tisdag, december 18

RECENSIONER

BLUE ROSE CODE – THE WATER OF LEITH

BLUE ROSE CODE – THE WATER OF LEITH

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom BLUE ROSE CODE: ”The Water of Leith” (Navigator) Jag vet inte vad som är värst med Ross Wilson, eller som han kallar sig: Blue Rose Code, att han han till ”The Water of Leith” helt skamlöst har snott det mesta från Van Morrison eller att han trots det låter som Sting. Det är illa nog att Sting låter som Sting. Räknar man bort ett par liveskivor är ”The Water of Leith” Blue Rose Codes fjärde platta (fjärde! hur kunde det hända?!) men Wilson har fortfarande inte fått upp orken. Han såsar på lika sävligt som han gjorde på den några år gamla debuten ”North Ten”. Om inte sävligare. Det är i grunden samma trötta singer/songwriter-letargi fast den här gången uppklätt för att likna – som sagt – Van Morrison. Det finns säkert en massa saker jag skulle kunna säga
AHMED – NEW JAZZ IMAGINATION

AHMED – NEW JAZZ IMAGINATION

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom AHMED: ”New Jazz Imagination” (Umlaut) Det är svårt att egentligen jämföra Ahmed Abdul-Malik med andra jazzmusiker. En visionär, men kanske för revolutionär för sin samtid. Han spelade visserligen med bland andra Art Blakey, Thelonious Monk och John Coltrane, men hans skivkarriär som bandledare blev inte längre än en dryg handfull skivor i slutet av femtiotalet och en bit in på nästföljande årtionde. Sedan lämnade han musicerande i princip helt och hållet och började istället undervisa. Han har aldrig varit föremål för några braskande återutgivningskampanjer även om det för några år sedan faktiskt kom flera nyutgåvor av hans skivor. Som basist och oud-spelare född i New York med sudanska rötter förenade han på ett banbrytande vis musikaliska tänkesätt från Mel
Å – ÅNYO

Å – ÅNYO

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom Å: ”Ånyo” (Å) Ås musik har en betydligt dunklare grundton än vad Finn Öhlunds explosivt färgglada omslag låter påskina – detta är progressiv rock som står närmare jättekast och mörka skogar än daggfriska morgnar och soliga ängar. ”Ånyo” är gruppens andra platta och såsom föregångaren fysiskt utgiven på enbart LP. Precis som på förstlingsverket från 2014 är Å en trio centrerad kring sångaren och gitarristen Joel Öhlund, och precis som sist medverkar blåsarmaestron Roland Keijser som extramusiker. Men det intressanta med ”Ånyo” är inte likheterna med debutskivan utan skillnaderna mot den. ”Å” hade många lovande ansatser men kändes lite trevande och ofärdig. Tre år senare har trion mognat anmärkningsvärt. De har skaffat sig ett helt annat självförtroende vilket o
RICHARD THOMPSON – ACOUSTIC RARITITES

RICHARD THOMPSON – ACOUSTIC RARITITES

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom RICHARD THOMPSON: ”Acoustic Rarities” (Beeswing) Knappt har ”Acoustic Classics II” hunnit svalna efter utgivningen förrän Richard Thompson släpper ännu en skiva med akustiska nyinspelningar av äldre låtar. Men till skillnad från de föregående plattorna i serien fyller ”Acoustic Rarities” en funktion då tonvikten ligger på låtar som han gett bort till andra och sådana som fram tills nu legat outgivna helt och hållet. Med andra ord slipper vi de mest redundanta nyversionerna av låtar som alla Thompson-fans redan har hört hundratals gånger. Visserligen skiftar glöden en aning mellan plattans låtar men generellt sett låter Thompson mer inspirerad här än vad han gjorde på de två föregående delarna i ”Acoustic”-serien. Helt enkelt verkar också han tycka att det är r
LEON RUSSELL – ON A DISTANT SHORE

LEON RUSSELL – ON A DISTANT SHORE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom LEON RUSSELL: On a Distant Shore (Palmetto) Min relation till Leon Russell är inte okomplicerad. Jag skulle vilja tycka mer om honom än vad jag gör. Eller rättare sagt, jag skulle vilja tycka lika mycket om honom generellt som jag gör om en del av vad han gjort. Han kan vara besjälad och svängig men också för vräkig bräkig. Eller kunde i alla fall; för lite knappt ett år sedan gjorde han sällskap med alla andra legender som lämnat oss de senaste åren. ”On a Distant Shore” är hans postuma avsked. Han jobbade på skivan under året före sin död väl medveten om vad som stundade – det är svårt att inte se textrader som ”I don't feel like living and I'm afraid to die” och ”Sounds like a funeral for some person here and I might be the one” som ögonblick av bister självin
CEMENT – UTMANINGEN

CEMENT – UTMANINGEN

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom CEMENT: ”Utmaningen” (Shadoks) Alla älskar ett mysterium. Men ett mysterium som vägrar släppa några ledtrådar till sin lösning blir lätt frustrerande efter ett tag. Under lång tid var Slite Cement just ett sådant. Ha fördragsamhet med mig nu när jag berättar en personlig bakgrundshistoria relaterad till gruppen. För min del började det hela när jag för många år sedan nagelfor Youtube i jakten på obskyr svensk progg. Efter att till största delen fruktlöst tragglat mig igen sida efter sida med å ena sidan uttjatade namn och å andra sidan felkategoriserade skitlåtar snubblade jag över åtta spår med ett band jag aldrig hade hört talas om: Slite Cement. Första låten var fantastisk, andra låten var fantastisk, tredje låten var fantastisk – allihop var fantastiska
FOO FIGHTERS – CONCRETE AND GOLD

FOO FIGHTERS – CONCRETE AND GOLD

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström FOO FIGHTERS: ”Concrete and Gold” (Roswell) Det skulle bli ett lugnt år för Foo Fighters frontman David Grohl. Han led fortfarande av svåra smärtor från det att han föll av scenen och bröt benet under en spelning i Sverige och lovade sig att ta ledigt ett helt år från musiken och bara ägna sig åt rehab. Grohl lyckades inte utan började redan efter ett halvår med att skriva på bandets nionde platta ”Concrete and Gold”. I vanlig ordning klarar Foo Fighters utan problem att bära sig själva. Plattan kommer kanske inte att vara den mest minnesvärda men det gör inte så mycket, inte egentligen, eftersom bandet är såväl musikaliskt kunniga som samspelta. Det skulle kunna bli tråkigt men just detta att utforska och erövra nya sound är trots allt Foo Fighters gebit. Vi
CHRIS HILLMAN – BIDIN’ MY TIME

CHRIS HILLMAN – BIDIN’ MY TIME

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom CHRIS HILLMAN: ”Bidin' My Time” (Rounder) Av de gamla Byrds-medlemmarna är Chris Hillman kanske den som har varit mest aktiv genom åren. Hans rena soloskivor är inte så många men hans medverkan på andras skivor är desto ymnigare. Antingen som fast bandmedlem i bland andra Flying Burrito Brothers och Desert Rose Band, som framträdande del av tillfälliga konstellationer med exempel Stephen Stills, Ritchie Furay och gamla Byrds-kollegor, eller som välrenommerad studiomusiker. Han har alltid rört sig kring bluegrass och countryrock så det är knappast oväntat att det är i dessa environger som den Tom Petty-producerade ”Bidin' My Time” hamnar. Byrds-referenserna som finns här är tydliga – både Roger McGuinn och David Crosby medverkar på skivan och här finns ett par
LINDA PERHACS – I’M A HARMONY

LINDA PERHACS – I’M A HARMONY

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom LINDA PERHACS: ”I'm a Harmony” (Omnivore) Det finns vissa skivrariteter som det tycks råda enig skivsamlarkonsensus kring. ”Alla” verkar gilla Damons ”Song of a Gypsy” (1968), Vashti Bunyans ”Just Another Diamond Day” (1970) och Linda Perhacs ”Parallellograms” (1970). Om ni inte känner till dem så gör det inte så mycket för de är allihop brutalt överskattade och vars enda ”kvaliteter” är att de innan de många återutgivningarnas tid var fruktansvärt svåra att hitta. Uppmärksamheten kring nyutgivningarna av nämnda skivor ledde i samtliga fall till att artisterna gjorde mer eller mindre lyckade comebackförsök – Linda Perhacs är med ”I'm a Harmony” inne på sin tredje skiva, efter 2014 års ”The Soul Of All Natural Things”. ”Parallellograms” var en irriterande inneh
THE KILLERS – WONDERFUL WONDERFUL

THE KILLERS – WONDERFUL WONDERFUL

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström THE KILLERS: ”Wonderful Wonderful” (Island) Femte studioalbumet från det amerikanska rockbandet The Killers har landat. ”Wonderful Wonderful” försöker bevisa att The Killers är mer än arenarock, men vad? Hur frontmannen Brandon Flowers lyckats leda en studioinspelning med ett band på upphällningen är också en bra fråga, soloprojekt drar numera medlemmarna ständigt åt olika håll. Men ”Wonderful Wonderful” är något av en snooze, bandet lyckas inte riktigt förmedla den energi de försöker att uppbåda och texterna är egentligen ingenting som får lyssnaren att engagera sig i. Inte ens att skådespelaren Woody Harrelson dyker upp i låten ”The Calling” och läser ett stycke ur Bibeln får en att höja på ögonbrynen.  ...