torsdag, maj 24

RECENSIONER

RANDY NEWMAN – DARK MATTER

RANDY NEWMAN – DARK MATTER

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom RANDY NEWMAN: ”Dark Matter” (Nonesuch) När Randy Newman debuterade 1968 med sin självbetitlade LP gjorde han det i en stil någonstans mellan Broadway, Tin Pan Alley och The Great American Songbook som gjorde honom till en nära musikalisk släkting till Van Dyke Parks. Men Newman vred till sofistikationen med den syrliga, ibland rent elaka, humor som från första början var hans adelsmärke som textförfattare. En humor som synts mest i den relativt lilla mängd av inte fullt ett dussin ordinarie skivor han gett ut; den största delen av hans diskografi utgörs av soundtracks till exempelvis Pixar- och senare Disney-filmer. Numer kommer det en riktig Randy Newman-skiva högst en gång per decennium. ”Dark Matter” är en sådan och den första sedan 2008 års ”Harps and Angels”
A$AP TWELVYY – 12

A$AP TWELVYY – 12

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström A$AP TWELVYY: ”12” (A$AP Worldwide/Polo Grounds Music/RCA) Från hiphop-kollektivet A$AP Mob släpper nu A$AP Twelvyy till sist sitt soloalbum ”12”. Då förra årets ”2127301090” rann ut i sanden har A$AP Twelvyy nu tagit i och plattan gästas bland andra av hela A$SAP Mob, Joey Bada$$, Michael Rapaport, Fredro Starr och Telana. Det är east coast sound med rötterna i dess mer mjuka beats och ”Periodic Table”, ”Sunset Park”, ”Brothers” och”Ea$TSideGho$T" närmar sig det invecklade textförfattandet och samplandet som krävs. Men A$AP Twelvyy är inte där än och ”12” saknar viss finess för att kunna stå upp för sig själv. Låtar som ”A Glorious Death”, ”L.Y.B.B. (Resolution)” och ”Hop Out” är snarare barnrim än ett snyggt skildrande av verkligheten.  
DIVERSE ARTISTER – WELCOME TO ZAMROCK! VOL 1 & 2

DIVERSE ARTISTER – WELCOME TO ZAMROCK! VOL 1 & 2

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom DIVERSE ARTISTER: ”Welcome to Zamrock! Vol 1 & 2” (Now-Again) Jag har vid några tidigare tillfällen varit inne på vad jag tycker är svagheten med den så kallade världsmusiken, att den låter mer som en tankeprodukt än som ett naturligt musikaliskt möte. Istället för att musiken får utveckla ett rikt språk pratar den i munnen på sig själv med fraser den inte verkar förstå. Uppsåtet med dessa fusioner kan naturligtvis vara gott men metoden känns som en pådyvlan. Det är lite som att tvinga grödor att växa fortare med hjälp av kemiska preparat. Det blir stort i formatet men litet i smaken. Det är mer intressant när en kultursfär på egna villkor lånar in en annans uttryck, som när nigerianska musiker med Fela Kuti i spetsen en gång i tiden tog in den amerikanska
BENJAMIN GIBBARD – BANDWAGONESQUE

BENJAMIN GIBBARD – BANDWAGONESQUE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström BENJAMIN GIBBARD: ”Bandwagonesque” (Atlantic) Benjamin Gibbard släpper en hyllningscover till 1991 års Teenage Fanclubs ”Bandwagonesque” – låt för låt – i samarbete med sajten Turntable Kitchen. Men Gibbards version är blek. Lägger man dessutom upp låtarna bredvid varandra kan man inte undra annat än hur Death Cab for Cutie-sångaren tänkte här när den skotska skräniga indiepopen bytts ut mot flat amerikansk alternativrock. Låtarna ”Star Sign”, ”Alcoholiday” och ”The Concept” kan passera men är inget som dröjer sig kvar. Sista spåret ställer själv frågan: ”Is This Music?”  
THE LAST DINOSAUR – THE NOTHING

THE LAST DINOSAUR – THE NOTHING

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom THE LAST DINOSAUR: ”The Nothing” (Naim) Det tog åtta år för Jamie Cameron att förfärdiga ”The Nothing” och sju år har gått sedan The Last Dinosaur – den duo han är en del av – släppte sin debut ”Hooray! For Happiness”. Bränslet till ”The Nothing” är Camerons dödsrädsla och den depression som följde på att hans bästa vän förolyckades i en bilkrasch. Starka, uppslitande känslor som motsägelsefullt nog gett upphov till en väldigt avmätt skiva. Liksom ”Hooray! For Happiness” flyter den omkring i ett dis som suddar ut känslokonturerna. Hade den varit en film skulle jag ha gripit efter fjärrkontrollen och försökt öka både kontrast och färgmättnad för att bättre kunna ta del av vad det är som agerar. Camerons stora förebilder är Talk Talk och jag förstår att det är å
VIC MENSA – THE AUTOBIOGRAPHY

VIC MENSA – THE AUTOBIOGRAPHY

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström VIC MENSA: ”The Autobiography” (Roc Nation/Capitol) Att tjugofyraårige Victor ”Vic Mensa” Kwesi Mensahs solodebut landat hos Jay-Z:s skivbolag Roc Nation framstår som självklart – ”The Autobiography” är bra hiphop. Och det borde inte vara annat med tanke på att studioalbumet producerats av No I.D. och plattan gästas av storheter så som bland andra Weezer, Pharell Williams, Puscha T och Saul Williams. Vic Mensa beskriver verkligheten rakt och ärligt, om än inte alltid med finess – textskrivandet behöver mogna. Men låtar som de självbiografiska ”Wings” och ”Memories On 47th St.”, soulinfluerade ”Say I Didn’t” och Eminem-inspirerade ”Heaven On Earth” (med The Dream) gör att man överser med detta. Tiden får utvisa om Jay-Z redan signat sin efterträdare.  
BETH DITTO – FAKE SUGAR

BETH DITTO – FAKE SUGAR

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström BETH DITTO: ”Fake Sugar” (Virgin) Att tidigare The Gossip-sångerskan Beth Ditto (som egentligen heter Mary Beth Patterson) har en spännande röst och ett intressant låtskrivande råder det inga tvivel om. Däremot ger produktionen av solodebuten ”Fake Suger” ett märkligt resultat. Tillsammans med producenten Jennifer Decilveo har Ditto försökt att återvända till southern rock-genren men det blandas vilt med bland annat pop, discorock och indie och ofta passar sången helt enkelt inte till soundet. Och det är synd, med låtar som kaxiga ”In And Out”, lågmälda ”Clouds (Song for John)”, punktangerande ”Go Baby Go” och medryckande ”Oh My God” är det tydligt att Beth Ditto har mer att ge.  
ROBYN HITCHCOCK – ROBYN HITCHCOCK

ROBYN HITCHCOCK – ROBYN HITCHCOCK

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom ROBYN HITCHCOCK: ”Robyn Hitchcock” (Yep Roc) När Robyn Hitchcock mitt under de svallande punkåren gjorde sig bemärkt som hjärnan i gruppen Soft Boys var det med en helt annan infallsvinkel än sina samtida. Nog för att gruppen öste på tidsenligt men Hitchcock var så gott som ensam om att så uppenbart hämta inspiration från Syd Barrett, det psykedeliska Beatles, The Byrds och i viss mån Captain Beefheart. När Soft Boys upplöstes efter ett fåtal skivor fortsatte Hitchcock kultivera sina influenser till en personlig melodisk rock genomsyrad av en torr brittisk humor, framför allt tillsammans med det musikaliskt elastiska kompbandet Egyptians på skivor som ”Fegmania!”, ”Globe of Frogs” och ”Queen Elvis”. Emellanåt sköt han in akustiska soloplattor som ”I Often Dream o
NINE INCH NAILS – ADD VIOLENCE

NINE INCH NAILS – ADD VIOLENCE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström NINE INCH NAILS: ”Add Violence” (The Null Corporation) ”Add Violence” är del två i Nine Inch Nails EP- trilogi som inleddes förra året med ”Not The Actual Events”. Trots att ”Add Violence” bara har fem spår saknar den ingenting – helheten är kompakt. Trent Reznor har tagit med engelske musikern och producenten Atticus Ross som fast medlem i bandet. Tillsammans har de tidigare spelat in soundtracks som kammat hem både Academy och Grammy Awards och även ”Add Violence” tjänar mycket på samarbetet. Industrirocken förstärks av härligt djupa syntslingor, som den konceptuella elva minuter långa och emellanåt Depeche Mode-kusliga ”The Background World”. Samhällskritiska inledningsspåret ”Less Than” och blixtrande ”Not Anymore” gör att förväntningar på EP nummer tre,
LOS STRAITJACKETS – WHAT’S SO FUNNY ABOUT PEACE, LOVE AND LOS STRAITJACKETS

LOS STRAITJACKETS – WHAT’S SO FUNNY ABOUT PEACE, LOVE AND LOS STRAITJACKETS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom LOS STRAITJACKETS: ”What's so Funny About Peace, Love and Los Straitjackets” (Yep Roc) Först verkar det kanske lite märkligt med ett amerikanskt instrumentalband som gör en hel platta med Nick Lowe-covers men lite begripligare blir det om man vet att Los Straitjackets, ett av de mest livaktiga retrosurfbanden, flera gånger har turnerat tillsammans med Nick Lowe. Lowe, som är en av Englands mest hantverksskickliga popsnickare på den här sidan Beatles. Skivans otympliga titel är förstås en anspelning på en av Lowes allra bästa låtar, ”(What's so Funny 'Bout) Peace, Love and Understanding”, skriven medan han fortfarande var medlem i pubrockpionjärerna Brinsley Schwarz på sjuttiotalet. Omslaget i sin tur är en parafras på hans solodebut ”Jesus of Cool”. Gamla Lowe