lördag, september 21

RECENSIONER

DANIEL NORGREN – WOOH DANG

DANIEL NORGREN – WOOH DANG

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom DANIEL NORGREN: ”Wooh Dang” (Superpuma) Daniel Norgren har på sina senaste skivor såsat runt i halvambienta ljudlandskap mer på jakt efter stämningar än på låtar. För mig klara besvikelser efter att han i början av karriären klev fram som en lovande uttolkare av ett mytiskt Amerika (som lika gärna kan vara ett mentalt Sverige) genom en Tom Waits-anstruken rotblues. Så en ny Norgren-skiva möter jag numer med en lätt blasé blick istället för ett höjt ögonbryn. Medan boråsfödde Norgren bryggt sina eteriska musikoljor har istället den bluesskrovlige Bror Gunnar Jansson klivit in på scenen och i mångt och mycket tagit den plats som Norgren så synligen lättvindigt lämnade tom. Därför är ”Wooh Dang” ett välkommet tillskott till Norgrens allt rikare produktion (detta
EBO TAYLOR, PAT THOMAS & UHURU YENZU – HITSVILLE RE-VISITED

EBO TAYLOR, PAT THOMAS & UHURU YENZU – HITSVILLE RE-VISITED

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom EBO TAYLOR, PAT THOMAS & UHURU YENZU: ”Hitsville Re-visited” (Mr. Bongo) Vem av Ebo Taylor och Pat Thomas som bäst förtjänar utmärkelsen Ghanas Fela Kuti tänker jag inte ens försöka avgöra – bägge bidrog ovärderligt på var sitt sätt till att ge den ghanesiska highlife-musikens ett funkigt drag. Kanske kan man i alla fall säga att Taylor hade ett eget Afrika 70 i bandet Uhuru Yenzu som bestod av flera av Ghanas mest garvade jazz- och groovemusiker. Med Ebo Taylor, hans band och Pat Thomas på samma skiva är ”Hitsville Re-visited” något av ett mästarmöte, först utgiven 1982 på etiketten Essiebons (kallad Ghanas motsvarighet till Motown vilket säger en del om dess inflytande – notera även Motown-referensen i skivtiteln). Det ska dock sägas att skivan förlitar
THE NATIONAL – I AM EASY TO FIND

THE NATIONAL – I AM EASY TO FIND

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström THE NATIONAL: ”I Am Easy to Find” (4AD) Med tanke på att The National släppte förra årets absolut bästa album, ”Boxer – Live in Brussels” så har jag väntat och väntat på släppet av åttonde studioalbumet från amerikanska indierockarna. Så visar det sig att första lyssningen av ”I Am Easy to Find” gör mig fullständigt ambivalent – är detta ett bra album eller inte? Och jag blir ärligt talat inte klarare på den punkten efter såväl andra som tredje och möjligen fjärde lyssningen. Plattan är helt klart ett nytt tag från The National, man har valt att inte bara ta in Brooklyn Youth Chorus (som bidrar med ett fint inslag) utan även bland andra Lisa Hannigan, Sharon Van Etten, Mina Tindle (Pauline de Lassus Saint-Geniès), Gail Ann Dorsey och This Is the Kit’s (Kate Stabl
MAVIS STAPLES – WE GET BY

MAVIS STAPLES – WE GET BY

NYHETER, RECENSIONER
av Peter Sjöblom MAVIS STAPLES: ”We Get By” (Anti) Det är ingen mening med att jämföra en ny skiva med Mavis Staples med någon annan artist. Det utfaller så gott som alltid till hennes fördel eftersom hon som sångerska till naturen är huvudet högre än alla andra nu levande. Även en halvdan skiva från henne, som förra ”If All I Was Was Black”, är bättre än det mesta som kommer ut. Men jämfört med den är ”We Get By” absolut bättre, med Mavis Staples i bättre vokal form. Kanske har det ständiga raseriet mot mannen som utger sig för att vara USA:s president gett rösten en förnyad glöd. Där ”If All I Was Was Black” lät lite disträ låter ”We Get By” som att den står närmare Staples själ. Mer gospel till uttrycket. Precis som varit brukligt under senare år har hon anlitat en namnkun
THE DREAM SYNDICATE – THESE TIMES

THE DREAM SYNDICATE – THESE TIMES

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom THE DREAM SYNDICATE: ”These Times” (Anti) Andra gången gillt för det återupplivade Dream Syndicate och frågan jag ställer när jag hör ”These Times” är den samma jag ställde mig när ”How Did I Find Myself Here?” kom för ett par år sedan: Är detta verkligen relevant? Visserligen låter ”These Times” inte fullt så mycket som att Steve Wynn och hans mannar försöker låtsas som att de aldrig hade upplösts, men de fåtaliga försöken att ta sin Velvet Underground-mörka rock mot – för Dream Syndicate – delvis andra soundhorisonter lyckas inte heller så väl. En låt som ”Bullet Holes” förutsätter till exempel att R.E.M. fortfarande är det största på den amerikanska collegeradion. Och när gruppen inte ens orkar låtsas som att de tänker utveckla sig, hamnar de i slentrian med
BOBBY OROZA – THIS LOVE

BOBBY OROZA – THIS LOVE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom BOBBY OROZA: ”This Love” (Big Crown) Som trogna MONO-läsare förmodligen vet är jag lite svag för nutida soul som med sound och förhållningssätt blickar tillbaka på sextio- och sjuttiotalet, artister som Nick Waterhouse, i sina bästa stunder James Hunter och förstås och framför allt salig Sharon Jones. Även om estetiken visserligen kan bli ett självändamål – retro för sakens skull och inte självklart med ett stort innehåll – är det roligt att notera hur den har spridit sig långt utanför det tongivande Daptone-bolaget. Men jag måste erkänna att jag inte hade väntat mig att Finland skulle bidra till genren. Inte för att jag underskattar finsk musik – jag hade bara inte föreställt mig Finland som en soulnation. Bobby Oroza visar att jag åtminstone delvis hade fel.
JENS LEKMAN & ANNIKA NORLIN – CORRESPONDENCE

JENS LEKMAN & ANNIKA NORLIN – CORRESPONDENCE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström JENS LEKMAN & ANNIKA NORLIN: ”Correspondence” (Razzia/Secretly Canadian) Det finns en påtaglig och omisskännlig ömhet mellan vännerna Annika Norlin och Jens Lekman (albumomslaget till trots) i den musikaliska brevväxling som utmynnade i ”Correspondence”. Under ett års tid spelade de in en varsin låt i månaden till varandra och lyssnarna kunde följa hela processen från skrivande, råinspelning och finslip på Internet. Låtarna drivs hela tiden av just denna ömhet, de båda närmar sig det personliga på ett mycket okonstlad vis samtidigt som de faktiskt samtidigt rör sig från de små händelserna i livet till större livsfrågor. Mångt och mycket handlar det om att hitta ett existentiellt förhållningssätt och musiken är utan tvekan en nödvändighet både för Norlin o
VAMPIRE WEEKEND – FATHER OF THE BRIDE

VAMPIRE WEEKEND – FATHER OF THE BRIDE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström VAMPIRE WEEKEND: ”Father of the Bride” (Spring Snow/Columbia) Nog för att det säljer, Vampire Weekends fjärde studioalbum, men bedrövligt är ett av de många ord jag spontant vill beskriva ”Father of the Bride” med. Jag ser inga förmildrande aspekter hos den här plattan. Jag kanske är för gammal för att förstå attraktionen hos det amerikanska indiebandet som höjs till skyarna – för min del kan vi lika gärna begrava hela spektaklet. Texterna är ytliga, försöket att skapa någon slinga av indiepop möter country/jazz faller platt, och kan jag få passa på att få sagt att Ezra Koenig, Chris Tomson och Chris Baio har ett jäkla dåligt bandnamn. Jo, och hur trist albumomslag kan man ha?! ”Father of the Bride” och Vampire Weekend kan säkert vara skoj – om man råkar v
AIDA JABBARI – RÖST ÄR DET SOM ÅTERSTÅR

AIDA JABBARI – RÖST ÄR DET SOM ÅTERSTÅR

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Thomas Wihlman AIDA JABBARI: "Röst är det som återstår" (KWE) Lysande är ett ord som sällan förekommer i min vokabulär. Låt mig ta det ordet i munnen, just bara denna gång. Jag har lyssnat till Aida Jabbaris album "Röst är det som återstår". Lysande är ordet. För det är engagemang, toner, röster, musiker, texter som lyser som skivalbum så sällan lyser. Vän av ordning tycker möjligen att Jabbari tar i för mycket, att det knakar lite. Men, det här är musik som ska upplevas av hela kroppen. Av tånaglarna likaväl som av själen och hjärnbarken. Musiken har Aida Jabbari, född 1986, föräldrarna från Iran, skrivit själv, texterna kommer från Karin Boye och från den persiska poeten Forrough Farrokhzad. Därmed ingår albumet i den positiva trenden att i allt högre grad tonsätta lyri
PET SHOP BOYS – INNER SANCTUM

PET SHOP BOYS – INNER SANCTUM

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström PET SHOP BOYS: ”Inner Sanctum” (x2) Sett till låtlistan till Pet Shop Boys tredje live-album så är det få överraskningar och det kan vara varför ”Inner Sanctum” fått ett relativt svalt mottagande på topplistorna, vi har helt enkelt hört det förut. Trodde jag. Neil Tennant (64) och Chris Lowe (59) har trots allt hängt ihop och gjort musik tillsammans i över tre decennier, vilket Tennant på plattan kommenterar att det finns så många gamla låtar att välja på, så visst har vi hört – och älskat – spår som ”West End Girls”, ”It's a Sin”, ”Go West” och inte minst ”Always on My Mind”. Men det här är så jäkla bra! Med ”Inner Sanctum” visar Tennant och Lowe att de inte bara är folkkära elektropopikoner, nej här är allt fullt levande och paketerade i en scenshow som