish” (Flyaway Hair) Låt oss gå direkt på det faktum att ”Bookish” är alldeles för enahanda för sina 43 minuter. Alla låtar har samma dämpade sprödhet och rör sig på exakt samma melodiska område (ibland inte helt olikt det som John Cale gärna rör sig på). Och då skivans enda ackompanjemang är en varmt tremolovibrerande elgitarr framträder Annie Gallups röst extra mycket, en röst som låter som en kuriös blandning av Marianne Faithfull och Tom Waits efter en halv påse kedjeätna halstabletter. Den som hört någon av hennes mångtaliga soloskivor tidigare, eller dem hon gjort tillsammans med Peter Gallway i duon Hat Check Girl, vet ungefär vad som väntar. Möjligen med skillnaden att Gallup sjunger med lite mer väsande luftläckage nu än förr. ”Booki
SLOWMAN – EN ROMANTISK IDIOT

SLOWMAN – EN ROMANTISK IDIOT

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom SLOWMAN: ”En romantisk idiot” (Slow/Plugged) I fyra låtar avfärdar jag Slowman, eller Svante Törngren som han egentligen heter, som en högst medioker sångare och låtskrivare med för många Ulf Lundell-later och skriver texter på rödtjut inmundigat på något halvsunkigt hak på Söder där Plura sitter och sover tre bord bort. I femte låten avfärdar jag Slowman som en dåsig Bo Kasper på ett söderhak där Plura just blivit uppmanad att gå hem. Kort sagt: fem låtar på raken med svensk icketriggande vuxenrock som det redan finns på tok för mycket av. Men i sjätte låten händer det något. Slowman slänger ut bandet ur studion, tar fram den akustiska gitarren, lägger ett sliderör mot strängarna och levererar den bluesiga ”Det enkla livet”. När han väl släpper in bandet igen ä
AMNON RAVIV – MIRROR

AMNON RAVIV – MIRROR

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom AMNON RAVIV: ”Mirror” (Paradigm Discs) Under många år lyssnade jag mycket, mest, på olika typer av experimentell musik. Jag sökte vägar bort från det bekanta och hamnade på ganska egendomliga platser emellanåt. Jag fortsatte utmed vägen, och sedan insåg jag att den lett mig tillbaka till startpunkten. Tillbaka till det enkla, det rättframma som inte tog några komplicerade omvägar. Man kan säga att även jag tog en omväg för att komma tillbaka till utgångspunkten, men till skillnad från omvägar var mina exkursioner ut i det ”annorlunda” inte onödiga. De var oerhört lärorika, både om musiken och om mig själv. Det var meningsfullt att exponera mig för något som tvingade mig att inta nya infallsvinklar. Men när känslan hade slagit rot, att mycket experimentell/avantgard
FUBBIX LIVE PÅ LE FAY I LUND – ELEGANT BAKGÅRDSPUNK

FUBBIX LIVE PÅ LE FAY I LUND – ELEGANT BAKGÅRDSPUNK

LIVE!, NYHETER, RECENSIONER
av Crister Enander FUBBIX: Syateljé Le Fay, Kulturnatten, Lund 21/9 2019 Ljudet är högt. På bakgården ekar det runt, runt och blir hårdare och hårdare. Precis som punk ska vara. Tror jag. Bandet heter Fubbix och de har spelat ihop i många år. Låtarna har de skrivit och repertoaren låter bekant. Som all senare punk låter det litet som "Jävla mamma! Mamma är dum!" Men jag blir glad av bandet. De glider från punkrock mot mer traditionell rock. Wilmer X - men lågoktanig. Fubbix spelar med anledning av att syatljén Le Fay fyller femton år. Eva Sperski har gått från enkla sömmerskejobb till att bli staden i särklass bästa sömmerskor. De syr allt från lagningar av brännhål i brallor till festblåsor till Nobelfesten. Jag vet att bandmedlemmarna sedan länge är vänner till Eva. De
EMELI SANDÉ – REAL LIFE

EMELI SANDÉ – REAL LIFE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström EMELI SANDÉ: ”Real Life” (Virgin) Emeli Sandé, 32, släpper sitt tredje studioalbum och dyker knappt upp på radarn hos den svenska kritikerkåren. Faktiskt inte hos mig heller, om det inte vore för att EP:n ”Kingdom Coming” från 2017 (Capital) ploppar upp i mitt huvud. Med all säkerhet hade jag lika svårt för dagens moderna soul- och R&B sångerskor då som nu – ylandet och wailandet som är lika själlöst som en gråsten. Om nu gråstenen ursäktar. Det är märkligt hur Sandé mottas i Sverige, så anonymt, särskilt med tanke på att debuten som soloartist med ”Our Version of Events” (2012, Virgin) sålde guld. Det har haglat priser över Sandé på framför allt på hemmaplan i Storbritannien, som att uppträda på både invigningen och avslutningen av de olympiska spelen 20
LOUIEN – NONE OF MY WORDS + JENS CARELIUS – OPSI

LOUIEN – NONE OF MY WORDS + JENS CARELIUS – OPSI

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom LOUIEN: ”None of My Words” (Jansen) JENS CARELIUS: ”Opsi” (Jansen) Två skivor av norsk härkomst och två skivor som visar vad som är felet med moderna singer/songwriters. Louiens ”None of My Words” tar avstamp i Kate Wolfs gripande sånger och Joni Mitchells allra tidigaste skivor, men Louien – vars riktiga namn är Live Miranda Soldberg – lyckas bara anamma formidéerna och aldrig det angelägna uttrycket, trots att hon sjunger om sin pappas frånfälle. Hon sjunger fint, hon spelar fint, men det blir aldrig något annat än just det: fint. Hon gör fina dekorationer av en traumatisk upplevelse, låtarna är som karaktärslösa stilleben ur en sorg hon är alldeles för reserverad för att jag ska kunna känna med henne i. Att Jens Carelius å sin sida älskar Nick Drake beh
JEREMY IVEY – THE DREAM AND THE DREAMER

JEREMY IVEY – THE DREAM AND THE DREAMER

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom JEREMY IVEY: ”The Dream and the Dreamer” (Anti-) Nashville är ett skällsord som jag inte gärna applicerar på folk med ambitioner bortom den överstylade smörja som staden ifråga massproducerar enligt fabriksmodell. Så frågan är vad debutanten Jeremy Ivey har där att göra – det var där han bosatte sig efter att ha flytt den konservativa fosterjorden i Georgia. (Ur askan i elden...) Å andra sidan är ”The Dream and the Dreamer” inte en produkt av den stereotypa Nashville-industrin utan inspelad i en ”little bitty house studio” som han beskriver det, och producerad av Iveys fru Margo Price – själv en hyllad Nashville-artist utan typiska Nashville-aspirationer (hon ges ut av Jack White på hans Third Man-etikett). Tillsammans har de skapat ett luftigt sound som passa