måndag, januari 21

RECENSIONER

DAVID RAWLINGS – POOR DAVID’S ALMANACK

DAVID RAWLINGS – POOR DAVID’S ALMANACK

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom DAVID RAWLINGS: ”Poor David's Almanack” (Acony) Det går inte att tänka på David Rawlings utan att tänka på Gillian Welch då de är musikaliskt oskiljaktliga. Oavsett vems namn som står med störst bokstäver på omslagen är skivorna alltid nära samarbeten – man kan rent av prata om dem som duoskivor. Skillnaden mellan dem i hans respektive hennes namn består först och främst i vem som är försångare. Welch är tekniskt sett den bättre av de två, men i gengäld har Rawlings plattor – de två föregående utgivna som Dave Rawlings Machine – en större geist än Gillian Welchs. Kanske är jag den enda i hela världen som inte tycker Welch är särskilt bra; hon hör till americanans mest omhuldade och respekterade personligheter, men med möjligt undantag för ”Hell Among the Yearling
HARD WORKING AMERICANS – WE’RE ALL IN THIS TOGETHER

HARD WORKING AMERICANS – WE’RE ALL IN THIS TOGETHER

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström HARD WORKING AMERICANS: ”WE’RE ALL IN THIS TOGETHER” (Cooking Vinyl) Hard Working Americans andra album ”We’re All In This Together” har ett riktigt bluesrock-sound och det fyra år unga bandet låter som att de stått på scen tillsammans sedan lång tid tillbaka. Sångaren Todd Snider, basisten Dave Schools, trummisen Duane Trucks, gitarristerna Neal Casal och Jesse Aycock, och Chad Staehly på keyboard är mycket samspelta och får gemensamt ihop stor erfarenhet vilket märks. Plattan är helt igenom liveinspelad och trots att den är lite för lång är den lätt att ta till sig. ”Something Else”, ”Stomp and Holler” och ”Another Train” är sydstatsrock med drag i och att avsluta skivan med Chuck Berrys ”School Day (Ring! Ring! Goes the Bell)” är en snygg touch.  
GLEN CAMPBELL – ADIÓS

GLEN CAMPBELL – ADIÓS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom GLEN CAMPBELL: ”Adiós” (Universal) Glen Campbell tog ett långt farväl av sin publik. Redan 2011 utannonserades skivan ”Ghost on the Canvas” som hans sista, men sedan dess har det getts ut ytterligare låtar från samma sessioner, plus en skiva inspelad live under Campbells avskedsturné. Det var ”Adiós” som blev hans bokslut – den 8 augusti 2017 satte Alzheimern punkt för den karriär som varat i över femtio år och resulterat i mer än sextio album plus ett pärlband av hitsinglar som ”By the Time I Get to Phoenix”, ”Wichita Lineman”, ”Galveston”, ”Gentle on My Mind” och ”Rhinestone Cowboy”. Singlar välansade för framgång men på tok för poppiga för att någonsin kunna göra Campbell till någon av den mer hårdkokta countryns berömdheter. Hans framtoning var den exemplaris
RANDY NEWMAN – DARK MATTER

RANDY NEWMAN – DARK MATTER

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom RANDY NEWMAN: ”Dark Matter” (Nonesuch) När Randy Newman debuterade 1968 med sin självbetitlade LP gjorde han det i en stil någonstans mellan Broadway, Tin Pan Alley och The Great American Songbook som gjorde honom till en nära musikalisk släkting till Van Dyke Parks. Men Newman vred till sofistikationen med den syrliga, ibland rent elaka, humor som från första början var hans adelsmärke som textförfattare. En humor som synts mest i den relativt lilla mängd av inte fullt ett dussin ordinarie skivor han gett ut; den största delen av hans diskografi utgörs av soundtracks till exempelvis Pixar- och senare Disney-filmer. Numer kommer det en riktig Randy Newman-skiva högst en gång per decennium. ”Dark Matter” är en sådan och den första sedan 2008 års ”Harps and Angels”
A$AP TWELVYY – 12

A$AP TWELVYY – 12

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström A$AP TWELVYY: ”12” (A$AP Worldwide/Polo Grounds Music/RCA) Från hiphop-kollektivet A$AP Mob släpper nu A$AP Twelvyy till sist sitt soloalbum ”12”. Då förra årets ”2127301090” rann ut i sanden har A$AP Twelvyy nu tagit i och plattan gästas bland andra av hela A$SAP Mob, Joey Bada$$, Michael Rapaport, Fredro Starr och Telana. Det är east coast sound med rötterna i dess mer mjuka beats och ”Periodic Table”, ”Sunset Park”, ”Brothers” och”Ea$TSideGho$T" närmar sig det invecklade textförfattandet och samplandet som krävs. Men A$AP Twelvyy är inte där än och ”12” saknar viss finess för att kunna stå upp för sig själv. Låtar som ”A Glorious Death”, ”L.Y.B.B. (Resolution)” och ”Hop Out” är snarare barnrim än ett snyggt skildrande av verkligheten.  
DIVERSE ARTISTER – WELCOME TO ZAMROCK! VOL 1 & 2

DIVERSE ARTISTER – WELCOME TO ZAMROCK! VOL 1 & 2

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom DIVERSE ARTISTER: ”Welcome to Zamrock! Vol 1 & 2” (Now-Again) Jag har vid några tidigare tillfällen varit inne på vad jag tycker är svagheten med den så kallade världsmusiken, att den låter mer som en tankeprodukt än som ett naturligt musikaliskt möte. Istället för att musiken får utveckla ett rikt språk pratar den i munnen på sig själv med fraser den inte verkar förstå. Uppsåtet med dessa fusioner kan naturligtvis vara gott men metoden känns som en pådyvlan. Det är lite som att tvinga grödor att växa fortare med hjälp av kemiska preparat. Det blir stort i formatet men litet i smaken. Det är mer intressant när en kultursfär på egna villkor lånar in en annans uttryck, som när nigerianska musiker med Fela Kuti i spetsen en gång i tiden tog in den amerikanska
BENJAMIN GIBBARD – BANDWAGONESQUE

BENJAMIN GIBBARD – BANDWAGONESQUE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström BENJAMIN GIBBARD: ”Bandwagonesque” (Atlantic) Benjamin Gibbard släpper en hyllningscover till 1991 års Teenage Fanclubs ”Bandwagonesque” – låt för låt – i samarbete med sajten Turntable Kitchen. Men Gibbards version är blek. Lägger man dessutom upp låtarna bredvid varandra kan man inte undra annat än hur Death Cab for Cutie-sångaren tänkte här när den skotska skräniga indiepopen bytts ut mot flat amerikansk alternativrock. Låtarna ”Star Sign”, ”Alcoholiday” och ”The Concept” kan passera men är inget som dröjer sig kvar. Sista spåret ställer själv frågan: ”Is This Music?”  
THE LAST DINOSAUR – THE NOTHING

THE LAST DINOSAUR – THE NOTHING

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom THE LAST DINOSAUR: ”The Nothing” (Naim) Det tog åtta år för Jamie Cameron att förfärdiga ”The Nothing” och sju år har gått sedan The Last Dinosaur – den duo han är en del av – släppte sin debut ”Hooray! For Happiness”. Bränslet till ”The Nothing” är Camerons dödsrädsla och den depression som följde på att hans bästa vän förolyckades i en bilkrasch. Starka, uppslitande känslor som motsägelsefullt nog gett upphov till en väldigt avmätt skiva. Liksom ”Hooray! For Happiness” flyter den omkring i ett dis som suddar ut känslokonturerna. Hade den varit en film skulle jag ha gripit efter fjärrkontrollen och försökt öka både kontrast och färgmättnad för att bättre kunna ta del av vad det är som agerar. Camerons stora förebilder är Talk Talk och jag förstår att det är å
VIC MENSA – THE AUTOBIOGRAPHY

VIC MENSA – THE AUTOBIOGRAPHY

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström VIC MENSA: ”The Autobiography” (Roc Nation/Capitol) Att tjugofyraårige Victor ”Vic Mensa” Kwesi Mensahs solodebut landat hos Jay-Z:s skivbolag Roc Nation framstår som självklart – ”The Autobiography” är bra hiphop. Och det borde inte vara annat med tanke på att studioalbumet producerats av No I.D. och plattan gästas av storheter så som bland andra Weezer, Pharell Williams, Puscha T och Saul Williams. Vic Mensa beskriver verkligheten rakt och ärligt, om än inte alltid med finess – textskrivandet behöver mogna. Men låtar som de självbiografiska ”Wings” och ”Memories On 47th St.”, soulinfluerade ”Say I Didn’t” och Eminem-inspirerade ”Heaven On Earth” (med The Dream) gör att man överser med detta. Tiden får utvisa om Jay-Z redan signat sin efterträdare.  
BETH DITTO – FAKE SUGAR

BETH DITTO – FAKE SUGAR

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström BETH DITTO: ”Fake Sugar” (Virgin) Att tidigare The Gossip-sångerskan Beth Ditto (som egentligen heter Mary Beth Patterson) har en spännande röst och ett intressant låtskrivande råder det inga tvivel om. Däremot ger produktionen av solodebuten ”Fake Suger” ett märkligt resultat. Tillsammans med producenten Jennifer Decilveo har Ditto försökt att återvända till southern rock-genren men det blandas vilt med bland annat pop, discorock och indie och ofta passar sången helt enkelt inte till soundet. Och det är synd, med låtar som kaxiga ”In And Out”, lågmälda ”Clouds (Song for John)”, punktangerande ”Go Baby Go” och medryckande ”Oh My God” är det tydligt att Beth Ditto har mer att ge.