tisdag, oktober 15

RECENSIONER

PETER PERRETT – HUMANWORLD

PETER PERRETT – HUMANWORLD

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom PETER PERRETT: ”Humanworld” (Domino) När före detta Only Ones-ledaren Peter Perrett gjorde solocomeback med ”How the West Was Won” för ett par år sedan hyllades han, men jag är övertygad om att det var mer för återkomsten än musiken i sig. I mina öron var den inget mer än ett trött försök att profitera på hans eget förflutna. Jag hörde få förmildrande egenskaper, och de är inte fler på ”Humanworld”, uppföljaren. Perrett fortsätter att låna av sig själv, fortsätter exekvera gamla grepp som om ingenting har hänt i hans liv sedan åttiotalet. Som han själv sjunger i ”Once Is Enough” – ”the past comes back to haunt you”. Bortsett från det att han aldrig kommit ur sitt förflutna. Samma syndrom som drabbat Dream Syndicate som står för den andra frapperande meningslösa com
MORRISSEY – CALIFORNIA SON

MORRISSEY – CALIFORNIA SON

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström MORRISSEY: ”California Son” (BMG) Vad man än tycker om Morrissey, 60, särskilt i dessa tider så går det inte att förneka: musikaliskt tycks han aldrig ta ett felsteg. ”California Son” är tolfte studioalbumet från ikonen som nog förtjänat epitetet den ständigt ökända, och albumet har fått stora delar av musikkritikerkåren av skaka av nervositet: ska man recensera eller bojkotta den utifrån vad som tycks vara Morrisseys politiska ställning idag? Många väljer bojkott, vilket jag kan tycka är något fegt, den här coverplattan är faktiskt ett tjusigt hantverk. Känslan är att ingenting lämnats åt slumpen när Morrissey valt ut vilka covers som utgör ”California Son”, och inte heller låtordningen. Även utan sin ohärmbara barytonröst och med ett stort antal inställda kon
LEE MOSES – HOW MUCH LONGER MUST I WAIT?

LEE MOSES – HOW MUCH LONGER MUST I WAIT?

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom LEE MOSES: ”How Much Longer Must I Wait? Singles & Rarities 1965-1972” (Future Days Recordings) Lee Moses hör till de artister som fick vänta länge på sitt erkännande. Han fick inte ens uppleva soulkonnässörernas senkomna hyllningar av hans enda LP ”Time and Place” under det nya millenniet då han avled 1997. När skivan först gavs ut 1971 var det inte särskilt många som brydde sig. Och då hade Moses redan haft en flerårig karriär som likaledes föga framgångsrik singelartist. Det är väl onödigt att påpeka att dessa singlar idag byter ägare för rätt stora summor. Vilket också den över tjugo år gamla nyutgåvan av ”Time and Place” på Castle – med singelspåren tillagda som bonus – gör. Så ”How Much Longer Must I Wait?” fyller verkligen en funktion då den inte bara
DANIEL NORGREN – WOOH DANG

DANIEL NORGREN – WOOH DANG

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom DANIEL NORGREN: ”Wooh Dang” (Superpuma) Daniel Norgren har på sina senaste skivor såsat runt i halvambienta ljudlandskap mer på jakt efter stämningar än på låtar. För mig klara besvikelser efter att han i början av karriären klev fram som en lovande uttolkare av ett mytiskt Amerika (som lika gärna kan vara ett mentalt Sverige) genom en Tom Waits-anstruken rotblues. Så en ny Norgren-skiva möter jag numer med en lätt blasé blick istället för ett höjt ögonbryn. Medan boråsfödde Norgren bryggt sina eteriska musikoljor har istället den bluesskrovlige Bror Gunnar Jansson klivit in på scenen och i mångt och mycket tagit den plats som Norgren så synligen lättvindigt lämnade tom. Därför är ”Wooh Dang” ett välkommet tillskott till Norgrens allt rikare produktion (detta
EBO TAYLOR, PAT THOMAS & UHURU YENZU – HITSVILLE RE-VISITED

EBO TAYLOR, PAT THOMAS & UHURU YENZU – HITSVILLE RE-VISITED

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom EBO TAYLOR, PAT THOMAS & UHURU YENZU: ”Hitsville Re-visited” (Mr. Bongo) Vem av Ebo Taylor och Pat Thomas som bäst förtjänar utmärkelsen Ghanas Fela Kuti tänker jag inte ens försöka avgöra – bägge bidrog ovärderligt på var sitt sätt till att ge den ghanesiska highlife-musikens ett funkigt drag. Kanske kan man i alla fall säga att Taylor hade ett eget Afrika 70 i bandet Uhuru Yenzu som bestod av flera av Ghanas mest garvade jazz- och groovemusiker. Med Ebo Taylor, hans band och Pat Thomas på samma skiva är ”Hitsville Re-visited” något av ett mästarmöte, först utgiven 1982 på etiketten Essiebons (kallad Ghanas motsvarighet till Motown vilket säger en del om dess inflytande – notera även Motown-referensen i skivtiteln). Det ska dock sägas att skivan förlitar
THE NATIONAL – I AM EASY TO FIND

THE NATIONAL – I AM EASY TO FIND

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström THE NATIONAL: ”I Am Easy to Find” (4AD) Med tanke på att The National släppte förra årets absolut bästa album, ”Boxer – Live in Brussels” så har jag väntat och väntat på släppet av åttonde studioalbumet från amerikanska indierockarna. Så visar det sig att första lyssningen av ”I Am Easy to Find” gör mig fullständigt ambivalent – är detta ett bra album eller inte? Och jag blir ärligt talat inte klarare på den punkten efter såväl andra som tredje och möjligen fjärde lyssningen. Plattan är helt klart ett nytt tag från The National, man har valt att inte bara ta in Brooklyn Youth Chorus (som bidrar med ett fint inslag) utan även bland andra Lisa Hannigan, Sharon Van Etten, Mina Tindle (Pauline de Lassus Saint-Geniès), Gail Ann Dorsey och This Is the Kit’s (Kate Stabl
MAVIS STAPLES – WE GET BY

MAVIS STAPLES – WE GET BY

NYHETER, RECENSIONER
av Peter Sjöblom MAVIS STAPLES: ”We Get By” (Anti) Det är ingen mening med att jämföra en ny skiva med Mavis Staples med någon annan artist. Det utfaller så gott som alltid till hennes fördel eftersom hon som sångerska till naturen är huvudet högre än alla andra nu levande. Även en halvdan skiva från henne, som förra ”If All I Was Was Black”, är bättre än det mesta som kommer ut. Men jämfört med den är ”We Get By” absolut bättre, med Mavis Staples i bättre vokal form. Kanske har det ständiga raseriet mot mannen som utger sig för att vara USA:s president gett rösten en förnyad glöd. Där ”If All I Was Was Black” lät lite disträ låter ”We Get By” som att den står närmare Staples själ. Mer gospel till uttrycket. Precis som varit brukligt under senare år har hon anlitat en namnkun
THE DREAM SYNDICATE – THESE TIMES

THE DREAM SYNDICATE – THESE TIMES

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom THE DREAM SYNDICATE: ”These Times” (Anti) Andra gången gillt för det återupplivade Dream Syndicate och frågan jag ställer när jag hör ”These Times” är den samma jag ställde mig när ”How Did I Find Myself Here?” kom för ett par år sedan: Är detta verkligen relevant? Visserligen låter ”These Times” inte fullt så mycket som att Steve Wynn och hans mannar försöker låtsas som att de aldrig hade upplösts, men de fåtaliga försöken att ta sin Velvet Underground-mörka rock mot – för Dream Syndicate – delvis andra soundhorisonter lyckas inte heller så väl. En låt som ”Bullet Holes” förutsätter till exempel att R.E.M. fortfarande är det största på den amerikanska collegeradion. Och när gruppen inte ens orkar låtsas som att de tänker utveckla sig, hamnar de i slentrian med
BOBBY OROZA – THIS LOVE

BOBBY OROZA – THIS LOVE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom BOBBY OROZA: ”This Love” (Big Crown) Som trogna MONO-läsare förmodligen vet är jag lite svag för nutida soul som med sound och förhållningssätt blickar tillbaka på sextio- och sjuttiotalet, artister som Nick Waterhouse, i sina bästa stunder James Hunter och förstås och framför allt salig Sharon Jones. Även om estetiken visserligen kan bli ett självändamål – retro för sakens skull och inte självklart med ett stort innehåll – är det roligt att notera hur den har spridit sig långt utanför det tongivande Daptone-bolaget. Men jag måste erkänna att jag inte hade väntat mig att Finland skulle bidra till genren. Inte för att jag underskattar finsk musik – jag hade bara inte föreställt mig Finland som en soulnation. Bobby Oroza visar att jag åtminstone delvis hade fel.
JENS LEKMAN & ANNIKA NORLIN – CORRESPONDENCE

JENS LEKMAN & ANNIKA NORLIN – CORRESPONDENCE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström JENS LEKMAN & ANNIKA NORLIN: ”Correspondence” (Razzia/Secretly Canadian) Det finns en påtaglig och omisskännlig ömhet mellan vännerna Annika Norlin och Jens Lekman (albumomslaget till trots) i den musikaliska brevväxling som utmynnade i ”Correspondence”. Under ett års tid spelade de in en varsin låt i månaden till varandra och lyssnarna kunde följa hela processen från skrivande, råinspelning och finslip på Internet. Låtarna drivs hela tiden av just denna ömhet, de båda närmar sig det personliga på ett mycket okonstlad vis samtidigt som de faktiskt samtidigt rör sig från de små händelserna i livet till större livsfrågor. Mångt och mycket handlar det om att hitta ett existentiellt förhållningssätt och musiken är utan tvekan en nödvändighet både för Norlin o