fredag, april 26

RECENSIONER

T-BONE BURNETT / JAY BELLEROSE / KEEFYS CIANCIA – THE INVISBLE LIGHT: ACOUSTIC SPACE

T-BONE BURNETT / JAY BELLEROSE / KEEFYS CIANCIA – THE INVISBLE LIGHT: ACOUSTIC SPACE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom T-BONE BURNETT/JAY BELLEROSE/KEEFYS CIANCIA: ”The Invisible Light: Acoustic Space” (Verve) T-Bone Burnett har blivit något av den amerikanska rotrockens överste, kanske inte först och främst för hans ”vanliga” skivor eftersom de kommer så sällan numer, utan för hans myckna arbete med flera gånger Grammy-belönad film- och tevemusik, från ”O Brother, Where Art Thou?” till ”True Detective”, från ”Walk The Line” till ”The Hunger Games”. ”The Invisible Light: Acoustic Space” är den första delen i en skivtrilogi och hans första ordinarie platta sedan ”Tooth of Crime”. Mellan skivorna har det gått elva år. Om man nu kan tala om ”The Invisible Light: Acoustic Space” som en ”ordinarie” platta. Den är gjord tillsammans med trummisen Jay Bellerose och ljudkonstnären/klav
JAMES BROWN – SHO IS FUNKY DOWN HERE / THE GRODECK WHIPPERJENNY – THE GRODECK WHIPPERJENNY

JAMES BROWN – SHO IS FUNKY DOWN HERE / THE GRODECK WHIPPERJENNY – THE GRODECK WHIPPERJENNY

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom JAMES BROWN: ”Sho Is Funky Down Here” (Now-Again) THE GRODECK WHIPPERJENNY: ”The Grodeck Whipperjenny” (Now-Again) James Brown gjorde ofattbart många skivor mellan 1967 och 1971 så det är inte konstigt att flera av dem har dömts till en mer undanskymd plats i historien. Det gör ingenting att det är så, för en del ur hans enorma produktivitet förtjänar inte bättre än kompakt glömska. En av dessa skivor är ”Sho Is Funky Down Here” från 1971. Om den ens bör kallas en James Brown-platta alltså – den presenteras som James Brown Plays and Directs The James Brown Band. Brown producerade visserligen skivan men är i allt väsentligt David Matthews verk. Matthews var kapellmästare i Browns band vid den tiden, men det betyder inte att han borde tagit det beslutande befälet
TY SEGALL & FREEDOM BAND – DEFORMING LOBES

TY SEGALL & FREEDOM BAND – DEFORMING LOBES

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom TY SEGALL & FREEDOM BAND: ”Deforming Lobes” (Drag City) Man måste ändå beundra Ty Segall för att han orkar. I snart femton år han gett ut skivor både i eget namn och som medlem i ett flertal grupper. Ibland har han släppt ett par plattor om året. Hans utgångspunkt har alltid varit amerikansk garagerock från sextiotalet, men han har vrängt inspirationen mot något mer samtida som mer eller mindre avlägset och stundtals har påmint om band som Black Keys och White Stripes. En sådan närmast patologisk arbetstakt – vilken skiva ordningen ”Deforming Lobes” är har jag inte orkat räkna ut – har medfört att att hans skivor som bäst varit ojämna. Att sovra i materialet är inte någonting som verkar ligga för Segall. ”Deforming Lobes” är inspelad live och nästan oundvikl
TOWNES VAN ZANDT – SKY BLUE

TOWNES VAN ZANDT – SKY BLUE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom TOWNES VAN ZANDT: ”Sky Blue” (Fat Possum) Efter att Townes Van Zandt avled på nyårsdagen för tjugotvå år sedan hann han knappt jordfästas innan varjehanda skivbolag rädade förråden av tidigare outgivna inspelningar. Under de två decennier som förflutit sedan hans bortgång har det kommit alla möjliga mer eller mindre motiverade arkivsläpp. En del har varit rätt bra, eller i alla fall intressant, medan en del har haft den beska bismaken av gravplundring. Försöken att profitera på legenden om Townes Van Zandt har bidragit till att förstora den vilket naturligtvis bara genererar ytterligare skivor av liknande karaktär. Trots att jag är ett stort Townes-fan har jag inte engagerat mig så mycket i allt det där. För ärligt talat: Hur många ytterligare versioner av ”Pancho
YOTAM SILBERSTEIN – FUTURE MEMORIES

YOTAM SILBERSTEIN – FUTURE MEMORIES

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Thomas Wihlman YOTAM SILBERSTEIN: "Future Memories" (Jazz And People) Ett annorlunda album, tillkommet på ett alldeles särskilt sätt. Nämligen genom fundraising. Kanske en indikation att det inte är alldeles lätt att få ut jazz i dagens skivindustri. Nå, det blev ett album, "Future Memories", där israeliske, numera New York-boende Yotam Silberstein leker sig fram på gitarrhalsen. Det är mer än vackert, åtminstone på de flesta spåren. Men till varudeklarationen hör också, att det är någon slags be-bop/latinamerikansk fusion. I det latinamerikanska får vi nog fokusera på Brasilien, och influenser från sådana som Antonio Carlos Jobim och bossanovan. Här har säkert pianisten, bland annat, Vitor Gonçalves haft stort inflytande. Det är harmoniskt, och kanske mer melodiskt ä
THE LONG RYDERS – PSYCHEDELIC COUNTRY SOUL

THE LONG RYDERS – PSYCHEDELIC COUNTRY SOUL

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom THE LONG RYDERS: ”Psychedelic Country Soul” (Omnivore) Long Ryders svepte in från Los Angeles med åttiotalets våg av paisley underground-band, men där Dream Syndicate bar med sig ett Velvet Underground-mörker, Green On Red tog Neil Young till de sjaskigare barerna där de värsta baksmällorna grundläggs och Rain Parade sjönk in i ett psykedeliskt dis, valde Long Ryders countryrockens väg. Med Gene Clark-beundraren Sid Griffin i spetsen utmärke de sig snabbt som sin tids fanbärare för band som The Byrds och Buffalo Springfield. Det gjorde ett antal riktigt fina låtar, men bandet drogs så gott som alltid av en ledstelhet i framförandena. De hade svårt att få det att svänga så mycket som hade behövts och det hade inte alltid att göra med tidens trista soundideal. När al
AGNAS BROS. – LYCKA TILL MED MUSIKEN

AGNAS BROS. – LYCKA TILL MED MUSIKEN

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Leif Carlsson AGNAS BROS.: "Lycka till med musiken" (Agnas Musikproduktioner) Musiken klingar med en färgrik mångfald, ungefär som skivomslaget, fast med lite skarpare konturer. Lätt och flyktig som ljusa (och några mörka) skyar på en sommarhimmel drar den förbi och spelas med en självklar precision som brukar komma efter mycken övning, och så är det nog. De musikbegåvade bröderna Agnas har, trots sin ungdom, spelat ihop länge. Detta är deras tredje gemensamma skiva, Kasper på elgitarr, Max piano, Mauritz kontrabas och Konrad trummor, nio nya låtar komponerade av de tre förstnämnda. Trådar kan spåras bakåt till olika kompositörer och musiker som Jan Johansson som tillägnas den tredje låten, men tiden är nu. Vi hör genomarbetade melodier och musik som är lätt att lyssna till
RATSO – STUBBORN HEART

RATSO – STUBBORN HEART

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom RATSO: ”Stubborn Heart” (Lucky Number) Larry ”Ratso” Slomans bekantskapskrets har innefattat allehanda prominenser genom åren. Han är kompis med Bob Dylan, John Cale, Lee Ranaldo från Sonic Youth och var god vän till Leonard Cohen fram till dennes död. Han har skrivit låtar, biografier, artiklar och romaner, men det är först som sjuttioåring som han begår sin solodebut, med ”Stubborn Heart”. Som naturligtvis rymmer ett par kända namn, bland dem Nick Cave och Imani Coppola. Hans egen röst och sångstil påminner väldigt mycket om Cohen, knarrig i botten och lite darrig i de högre registren. Bortsett från de helt egenkomponerande låtarna har han plockat med några med egna texter och med musik av John Cale – det är framför allt roligt att se honom plocka upp Cales
STEVE EARLE & THE DUKES – GUY

STEVE EARLE & THE DUKES – GUY

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom STEVE EARLE & THE DUKES: ”Guy” (New West) Den enda gången jag verkligen blivit uppspelt av en Steve Earle-platta var för tjugo år sedan när han släppte ”The Mountain”. Men att den var och fortfarande är så bra ska vi nog tacka de inlånade bluegrass-rävarna i The Del McCoury Band för. Fast jag har inte följt Earles karriär särskilt nära genom åren men det beror på att varje gång jag nu har brytt mig om att lyssna på något annat han har gjort har det på några få låtars när låtit som typisk heartland rock, låt vara med en tydligare countrytouch än brukligt. Att jag trots det alltid blir lite besviken beror på att jag tror att han någonstans djupt där inne ändå har potentialen att göra en riktigt bra platta som är värd att ställa bredvid ”The Mountain” i skivhyll