söndag, februari 25

RECENSIONER

BØRNS – BLUE MADONNA

BØRNS – BLUE MADONNA

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
Av Linda Bönström BØRNS: ”Blue Madonna” (Interscope) Garrett Borns släpper sitt andra album ”Blue Madonna”, en alternativ electropop-platta med ett inhopp av Lana Del Rey som höjdpunkt. Børns har verkligen inte hållit tillbaka utan släppt hela fyra av skivans tolv låtar som singlar vilka genererade ett tämligen stort intresse inför albumsläppet: ”Faded Heart”, ”Sweet Dreams”, ”I Don't Want U Back” och ”God Save Our Young Blood” (med Del Rey). Glamrocken går inte obemärkt förbi på ”Blue Madonna” och kanske är det där som skivan tappar mitt intresse, det blir liksom inget av det hela. Texterna är tunna och variationen mellan låtarna liten. Dock ska medges att anlita Tommy English som producent är smart, för att ljudet och melodierna är lockande. Men som helhet finns inget som tillt
CAMILA CABELLO – CAMILA

CAMILA CABELLO – CAMILA

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
Av Linda Bönström CAMILA CABELLO: ”Camila” (Syco) Vissa saker gör mig alltid lika nervös inför att lyssna på en ny platta. Som att artisten har slagit igenom på teveprogrammet X-Factor eller att albumomslaget hänvisar mer till vad som finns mellan benen än något annat. Sådana faktorer har Camila Cambello emot sig när hon släpper sitt första soloalbum ”Camila”. Första spåret, ”Never Be the Same”, är ett nasalt väsande som gör att jag stålsätter mig inför resten. Men på något sätt lyckas skivan att charma mig med sina rytmer, denna blandning av pop och influenser från Havanna. Själv är jag inte helsåld på hiten ”Havana” (med Young Thug), men Cabello har någonting på gång här. Men det är snarast låten ”Real Friends” som är skivans behållning och det är i den riktningen jag hoppas ho
MARTIN RÖSSEL – DON’T BLAME ME

MARTIN RÖSSEL – DON’T BLAME ME

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
Av Peter Sjöblom MARTIN RÖSSEL: ”Don't Blame Me” (Erik Axel Sund Records) Man kan inte säga annat än att Martin Rössel har tagit tid på sig med ”Don't Blame Me”. Det tog honom tio år att färdigställa den (och det har gått närmare trettio år sedan han senast gav ut en skiva i eget namn). ”Deadlines kan vara bra att ha”, skriver han i kommentarerna till skivan och förklarar att om man som han har en egen studio har man inga slutdatum att förhålla sig till. Sedan han inledde arbetet med skivan 2007 har han hunnit med att bjuda in en stor mängd av gästmusiker. I medverkandelistan syns – för att bara nämna några av de mest namnkunniga – Magnus Carlsson, Kajsa Grytt, Andreas Kleerup, Marty Willson-Piper, Johan Johansson och, givetvis, Rössels mångårige vapendragare från Dom Dummaste, Lar
EMINEM – REVIVAL

EMINEM – REVIVAL

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
Av Linda Bönström EMINEM: ”Revival” (Shady/Interscope/Aftermath) ”Revival” innehåller ingredienser för en katastrofal hiphopskiva: sentimental, samplad, full med popartister, låtförfattare och genuin självreflektion. Men på något sätt lyckas Eminem att hålla ihop det hela. Förvisso balanserar plattan på kanten till musikaliskt självmord och kommer antagligen inte bli det album som definierar rapparens karriär, en del menar till och med att detta är slutet på glansdagarna: Eminem har blivit medelmåttig. Jag säger att Eminems ”Revival” snarare är en vuxen skiva med ett ovanligt djup – och att det sticker i mångas ögon. Och öron. ”Revival” gick ut starkt som nummer ett på topplistor i bland annat USA, England och Australien men lyckades inte behålla placeringen särskilt länge. Redan i
FRANCIS AND THE LIGHTS – JUST FOR US

FRANCIS AND THE LIGHTS – JUST FOR US

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström FRANCIS AND THE LIGHTS: ”Just for Us” (KTTF) Med bara några dagar kvar på 2017 så dök plötsligt Francis and the Lights upp med en liten platta – och plötsligt är det rätta ordet, Francis Farewell Starlite nämner inte ens EP:n innan dagen för släppet. Och ”Just for Us” är en lågmäld liten platta med synthballader, och ligger en bit ifrån det som Starlite är mest känd för, som sitt samarbete med artister som Kanye West och Chance the Rapper. Skivan innehåller endast en gästartist, okrediterad, nämligen Justin Vernon från Bon Iver på titelspåret. ”Just for Us” känns som att förflyttas tillbaka till ett åttiotalsdisco, redo att dansa tryckare med grabben man spanat på hela året. Den är ett sådant välkommet avbrott från årets hårda beats och skräniga röster att de
TRAVIS SCOTT & QUAVO – HUNCHO JACK, JACK HUNCHO

TRAVIS SCOTT & QUAVO – HUNCHO JACK, JACK HUNCHO

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström TRAVIS SCOTT & QUAVO: ”Huncho Jack, Jack Huncho” (Capitol) Travis Scott och Quavo började släppa hintar om ett samarbetsprojekt redan i början på förra året och hypen infann sig lagom till decembersläppet. Och duons platta streamas i mängder, faktiskt i miljontals. Och ändå är ”Huncho Jack, Jack Huncho” oerhört ointressant, och det finns ingen ursäkt för det. Trots att Scott och Quavo jobbat ihop redan tidigare lyckas de inte att dra fram något originellt hos varandra. Plattan är som ett fyrtio minuter långt streck, och då ska sägas att produktionen i sig är det inget fel på – men det händer inget. Rekommenderas enbart för papperskorgen.  
MARY GAUTHIER – RIFLES & ROSARY BEADS

MARY GAUTHIER – RIFLES & ROSARY BEADS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom MARY GAUTHIER: ”Rifles & Rosary Beads” (Proper) Kriget tar aldrig slut, det fortsätter i huvudet på de hemvändande soldaterna. Familjer även långt från nyhetssändningarna krigszoner slås sönder – varje år beräknas långt över sjutusen krigsveteraner ta livet av sig. Enbart i USA. Lägger man till stridande från andra länder lär siffran öka markant. Hur många trauman som förblir obehandlade och hur många berättelser som aldrig blir berättade är förmodligen omöjligt att säga men Songwriting with Soldiers underlättar för många att få grepp om det ogripbara. Det är en icke vinstdrivande organisation och ett behandlingsprogram där både sårade före detta soldater och militärer fortfarande i tjänst samarbetar med professionella låtskrivare för att ge fasorna en röst o
ETT SKIVBOLAG I VARJE BY – OM SVENSKA POPFABRIKEN I KLIPPAN

ETT SKIVBOLAG I VARJE BY – OM SVENSKA POPFABRIKEN I KLIPPAN

BÖCKER & FILM, NYHETER, RECENSIONER
av Peter Sjöblom MATS PETTERSSON, ANDERS PÅLSSON, PETTER LÖNEGÅRD (red.): ”Ett skivbolag i varje by – om Svenska Popfabriken i Klippan” (Förlag Vett & Vilja/Svensk PopBok Klippan) Det verkar kanske märkligt att fyrtio år senare bry sig om ett litet provinsiellt betonat skivbolag från nordvästra Skåne. Egentligen var det lite märkligt redan då runt decennieskiftet sjuttio/åttiotal när Klippan-popen och skivbolaget Svenska Popfabriken blev vedertagna begrepp. Hur kunde så mycket musik komma från den där lilla bruksorten med en befolkningsmängd på runt åttatusen invånare och vad var det som var så speciellt med den att den fick ett sådant genomslag hos de rockintresserade? En av anledningarna var Mats Olsson, rockkrönikören som gjorde Expressen med sina popsidor läsvärd i en
DIVERSE ARTISTER – SOUL OF A NATION / BLACK MAN’S PRIDE

DIVERSE ARTISTER – SOUL OF A NATION / BLACK MAN’S PRIDE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom DIVERSE ARTISTER: ”Soul of a Nation” (Soul Jazz) DIVERSE ARTISTER: ”Black Man's Pride” (Soul Jazz) Att musik kan fungera både som identitetsförstärkare och -spegel är varken konstigt eller obekant, och ett av de mest tacksamma exemplen på det är den musik som fick betydelse för och växte fram i samband med Black Power-rörelsen i USA. Många tänker kanske i första hand på den sorts funk som fick ett extra genomslag tack vare tidstypiska blaxploitation-filmer som ”Shaft” och ”Superfly”, men det kulturella uttrycket för det svarta identitetsmedvetandet var flersidigt – tänk bara på jazzen med den mångfasetterade Archie Shepp och de afrocentriska Art Ensemble of Chicago, och författare som LeRoi Jones/Amiri Baraka, poetgruppen Last Poets och, framför allt: Gil Scott-
VAN MORRISON – VERSATILE

VAN MORRISON – VERSATILE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom VAN MORRISON: ”Versatile” (Exile) Ingen kan säga att Van Morrison ligger på latsidan – bara några månader efter att förra plattan släpptes ger han ut en ny! Upplägget för dem båda är liknande men där den förra, ”Roll with the Punches”, till största delen bestod av covers på bluesklassiker lutar sig ”Versatile” i huvudsak mot jazzörhängen. Inte heller denna gång är låturvalet särskilt fantasirikt – man kan undra om man verkligen behöver fler versioner av ”Bye Bye Blackbird”, ”Makin' Whoppee”, ”I Get a Kick Out of You” och (en här kanske lite väl tonslirig) ”Unchained Melody”, men precis som förra plattan handlar ”Versatile” mer om hur den känns än vilka låtar den innehåller. Återigen låter det som att Van Morrison verkligen gör det han älskar mest, att sjunga ur h