tisdag, oktober 23

RECENSIONER

BERT JANSCH – JUST A SIMPLE SOUL

BERT JANSCH – JUST A SIMPLE SOUL

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom BERT JANSCH: ”Just a Simple Soul” (Sanctuary) Ni kan få Jimi Hendrix bara jag får min Bert Jansch. För mig betyder han samma sak, någon som demonstrerade gitarrens möjligheter och på samma gång utvidgade dem. Bara det att hans gitarr var akustisk. Han tog det som den undflyende engelske folkgitarristen Davey Graham hade gjort, men gjorde det så mycket mer brännande. Jämfört med den hela tiden behärskade och självmedvetne Graham var Jansch vid en jämförelse en skrufsig gatslyngel som anföll strängarna med så mycket blues att han skapade en helt egen instrumentalistpersona. Beståndsdelarna var inte nya, men Jansch oborstade attityd till gitarren var det – i alla fall sett till de brittiska öarna. Han slet i strängarna, smällde dem hårt mot greppbrädan som om den
ANDERS F. RÖNNBLOM – DET HYSTERISKA DRAGET NERFÖR TARSCHAN BOULEVARD

ANDERS F. RÖNNBLOM – DET HYSTERISKA DRAGET NERFÖR TARSCHAN BOULEVARD

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom ANDERS F. RÖNNBLOM: ”Det hysteriska draget nerför Tarschan Boulevard” (F-Records/Plugged) Att Anders F. Rönnblom sedan några år tillbaka befinner sig i en särskilt briljant kreativ fas får inte få oss att glömma att hans förflutna också innehåller en hel serie minst sagt framstående skivor. Nu återutger han ett par av dem i form av en dubbel jubileumsutgåva, ”Det hysteriska draget nerför Tarschan Boulevard” – den titel som de båda skivorna skulle ha haft om de getts ut tillsammans som det var tänkt från början. (Hur det nu var tänkt från början – projektet kunde lika gärna ha tagit formen av en film, eller en bok, eller ett performance.) I stället delades det upp på de två separata skivorna ”Det hysteriska draget” och ”Komedia – en tripp nerför Tarschan Boulevard
YOKADA – STILLNESS & SIRENS

YOKADA – STILLNESS & SIRENS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Leif Carlsson YOKADA: ”Stillness & Sirens” (Disorder/Plugged) Yokada är en nybildad pianotrio med debuten inspelad två dagar i Stockholm. En kort och koncentrerad CD med tät triojazz som har stänk av Blue Note och sextiotalet. Låten ”Faceless” är tillägnad den afroamerikanske pianisten och kompositören Andrew Hill. (Kolla också hans ”Judgment!” på just Blue Note.) Här spelar Alex Zethson piano och har komponerat. Han låter tonerna klinga ut – här och var i bastanta sjok. Johan Berthlings kontrabas är melodiskt fet och stadigt pålitlig och Johan Holmegard spelar med både rocktunga trummor och snärtiga stockar. Medlemmarna är mest kända från grupper i jazzkanten som Fire! Orchestra, Angles 9 och Goran Kajfeš Tropiques, men detta är mer längs det traditionella jazz-spår
HÅKAN THÖRN – 1968: REVOLUTIONENS RYTMER

HÅKAN THÖRN – 1968: REVOLUTIONENS RYTMER

BÖCKER & FILM, NYHETER, RECENSIONER
av Peter Sjöblom HÅKAN THÖRN: ”1968 – Revolutionens rytmer” (Daidalos Förlag) 1968 är mer än bara ett år, det är en beteckning för en tidsanda som sträckte sig över en längre tid än ett kalenderår. Att det var ett omstörtande och i flera avseenden konstruktivt år råder det förstås ingen tvekan om, men jag har börjat tycka att vurmen för 1968 om ett symbolår för både politik och musik är tröttsam. Den romantiska tilltron till 1968 års motkulturella förhållningssätt slår mig som lika naiv och lite beklämmande som tidens tro på att man kunde knarka sig till insikt och knulla sig till frihet. För att inte tala om det mantramumlande försöket att levitera Pentagon och yippie-rörelsens allra larviga upptåg. Alltför ofta tycks det handla om ett frihetssökande i en mer vulgärhedonistisk
ReBELL – SÅ SOM DET ALLTID HAR VARIT, HAR DET ALDRIG VARIT

ReBELL – SÅ SOM DET ALLTID HAR VARIT, HAR DET ALDRIG VARIT

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Leif Carlsson reBell: ”Så som det alltid har varit, har det aldrig varit” (SEKT Records/Bandcamp) Två saker tror jag är viktiga för gruppen reBell. För det första, Bellman sjöng om sin verklighet då, i sin nutid, reBell vill sjunga Bellman om sin verklighet nu, göra honom aktuell. För det andra, all stor musik var ny och modern när den skrevs, det gäller såväl Mozart som Bellman och nu levande Andrea Tarrodi. Så varför inte överföra epistlarna till nutida elektronik och estradpoesi? Traditioner måste förändras, om de fortfarande ska ha relevans, och här prövar reBell att modernisera både orden och musiken. reBell består av duon med det udda namnet there are no more four seasons, George Kentros, fiol och Mattias Petersson, elektronik. De har tidigare på liknande sätt gjort u
MUSAEUM CLAUSUM – MUSAEUM CLAUSUM

MUSAEUM CLAUSUM – MUSAEUM CLAUSUM

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Leif Carlsson MUSAEUM CLAUSUM: ”Musaeum Clausum” (Umlaut) Musaeum Clausum är en fransk-tysk modern jämlik trio med Louis Laurain kornett, Sebastien Beliah kontrabas och Hannes Lingens trummor, finns på vinyl och cd. Musikerna kan också höras med tunggungande Umlaut Big Band, duon Buder & Lingens och kvartetten Die Hochstapler, alla på Umlaut Records. Här kommer musiken i tre långa sjok, sökande melodisk och improviserad jazz. Den tar inga stora språng och håller sig i mellanregistret. Det finns en frihet hos alla tre att finna sin väg och samtidigt (kanske) en överenskommelse att hålla sig inom samma långsamt flytande ljudhärad. Jag tänker på Miles Davis mörka gatlykteblänkande filmmusik till Louis Malles noir-film ”Ascenseur pour l´echafaud” (”Hiss till galgen”) frå
LARS JACOB JAKOBSSON & PETER WAHLQVIST – NATIONALBOKEN

LARS JACOB JAKOBSSON & PETER WAHLQVIST – NATIONALBOKEN

BÖCKER & FILM, NYHETER, RECENSIONER
av Peter Sjöblom LARS JACOB JAKOBSSON & PETER WAHLQVIST: ”Nationalboken – Den enda sanna skrönan om Nationalteatern” (Vulkan Media) Det var en tid när allting var politiskt, och om det inte var politiskt från början så skulle det ändå politiseras ner på molekylär nivå. Strävan hos sjuttiotalets proggrörelse som i stort inkluderade i princip alla sorters uttryck – musik, barnkultur, litteratur, teater, media – var att upphäva kommersialismens och framför allt den amerikanska imperialismens inflytande över det inhemska skapandet. Som så ofta sker förvandlades hållningen till samma sak som den avsåg bekämpa. Ju längre årtiondet fortskred, desto mer dubbelmoralisk och hegemoniskt förtryckande blev rörelsen, med rättrogna undersåtar till inte minst den göteborgske mogulpolitruken
LINUS KUHLIN – SKUGGORNA KOMMER

LINUS KUHLIN – SKUGGORNA KOMMER

BÖCKER & FILM, NYHETER, RECENSIONER
av Peter Sjöblom LINUS KUHLIN: ”Skuggorna kommer” (BoD – Books on Demand) Behövs det verkligen en bok specifikt om Cortex när ”Freak”, Robert Lagerströms standardverk om Freddie Wadling, redan finns? Svaret är: JA! Cortex var ett av Wadlings mest tongivande band som i början av åttiotalet gav ut LP:n ”Spinal Injuries” som för varje år som går allt klarare framstår som exakt vad den är: en av de bästa skivorna ur hela den svenska rockhistorien. Svaret på frågan om bokens nödvändighet blir än mer emfatiskt då Cortex i sin tidigare inkarnation Liket Lever släppte den svenska punkens förnämsta singel ”Levande begravd” i slutet av sjuttiotalet. Författaren Linus Kuhlin berättar måhända inte så mycket som inte det ärrade Cortex-fanset redan visste, eller i alla fall inte kan ha räkn
BOB MARLEY & THE WAILERS – KAYA 40

BOB MARLEY & THE WAILERS – KAYA 40

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom BOB MARLEY & THE WAILERS: ”Kaya 40” (Universal) All denna klåfingrighet måste få ett slut nu. Kan man inte polisanmäla alla skivbolag som gräver upp en massa skit ur sina arkiv och släpper ut den genom turboutblåset i form av expanded deluxe-utgåvor hit och remastrade boxversioner dit? ”Hör Bob Dylan hosta slem i munspelet på femton discar!” ”Nu med fyra extra CD där John Lennon rapar plus en extra extra jättesuperextraextralimited CD där Paul McCartney också rapar!” ”Arton skivor med det autentiska ljudet av när Elvis grävs upp ur sin grav plus ett hundrasextonsidigt häfte med aldrig tidigare publicerade bilder på hans skelett i speciellt belysta poser!” All denna klåfingrighet måste få ett slut nu. För det som en gång hade en lite exotisk lockelse
PAUL WELLER – TRUE MEANINGS

PAUL WELLER – TRUE MEANINGS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström PAUL WELLER: True Meanings (Parlophone) Visst kan man definitivt dyka ner i Paul Wellers musikarv som byggts upp under en fyrtioårig karriär: The Jam, The Style Council, soloalbum… Men Weller själv är inte den som ägnar alltför långa stunder åt tillbakablickar så låt oss hoppa direkt till akustiska albumet ”True Meanings”. Fjorton ballader med ett personligt och intimt tema – som luras fullständigt. Ovanligt nog har Weller med ”True Meanings” samarbetat med än den ena och än den andra på plattan – Lucky Rose, Liam Gallagher, Conor O’Brien, Erland Cooper och Martin Carthy får ingen låtskrivar-cred men är lika så väl delaktiga i både sound och text. För Weller började det hela redan för fem år sedan när han skrev låten ”Gravity” som aldrig passade in någonst