lördag, februari 16

RECENSIONER

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 16: WARREN ZEVON

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 16: WARREN ZEVON

NYHETER, RECENSIONER
av Peter Sjöblom WARREN ZEVON: ”Wanted Dead or Alive” (Liberty, 1969) Warren Zevon gjorde sin andra debut-LP i mitten av sjuttiotalet. För man kan verkligen säga att han LP-debuterade två gånger. För de flesta började hans karriär 1976 med skivan ”Warren Zevon”, mättad av drivna originallåtar och inspelad med hjälp av dåtidens amerikanska västkustmaffia med Jackson Browne, David Lindley, Lindsey Buckingham, Stevie Nicks, Don Henley, Bonnie Raitt och mängder av andra namnkunniga studiorävar. Få visste att han som kort och gott Zevon redan sju år tidigare hade gett ut ”Wanted Dead or Alive” och ännu färre hade köpt den. 1969 hade Zevon inte hunnit bli den slipade låtskrivare och klipska textförfattare som han skulle utmärka sig som, men han saknade sannerligen inte självförtroen
IMAGINE DRAGONS – EVOLVE

IMAGINE DRAGONS – EVOLVE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström IMAGINE DRAGONS: ”Evolve” (KIDinaKORNER/Interscope) Rockpop med inslag av EMD och hiphop ska Imagine Dragons tredje studioalbum ”Evolve” bjuda på. Vad som serveras är något helt annat. Fusionen mellan de olika stilarna saknar finess och det tar inte lång tid innan man tröttnar på att lyssna på denna identitetskris. Dan Reynolds (sång), Wayne Sermon (gitarr), Ben McKee (bas/keyboard) och Daniel Platzman (trummor) har förvisso inlevelse men låttexterna är enkla och har inget originellt att berätta. Albumtiteln ”Evolve” lovar utveckling men det här är rockpop i sin mest stillastående form.  
BIG STAR, CHRIS BELL

BIG STAR, CHRIS BELL

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom BIG STAR: ”The Best of Big Star” (Stax) CHRIS BELL: ”Looking Forward: The Roots of Big Star” (Omnivore) Det är nästan förfärande hur många gånger ett band som Big Star kan remastras, arkivrensas, boxförpackas, kompileras och återutges. Särskilt med tanke på att deras två första skivor vid den ursprungliga utgivningen i början av sjuttiotalet dog sotdöden mellan läckande räkenskaper och kapsejsade distributionsavtal, och att den tredje gavs ut under slumpartade former först efter att bandet hade desintegrerat och sångaren och låtskrivaren Alex Chilton var på god väg att göra det samma både psykiskt och fysiskt. (Den som vill veta mer om Chilton kan läsa MONOs artikel om honom här.) Det är knappast svårt att hitta tillräckligt med bra låtar till en ”Best of Big
MULATU ASTATKE – MULATU OF ETHIOPIA

MULATU ASTATKE – MULATU OF ETHIOPIA

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom MULATU ASTATKE: ”Mulatu of Ethiopia” (Strut) Jag minns precis var och när jag första gången hörde etiopisk populärmusik från sjuttiotalet. Jag minns också exakt hur det kändes i just det ögonblicket. Ingenting annat hade någonsin tidigare fått mig att känna likadant. Jag kan helt sanningsenligt säga att ingenting annat har fått mig att känna exakt samma sak därefter heller. Det är något som är så specifikt för den etiopiska musiken att det gör den oersättlig. Helt motsättningslöst låter den med sina märkligt perspektivförskjutna rytmer både främmande och i sitt mer eller mindre tydliga släktskap med både funk, afrofunk, jazz och reggae helt naturlig. Det garanterar en beständig suggestionskraft. Det har genom åren kommit en mängd olika utgåvor med etiopisk mus
PETER PERRETT – HOW THE WEST WAS WON

PETER PERRETT – HOW THE WEST WAS WON

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom PETER PERRETT: ”How the West Was Won” (Domino) Öppningslåten, tillika titelditon, rullar igång som en travesti på Dylans ”If Not for You”. Jag vet inte varför, men det ger mig omedelbart dåliga vibbar. Vibbarna blir inte mindre dåliga när Peter Perrett efter ett par takter börjar sjunga. En gång i tiden var han gruppen The Only Ones kreativa överhuvud. Han skrev knivskarpa poplåtar med texter som skickade dem rakt ner i känslornas svartaste djup. Så djupt ner att de inte kunde annat än beröra. Hans röst knarrade och glödde på en och samma gång; han sjöng med en sorts lakonisk arrogans som gjorde att man kände sig skamset upprymd för att man överhuvudtaget lyssnade. Som om man stod och lät sig bli anklagad och stillatigande accepterade det. För att man ville de
LITTLE SIMZ – STILLNESS IN WONDERLAND

LITTLE SIMZ – STILLNESS IN WONDERLAND

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström LITTLE SIMZ: ”Stillness in Wonderland” (AGE: 101 Music) Tjugotreåriga Simbiatu ”Little Simz” Ajikawo är ett hopp inom den brittiska rapmusiken och med förra skivan ”A Curious Tale of Trials + Persons” satte hon onekligen ribban högt. ”Stillness in Wonderland” är självklart en referens till Alice i Underlandet och där hamnar vi utan tvekan med alla musikaliska stilar som blandas på plattan: rap, R&B, soul… Inte nog med det så gästar mängder av artister, som MC Chips, MC Ghetts, Syd, Space Age Collective, Tilla och Bibi Bourelly. Tyvärr blir produktionen rörig, det är svårt att få ett riktigt grepp om skivan. Little Simz har helt enkelt gett bort för mycket av den för i de låtar där hon har huvudrollen, som ”Doorways+Trust Issues” och ”Picture Perfect”, blir r
BEACH BOYS – 1967: SUNSHINE TOMORROW

BEACH BOYS – 1967: SUNSHINE TOMORROW

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom BEACH BOYS: ”1967 – Sunshine Tomorrow” (Capitol) Det är lätt att svara med en stressreaktion på alla de jubileumsutgåvor, boxar med kompletta sessioner och vem-vet-allt som har kommit ut med Beach Boys genom åren. Det är stora mängder men bara lite substans. Det lysande undantaget är ”Smile”, kanske världens mest kända legendariska outgivna skiva och som när inspelningarna till sist strukturerades och släpptes officiellt för några år sedan slutgiltigt visade att det möjligtvis också är den bästa. I alla fall i sin lyssnarvänliga enkel-CD-form – givetvis släpptes den parallellt som både deluxe-utgåvor och boxar med ofärdigt material som aldrig borde ha luftats offentligt utan istället ha knuffats ännu längre in bakom bandarkivens spindelväv. Som dubbel-CD är ”1
JAY-Z – 4:44

JAY-Z – 4:44

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström JAY-Z: ”4:44” (Roc Nation) Det är några år sedan Jay-Z släppte sin förra platta, framgångsrika ”Magna Carta… Holy Grail”, men nu är han tillbaka med sitt fjortonde studioalbum. Att Jay-Z är ett samplingsgeni har det aldrig rått någon tvekan om och tillsammans med producenten No I.D (Ernest Dion Wilson) ryms bland andra Stevie Wonder, Nina Simone och Donny Hathaway på ”4:44”. Plattan är dessutom fylld med stjärnor som till exempel Frank Ocean, Gloria Carter, Damian Marley och Beyoncé. Från det att ”4:44” kom ut tog det bara några dagar innan Jay-Z släppte de tre nya bonusspåren ”Adnis”, MaNyfaCedGod” och ”Blue Freestyle/We Family” där Jay-Z:s femåriga dotter Blue rappar. Och det är just det ”4:44” handlar om – familjen, och ursäkter. Texterna handlar om sådant
DAVID BOWIE – CRACKED ACTOR (LIVE LOS ANGELES ’74)

DAVID BOWIE – CRACKED ACTOR (LIVE LOS ANGELES ’74)

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom DAVID BOWIE: ”Cracked Actor (Live Los Angeles '74)” (Parlophone) Det var en problematisk tid för David Bowie. Han var i kläm mellan Ziggy Stardust-personan han försökte lämna bakom sig och den soul boy han var på väg att bli. Jag har aldrig tyckt att ”Diamond Dogs” från 1974 varit särskilt bra – en ”Ziggy” på fallrepet som går vilse bland postapokalyptiska pompösiteter som är på tok för överdimensionerade för skivans eget bästa. Att den har bra låtar protesterar jag inte emot – ”1984” och ”Sweet Thing” hör till Bowies bästa överhuvudtaget. Men mycket på skivan är ingenting annat än longörer som Bowie tvingade på den för att skapa en konceptuell bärkraft. Utan att lyckas. Kort därefter skickade Bowie tillbaka Ziggy till sin hemplanet. Han kammade ner det patent
HAIM – SOMETHING TO TELL YOU

HAIM – SOMETHING TO TELL YOU

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström HAIM: ”Something to Tell You” (Polydor/Universal) Det är svårt att motstå syskonen Haims andra fullängdare ”Something to Tell You”, med sitt välpolerade ljud charmar de även de indiepop-skeptiska. Kanske har det att göra med att skivan ger en fräsch sommarkänsla med trallande easy listening-texter eller kanske för att Este (bas), Danielle (gitarr) och Alana (gitarr och keyboard) har full kontroll över sina instrument. För trots envisa jämförelser med Stevie Nicks och Christine McVie – hur hedrande det än må vara – så fixar HAIM det själva. ”You Never Knew”,”Found It In Silence” och “Night So Long” är fina popballader men som helhet lämnar plattan tyvärr inte något bestående intryck.