tisdag, april 23

RECENSIONER

ISKRA – GRÄNSLÖS MUSIK

ISKRA – GRÄNSLÖS MUSIK

BÖCKER & FILM, NYHETER, RECENSIONER
av Peter Sjöblom BO C. BENGTSSON: ”Iskra – Gränslös musik” (Bo Ejeby Förlag) ISKRA: ”Gränslös musik 1970-1992” (Caprice) Det går inte att tänka sig en bättre titel på en bok om svenska gruppen Iskra än ”Gränslös musik”. De hade öppningar åt så många håll – inåt mot musikerna själva och mellan dem, mot publiken och inte minst mot musiken – att man antingen får sortera in dem i väldigt många fack eller inget befintligt fack alls. Improvisationen var grunden i Iskras musik och det är inte fel att placera dem i samma europeiska krets som Spontaneous Music Ensemble, Il Gruppo D'Improvvisazione Nuova Consonanza och Globe Unity Orchestra. Men allra starkast släktband tycker jag att de hade med Art Ensemble of Chicago, tack vare hur de hanterade tystnaden och mellanrummen i musiken.
THE NATIONAL – SLEEP WELL BEAST

THE NATIONAL – SLEEP WELL BEAST

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström THE NATIONAL: ”Sleep Well Beast” (4AD) Tyvärr är det sällan som en platta som “Sleep Well Beast” landar framför fötterna på en för när The National släpper sitt sjätte studioalbum är det inget mindre än en triumf. Man kan säga att efter de fyra åren av tystnad gör bandet comeback och Matt Berninger, Aaron och Bryce Dessner och Scott och Bryan Devendorf ger sitt elektroniska indierock-sound stort utrymme. Det är en ren glädje att lyssna till de mer experimentella inslagen som duobröderna bidrar med. Berningers likhet med Nick Cave är då verkligen inget som ligger honom i fatet. Även sångtexterna har utvecklats sedan sist, det är fortfarande att vandra i mörkret men Berninger har blivit mer precis i sitt uttryck. ”Sleep Well Beast” kunde ha riskerat att falla i
A$AP MOB – COZY TAPES VOL. 2: TOO COZY

A$AP MOB – COZY TAPES VOL. 2: TOO COZY

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström A$AP MOB: ”Cozy Tapes Vol. 2: Too Cozy” (A$AP Worldwide/Polo Grounds/RCA) Sedan förra årets ”Cozy Tapes Vol. 1: Friends” har det funnits förväntningar på ytterligare en platta med A$AP Mob, hiphopkollektivet som just nu är aktuellt med flera separata skivsläpp (A$AP Twelvyy ”12”, A$AP Ferg ”Still Striving”). Precis som föregångaren är ”Too Cozy” ett samarbete mellan ett stort antal artister, förutom medlemmarna från A$AP Mob gästas skivan av bland andra Frank Ocean, Playboi Carti, Jaden Smith och Smooky Margielaa. Skräniga ”BYF”, lamt samplade ”Coziest” och stereotypa ”Perry Aye” säger att plattan är ett misstag. Men å andra sidan kommer låtar som lyckas bättre med att få kontakt med östkusthiphopens essens – samtidsberättelsen. ”Black Card”, ”Frat Rules” oc
THE YOUNG’UNS – STRANGERS

THE YOUNG’UNS – STRANGERS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom THE YOUNG'UNS: ”Strangers” (Hereteu) Young'Uns är de som idag bäst förvaltar det engelska a capella-arvet efter Young Tradition och Watersons. Åtminstone är det de tre Hartlepool-grabbarna som märks mest. De har gått den hårda vägen och jobbat sig upp från ett par privatutgivna skivor i början av karriären till nivån där de två år i rad har vunnit BBC:s Folk Awards i kategorin Bästa grupp. Nu är det visserligen inte alldeles rättvist att kalla dem en a capella-grupp – de använder sig ju trots allt av ackompanjemang från bland annat gitarr, dragspel och piano – men som på deras tidigare skivor är det sången som står i centrum på ”Strangers”. Och den som är familjär med Young'Uns sedan tidigare lär omedelbart känna sig hemma här; deras koncept har inte förändrat
XXXTENTACION – MEMBERS ONLY VOL. 3

XXXTENTACION – MEMBERS ONLY VOL. 3

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
XXXTENTACION: ”Members Only Vol. 3” (Bad Vibes Forever/Empire) Har XXXTentacion och Members Only-kollektivet gjort något av intresse eller handlar uppmärksamheten gänget fått bara om tumultet som omger rapparna från Florida? ”Members Only Vol. 3” är som ett tjugotrespårigt mixband med juvenil hiphop. Positivt med denna strax under timmen långa platta är att den trots allt har ett fascinerande ljud, aggressivt med tunga beats som i ”Members Only Shit” och ”What In The XXXTarnation”, och bas- och rockgitarrer som i ”Find Me” och ”777”. Låten ”Supra” tillsammans med Kin$oul går tillbaka till deras ursprung som rappare och är enda spåret på skivan som erbjuder någon typ av behållning. I övrigt finns här ingenting av intresse. XXXTentacion misslyckas fullständigt med att ro iland det här
DREAM SYNDICATE – HOW DID I FIND MYSELF HERE?

DREAM SYNDICATE – HOW DID I FIND MYSELF HERE?

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom THE DREAM SYNDICATE: ”How Did I Find Myself Here?” (Anti) På åttiotalet, när MTV blixtrade som starkast i teverutorna, blev paisley underground en av mina käraste tillflyktsorter. Paisley underground var ett samlingsnamn för en mängd kalifornienbaserade band men tvärtemot vad termen antyder var det ingen samlad ”rörelse” – det var skillnad på Green On Reds Doors-mörka heartland-rock, Rain Parades dovt introverta psykedelia, Long Ryders Byrds- och Buffalo Springfield-dyrkande countryrock, och Thin White Rope som hamnade mitt emellan allihop med sitt originella sound definierat av Guy Kysers skrovliga stämma och gitarrerna som vällde fram som brinnande flytande stål. The Dream Syndicate hade visserligen också ordning på sina psykedelia-referenser men deras musik
BROR GUNNAR JANSSON – AND THE GREAT UNKNOWN, PART I & II

BROR GUNNAR JANSSON – AND THE GREAT UNKNOWN, PART I & II

NYHETER, RECENSIONER
  av Peter Sjöblom BROR GUNNAR JANSSON: ”And the Great Unknown, Part I & II” (Normandeep Blues) Från början hade vi Daniel Norgren som med sina första skivor ställde sig som mellan hårdhudad enmansbandsblues och Tom Waits. Sedan kom Bror Gunnar Jansson med sin explosiva debutplatta 2012 och ungefär samtidigt gick Norgren bort sig i ett ingemansland mellan en sorts neofolkambient och signaturmelodierna till nordiska kriminalserier. Men Bror Gunnar Jansson stod kvar med båda fötterna i skrotbluesen, med en naturgivenhet som Norgren såhär i eftertankens kranka blekhet aldrig har haft på riktigt samma sätt. Jansson sjunger med en helt annan angelägenhet, som om det gällde livet. Och det gör det ju. Annars kan det kvitta. Bror Gunnar Jansson har inte haft bråttom med sk
KACY HILL – LIKE A WOMAN

KACY HILL – LIKE A WOMAN

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström KACY HILL: ”Like A Woman” (G.O.O.D./Def Jam) När Kacy Hill anslöt sig till Kanye Wests skivbolag var förväntningarna höga på hennes studiodebut ”Like A Woman”. West står som huvudproducent till plattan, men under sig har han exempelvis DJDS, Terrace Martin, DJ Mustard och Stuart Price (känd från samarbeten med Madonna och Pet Shop Boys). Till balladen ”Cruel” och poplåten ”Hard To Love” är det svensken Oskar Sikow som medverkat till ett drömskt, småbubblande sound. Hill blandar skickligt pop, R&B och elektroniska influenser och hennes röst har täckning för det. ”Static” och ”Lion” är fina med sina mjuka syntslingor och Hills klara stämma, och titelspåret visar att Kacy Hill har något att komma med.  
JAKE BUGG – HEARTS THAT STRAIN

JAKE BUGG – HEARTS THAT STRAIN

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström JAKE BUGG: ”Hearts That Strain” (Virgin) ”Hearts That Strain” har spelats in med goda förutsättningar. I Nashville fick tjugotreårige Bugg stöd av samma band som spelat på Elvis fantastiska ”Suspicious Minds” och ikoniska ”In The Ghetto”, Black Keys-gitarristen Dan Auerbach medverkar på tre av plattans spår och Miley Cyrus syster Noah sjunger duett på ”Waiting”. Skivan är inte lika dålig som förra årets flopp ”On My One”, men Bugg tycks aldrig nå fram vare sig i sina lugna folkinfluerade låtar som ”In The Event Of My Demise”, indierockspår som ”Burn Alone” eller med helt vanliga tryckare som ”This Time”. ”Bigger Lover” är en skojig countryaktig trudelutt men titelspåret är plattans starkaste låt. Sedan Jake Bugg slog igenom 2012 med sitt självbetitlade deb
ASJO – MOVE

ASJO – MOVE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Leif Janzon ASJO: ”Move” (Pitch Blue/Plugged) En framtid för svensk jazz med en kvinnlig röst – finns den? Det är lockande lätt att tro det efter att ha lyssnat på den nya skivan med Ann-Sofi Söderqvists Jazz Orchestra (ASJO),”Move”. Ett album med suggestivt, personligt material och fängslande komplex gestaltning. Ändå är det långt ifrån någon experimentell eller ”svår” storbandsjazz som kompositören/arrangören/textförfattaren Söderqvist bjuder på. I sin ohöljda subtilitet, sina skuggningar av hemlighetsfullhet, sina oväntade avslöjanden, uppvisar ”Move” kanske just det som är lätt att se som kvinnliga drag. Med en mångfacetterad sångsolist (även textförfattare) som Lena Swanberg är redan den mänskliga röst som tilltalar oss kvinnlig. Storbandsjazzen har väl oftast va