tisdag, april 24

RECENSIONER

SCOTT MATTHEWS – THE GREAT UNTOLD

SCOTT MATTHEWS – THE GREAT UNTOLD

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom SCOTT MATTHEWS: ”The Great Untold” (Shedio) Omgärdas man av referenser till Tim Buckley, Bert Jansch och Nick Drake som Scott Matthews gör i pressreleasen till ”The Great Untold” får man verkligen se till att ha något att backa upp det hela med. Sådant där kan ju baktända rejält menar jag – det är ju inte vilka namn som helst. Att döma av Scott Matthews tidigare skivor har han förlorat slaget redan från början. Tim Buckley? Nja, snarare en hibernalisk Jeff Buckley som somnar med huvudet på Coldplay-sångaren Chris Martins axel. Bert Jansch? Aldrig i livet att Matthews som gitarrist skulle vara ens i närheten av Janschs hårt folkbluesiga grandeur. Nick Drake? Det betyder överhuvudtaget ingenting eftersom Nick Drake är fullständigt sönderrefererad och ska alltid
EBO TAYLOR – YEN ARA

EBO TAYLOR – YEN ARA

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom EBO TAYLOR: ”Yen Ara” (Mr. Bongo) Ebo Taylor är en av Ghanas stora musiklegender; han har varit musikaliskt verksam sedan femtiotalet. Årtiondet därpå studerade han vid Eric Guilder School of Music i London tillsammans med Fela Kuti. Antagligen bytte de idéer med varandra; hur som helst gav Taylor på sjuttiotalet en välbehövlig Kuti-inspirerad afrofunk-tyngd åt den annars emellanåt lite glättiga ghanesiska high life-musiken. (Den som vill få en översikt över Taylors glansfulla sjuttiotal kan kolla in Strut Records-samlingen ”Life Stories”.) I början av tiotalet fick Taylor en musikalisk nytändning, och ”Love and Death” (2010) och ”Appia Kwa Bridge” (2012) hör till de bästa Taylor har gjort. Lägg till dem ”Yen Ara”. Det är inte bara det tajta bandet som gör ”Ye
JOHN PRINE – THE TREE OF FORGIVENESS

JOHN PRINE – THE TREE OF FORGIVENESS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom JOHN PRINE: ”The Tree of Forgiveness” (Oh Boy) John Prine är djupt respekterad som låtskrivare i samma countryberättartradition som Townes Van Zandt och Steve Young, med låtar som ”Hello in There”, ”Sam Stone” och ”Saddle in the Rain” i portföljen. Men senaste gången han gav ut en platta med eget material var ”Fair & Square” 2005 – sedan dess har han gett ut flera coverplattor, bland annat en tillsammans med Mac Wiseman, och en arkivplatta med konsertupptagningar från början av sjuttiotalet. Den Prine vi kan höra idag låter dock inte som Prine från den tiden – i slutet av nittiotalet genomgick han en operation för cancer i nacken vilket fick hans karaktäristiska, från början ljusa och nasala röst att djupna. Idag är han inte alltid så stadig på stämman, me
CARDI B – INVASION OF PRIVACY

CARDI B – INVASION OF PRIVACY

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström CARDI B: ”Invasion of Privacy” (Atlantic) Jag erkänner, den här plattan kunde ha gått mig förbi utan något större intresse: Instagram-personlighet och realityteve skriker inte direkt att här finns en guldklimp till hiphopare. Som nu tur är gjorde den inte det och Cardi B är en riktig guldklimp. ”Invasion of Privacy” är tjugofemåringens debutalbum och det dundrar. Hon är östkusten trogen och attityden är i flytande Bronx-stil. Samarbetena kring plattan är många, bara andelen producenter är helt galet stor och det förvånar mig verkligen att skivan ändå blivit en sådan stark helhet. Cardi B har tagit med sig några gäster i studion, bland andra Chance the Rapper, Migos, 21 Savage, Kehlani och SZA. Men saken är att även om det låter bra så skulle hon lätt kunnat b
TINASHE – JOYRIDE

TINASHE – JOYRIDE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström TINASHE: ”Joyride” (RCA) ”Joyride” är en sådan där platta som irriterar mig redan vid introt. Inte ännu en av dessa slitna R&B/hiphop-hybrider med en skönsjungande stjärna! Med tanke på hur många låtskrivare som Tinashe jobbat med på den här skivan borde texterna åtminstone vara lite givande, men det är de inte, bara ordinära kärlekslåtar som man försöker göra sexiga med utdraget ojande. Jag får Rihanna-vibbar av Tinashe, och är aldrig positivt. Dock har hon lyckats få med sig några tunga namn som Future (”Faded Love”), Ty Dolla Sign och French Montana (”Me so Bad”) och Offset (”No Drama”) – men vad hjälper det? Inte mycket. Pratet om ”Joyride” började redan 2015 men den blev ständigt uppskjuten. Den kunde gott och väl fått ha förblivit så: uppskjuten.
DIVERSE ARTISTER – JOHNNY CASH: FOREVER WORDS

DIVERSE ARTISTER – JOHNNY CASH: FOREVER WORDS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom DIVERSE ARTISTER: ”Johnny Cash: Forever Words” (Sony Legacy) Det finns ett cyniskt drag hos projekt som ”Johnny Cash: Forever Words”. Upphittade, tidigare opublicerade texter av en avliden artist tonsätts av andra artister, och även om uppsåtet har varit respektfullt – det är countrysångarens son John Carter Cash som valt ut och godkänt låtskrivarna till den här skivan – så känns det som ett sätt att, om uttrycket ursäktas, casha in på ett legendomsusat namn. Skivan är en något senkommen pendang till boken ”Forever Words – The Unknown Poems” som gavs ut för några år sedan, och låt vara att även sådana postuma textsamlingar omgärdas av en känsla av spekulation så känns det i alla fall bättre i sak än det gör att låta utomstående göra egen musik till det det skr
PASTOR T.L. BARRETT – LIKE A SHIP… (WITHOUT A SAIL)

PASTOR T.L. BARRETT – LIKE A SHIP… (WITHOUT A SAIL)

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom PASTOR T.L. BARRETT & THE YOUTH FOR CHRIST CHOIR: ”Like a Ship... (Without a Sail) (Numero Group) Jag tycker inte om när barn sjunger. Barn sjunger oftast falskt. Inte för att det nu är ett problem i sig med tanke på mycket annat jag lyssnar på där sångarna har en alternativ uppfattning om tonsvängningar. Men barn har dessutom ofta en orimlig brist på andningsteknik som ger dem en frustrerande frasering som strider mot all begriplighet. Men det värsta är det implicita kravet på att man ska tycka att det är rart med sjungande barn. Då blir jag ovanpå min motvilja mot sjungande barn upprorisk. Jag tänker inte tycka att det är rart när jag inte tycker det. Jag tycker faktiskt riktigt illa om det. Jag blir på dåligt humör. Tillställningar av typen skolavslutni
FEMI KUTI – ONE PEOPLE ONE WORLD

FEMI KUTI – ONE PEOPLE ONE WORLD

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom FEMI KUTI: ”One People One World” (Knitting Factory) Av de bägge Kuti-bröderna Femi och Seun har mina preferenser alltid legat hos den förstnämnde. (Dock gjorde Seun helt nyligen en riktigt bra skiva – läs MONOs recension av den här). Femi Kuti har i mina öron alltid haft till sin favör att han är den som hela tiden legat närmast pappa Fela i stil – ett i grunden klassiskt nigerianskt afrofunksound som utan att ängslas skär genom trenderna. I vanlig ordning har Femi Kuti ett starkt politiskt tonfall på ”One People One World”. Om man bara ser på det ytligt i det ljus som allsköns nationalistiska krafter kastar över världen kan en titel som ”Africa Will Be Great Again” uppfattas som stötande, men minns att även om Femi Kutis hållning är stolt är den av den anti-
BETTYE LAVETTE – THINGS HAVE CHANGED

BETTYE LAVETTE – THINGS HAVE CHANGED

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom BETTYE LAVETTE: ”Things Have Changed” (Verve) Hur många Dylan-covers klarar världen? Hur många hyllnings- och coverplattor med hans låtar? Soullegenden Bettye Lavette har gett sig på Dylan förr men tycker uppenbarligen att det finns plats för en hel platta med enbart Dylan-tolkningar. Urvalet på tolv låtar spänner mellan det uppenbara ("It Ain't Me Babe”, ”The Times They Are A-Changin'”) och det mer oväntade (”Mama, You Been on My Mind”) med ett par trista låtar däremellan (”Don't Fall Apart on Me Tonight”, ”Emotionally Yours”, ”Going, Going, Gone”). Titellåten är en av Dylans allra bästa och adekvat nog i Bettye Lavettes tappning, om än inte särskilt nytänkande. Detta är talande nog för skivan i sig – ”Things Have Changed” är ojämn. Särskilt som Lavettes r
BETTY DAVIS – NASTY GAL

BETTY DAVIS – NASTY GAL

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom BETTY DAVIS: ”Nasty Gal” (Light in the Attic) Deras relationsgräl kan inte ha varit nådiga. De gifte sig 1968 men äktenskapet kan närmast beskrivas som titanernas kamp och upplöstes efter ett år. Miles och Betty Davis var två alldeles för starka personligheter med alldeles för stora egon för att de skulle kunna samsas under ett och samma sak någon längre tid. Droppen kom när Miles fick för sig att Betty hade vänstrat med Jimi Hendrix, något som hon förnekade eftertryckligt. Hur som helst hann Betty med att väcka Miles intresse för sextiotalets nya musik, funken och psykedelian, och starkt påverkad av bland andra Sly & The Family Stone skapade han sin banbrytande ”Bitches Brew” och sådde därmed fröet till hela fusionjazzen. Det kan man hylla eller anklag