fredag, januari 18

RECENSIONER

VIOLENT FEMMES – 2 MICS & THE TRUTH

VIOLENT FEMMES – 2 MICS & THE TRUTH

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom VIOLENT FEMMES: ”2 Mics & The Truth: Unplugged & Unhinged in America” (Pias America) Ju högre man klättrar desto längre blir fallet om man tappar taget. Den som inte tror på det kan ägna en dag åt att lyssna igenom Violent Femmes kompletta utgivning i kronologisk ordning. Jämföra de tidiga åttiotalsplattornas vildsinta vitalitet med senare skivors klumpiga collegerock. Det är på samma gång en snabbkurs i vad meningsskiljaktigheter, medlemsbyten och illvillig harm kan göra med ett band. Men jag är väl inte bättre själv som tagit Violent Femmes förfall nästan personligt. Så mycket tid som jag har skänkt dem, så mycket kärlek, så mycket hängivenhet och så har de mage att komma dragandes med skivor som ”Freak Magnet” (1998) och förra årets lögnaktigt betit
WAXAHATCHEE – OUT IN THE STORM

WAXAHATCHEE – OUT IN THE STORM

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström WAXAHATCHEE: ”Out in The Storm” (Merge Records) Vid de första genomlyssningarna är fjärde studioalbumet från Waxahatchee befriande. Det är både indierock som inte räds att använda gitarrerna och äkta countryrock som visar framfötterna. Letar man efter ett album med ärliga texter om hjärta och smärta är ”Out in The Storm” bra, här finns inget som låter plastigt eller påklistrat. Katie Crutchfields självsäkra stämma tycks gjord för genren och hon står för mycket av skivans driv, och förutom att hon sjunger spelar hon bas, gitarr, keyboard och slagverk. Tvillingsystern Allison Crutchfield bidrar med keyboard och slagverk medan Ashley Arwine (även känd som turnerande musiker för Sleater-Kinney) sitter bakom trummorna. Att få John Agnello att producera plattan är
ALAN VEGA – IT / MARTIN REV – DEMOLITION 9

ALAN VEGA – IT / MARTIN REV – DEMOLITION 9

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom ALAN VEGA: ”IT” (Fader) MARTIN REV: ”Demolition 9” (Atlas Réalisations) New York-duon Suicide gjorde ett antal skivor sporadiskt spridda över fyra decennier, men bara den allra första hade sprängkraften att förändra musiken i stort. Den var lika sakligt brutal och konfrontativ till musiken som till skivomslaget. Låtarna liksom gruppnamnet på konvolutet var som ett snitt över pulsådern och känslorna och rädslorna som rann ur musiken var som blodet som sipprade fram ur omslagets söndriga bokstäver. Med sina primitiva syntar och taktmaskiner bultade Martin Rev fram ett skelettartat, överstyrt beat som gav samma känsla som ett foto som man vridit upp kontrasten på så mycket att allt man kan se är de skarpa krockarna mellan de hårda, överdrivet mättade färgfälten. Ov
HARRY STYLES – HARRY STYLES

HARRY STYLES – HARRY STYLES

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström HARRY STYLES: ”Harry Styles” (Erskine/Columbia) Softrock låter kanske inte allt för tilltalande men Harry Styles har på sin första, självbetitlade soloplatta lyckats få med både det ena och det andra som klassisk brittpop, indie och 1970-talsrockballader. Styles fans från tiden med One Direction har antagligen dreglat över det här skivsläppet länge och kan nog inte bli besvikna. Det plattan mest saknar är en tydlig riktning och med tanke på spridningen mellan olika producenter (Jeff Bhasker, Alex Salibian, Tyler Johnson och Kid Harpoon) är det inte förvånande att resultatet blir något splittrat. Balladen ”Sign of the Times”, Blur-aktiga ”Carolina” och klassiska rocklåten ”Kiwi” visar att Styles har valmöjligheter. Frågan är bara om han ska lyckas att pricka i
RICHARD THOMPSON – ACOUSTIC CLASSICS II

RICHARD THOMPSON – ACOUSTIC CLASSICS II

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom RICHARD THOMPSON: ”Acoustic Classics II” (Proper) Första volymen av Richard Thompsons ”Acoustic Classics” kom för några år sedan men var inte särskilt imponerande. Med enbart en akustisk gitarr gav han ett tvärsnitt av sin solokarriär, vilket inte var ett långsökt tilltag eftersom han under alla år med framgång gjort konserter i det intima formatet. Men vad ”Acoustic Classics” allra tydligast visade är hur viktig just publiken är för situationen. Skivan simulerade en Richard Thompson-konsert men saknade dess spänning. Det samma gäller för ”Acoustic Classics II”. Tidsspannet är större denna gång; Thompson har inte bara valt låtar från skivorna i eget namn och dem tillsammans med före detta frun Linda utan går längre bakåt, till tiden med de stilbildande folkroc
LORDE – MELODRAMA

LORDE – MELODRAMA

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström LORDE: ”Melodrama” (Universal) Efter debuten i inspelningsstudion 2013 med albumet ”Pure Heroine” slog nyzeeländska Lorde (Ella Marija Lani Yelich-O'Connor) igenom stort: Billboardplaceringar, två Grammisar, en Brit Award och hela tio New Zealand Music Awards. För att inte tala om hur Times Magazine utsett henne till en av de mest inflytelserika tonåringarna i världen! Och hur lever uppföljaren ”Melodrama” upp till det? Tillsammans med Jack Antonoff har Lorde producerat en platta med en snygg blandning av alternativpop, soul och elektroniska tongångar. Texterna är uppfinningsrika och Lorde låter hela skivan bli en sammanhängande beskrivning om hur det är att vara en ung kvinna. Visst finns det några spår som ”Melodrama” klarat sig utan och man önskar att Lord
DOUG SEEGERS – SINGS HANK WILLIAMS

DOUG SEEGERS – SINGS HANK WILLIAMS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom DOUG SEEGERS: ”Sings Hank Williams” (Capitol) Hur man än gör är det svårt att hålla isär Doug Seegers, artisten och Doug Seegers, livsödet. När Jill Johnson tillsammans med Magnus Carlson upptäckte den hemlöse sångaren under inspelningen av SVT:s serie ”Jills veranda” hade de en tvättäkta Askungesaga i sina händer. Att mötet så som det visades i teve var regisserat för största möjliga känsloutfall döljer inte det faktum att Seegers faktiskt är en innerlig sångare och riktigt hygglig på att knåpa ihop låtar. Och det sätter ljuset på ett av den här skivans problem. Då världen lider större brist på bra låtskrivare än på Hank Williams-tolkningar är det svårt att förstå vad den här skivan egentligen ska vara bra för. Jag tvivlar inte på att Seegers kärlek till Hank
SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 16: WARREN ZEVON

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 16: WARREN ZEVON

NYHETER, RECENSIONER
av Peter Sjöblom WARREN ZEVON: ”Wanted Dead or Alive” (Liberty, 1969) Warren Zevon gjorde sin andra debut-LP i mitten av sjuttiotalet. För man kan verkligen säga att han LP-debuterade två gånger. För de flesta började hans karriär 1976 med skivan ”Warren Zevon”, mättad av drivna originallåtar och inspelad med hjälp av dåtidens amerikanska västkustmaffia med Jackson Browne, David Lindley, Lindsey Buckingham, Stevie Nicks, Don Henley, Bonnie Raitt och mängder av andra namnkunniga studiorävar. Få visste att han som kort och gott Zevon redan sju år tidigare hade gett ut ”Wanted Dead or Alive” och ännu färre hade köpt den. 1969 hade Zevon inte hunnit bli den slipade låtskrivare och klipska textförfattare som han skulle utmärka sig som, men han saknade sannerligen inte självförtroen
IMAGINE DRAGONS – EVOLVE

IMAGINE DRAGONS – EVOLVE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström IMAGINE DRAGONS: ”Evolve” (KIDinaKORNER/Interscope) Rockpop med inslag av EMD och hiphop ska Imagine Dragons tredje studioalbum ”Evolve” bjuda på. Vad som serveras är något helt annat. Fusionen mellan de olika stilarna saknar finess och det tar inte lång tid innan man tröttnar på att lyssna på denna identitetskris. Dan Reynolds (sång), Wayne Sermon (gitarr), Ben McKee (bas/keyboard) och Daniel Platzman (trummor) har förvisso inlevelse men låttexterna är enkla och har inget originellt att berätta. Albumtiteln ”Evolve” lovar utveckling men det här är rockpop i sin mest stillastående form.  
BIG STAR, CHRIS BELL

BIG STAR, CHRIS BELL

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom BIG STAR: ”The Best of Big Star” (Stax) CHRIS BELL: ”Looking Forward: The Roots of Big Star” (Omnivore) Det är nästan förfärande hur många gånger ett band som Big Star kan remastras, arkivrensas, boxförpackas, kompileras och återutges. Särskilt med tanke på att deras två första skivor vid den ursprungliga utgivningen i början av sjuttiotalet dog sotdöden mellan läckande räkenskaper och kapsejsade distributionsavtal, och att den tredje gavs ut under slumpartade former först efter att bandet hade desintegrerat och sångaren och låtskrivaren Alex Chilton var på god väg att göra det samma både psykiskt och fysiskt. (Den som vill veta mer om Chilton kan läsa MONOs artikel om honom här.) Det är knappast svårt att hitta tillräckligt med bra låtar till en ”Best of Big