lördag, september 19

RECENSIONER

SKIVOR I KORTHET

SKIVOR I KORTHET

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
RAMBALAJA: "Rambalaja" (Paraply/digital utgåva) Omslaget basunerar inte direkt ut vem som är hjärnan bakom det kuriöst namngivna bandet Rambalaja, men de som läst MONO:s stora tredelade intervju med Mikael Ramel vet att det är han. Rambalaja var en tillfällig grupp som fick sitt namn i mindre panik en timme innan den här liveinspelningen gjordes för Sveriges Radio 1999. Sedan smögs den ut på Ramels egen etikett MusikFors Samspel i en liten upplaga på tusen ex som snabbt sålde slut. Och sedan dess har ingen sett till plattan... Visst hade det varit trevligt om den återutgetts fysiskt och inte som nu enbart digitalt, men att den överhuvudtaget tillgängliggörs på nytt är en välgärning. Det här är Mikael Ramel och hans band i finfin inspirerad form. Ramels patenterade humor, musikaliska
THE MYSTIX – CAN’T CHANGE IT

THE MYSTIX – CAN’T CHANGE IT

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom THE MYSTIX: "Can't Change It" (Mystix/Hemifrån) "Can't Change It" är The Mystix sjunde platta och allting agerar till dess fördel: Gruppen kommer från Boston varifrån mycken god rockmusik kommit genom tiderna, omslaget har en en primitiv vibb som i alla fall jag faller för, och låtlistan rymmer covers på R.L. Burnside, Frankie Miller och Dylans "Outlaw Blues". Det blir ännu bättre när man sätter på skivan. Mystix' huvudman Jo Lily har en suveränt gruffig röst som ibland påminner om Sean Tyla, bandet har ett rustikt sväng och ett insinuant gung och originallåtarna är alldeles utmärkta i samma stil som plattans covers stipulerar. Mystix spelar blues med countrysensibilitet och deras formel är alldeles förträffligt potent. Det är det här som Bob Dylan siktat m
SKIVOR I KORTHET

SKIVOR I KORTHET

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
HAT CHECK GIRL: "Kiss Me Quick" (Flyaway Hair/Hemifrån) Annie Gallup har figurerat i MONO tidigare, då som soloartist med skivan "Bookish". I duon Hat Check Girl delar hon bördan med Peter Gallway. Tyvärr kan hon inte skylla ifrån sig på någon annan då det stora problemet med hennes musik fortfarande är hennes svåruthärdligt väsande sång. Hon låter som en tandläkarbedövad Marianne Faithfull. Vilket effektivt saboterar också de låtar som aningens höjer sig över den sävliga mängden. Eller låten, i bestämd form singular, för ärligt talat är det bara "Second Monday of the Week" som står ut som ett potentiellt engagerande spår här. Hon skulle helt ha lämnat över den till Gallway, eller ännu hellre en helt annan sångerska. Peter Sjöblom DAVE ROSEWOOD: "No Rodeo in Rome" (Aula Studios/
JENNY REYNOLDS – ANY KIND OF ANGEL

JENNY REYNOLDS – ANY KIND OF ANGEL

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom JENNY REYNOLDS: "Any Kind of Angel" (Pretty Okay Music/Hemifrån) Öppnar man en skiva med en låt som "House on the Road" som så perfekt inte lånar mer ur refrängen till Van Morrisons "Moondance" än vad som är smakfullt och som lyckas kombinera påstridighet med en sådan världsvant gestaltad erfarenhet som Jenny Reynolds gör, har man min omedelbara uppmärksamhet. Och om man fortsätter att leverera kanonlåt efter kanonlåt på samma skiva förlorar man den inte heller. Med andra ord har Boston-födde Texas-bon Jenny Reynolds mig i sitt våld. Om fler i samma country-betonade folk-singer/songwriter-gebit skulle göra som hon - sjunga med samma vuxenhet och inte oja sig så mycket över hur ynkligt synd det är om dem - skulle man slippa mycket av det utslätade och känslokalla
SKIVOR I KORTHET

SKIVOR I KORTHET

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
BOBBO BYRNES: "Sea Green Number 5" (Bobbo Byrnes/Hemifrån) Bobbo Byrnes har vunnit americana-recensenternas hjärta med sin berättande singer/songwriter-country. Paralleller har dragits till både Bruce Springsteen och Paul Westerberg, men det är kanske att tänja på det hela; Byrnes är inte lika intensiv som Springsteen och inte lika ettrig som Westerberg. I gengäld har Byrnes en behaglig chosefrihet på pluskontot. Han sitter inte och mumlar självupptaget i hipsterskägget utan riktar sig utåt. Låtarna är hyggliga men lite anonyma - bäst är han i sina mest melankoliska stunder, det vill säga i "When We Ride", "December" och "Every Sound That Crashes". För övrigt fin användning av steel guitar, fiol och mandolin. Peter Sjöblom PROGRESS BAND: "A String That Picks Up Everything" (Prog
NISSE HELLBERG – GODA TIDER RULLAR IN

NISSE HELLBERG – GODA TIDER RULLAR IN

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom NISSE HELLBERG: "Goda tider rullar in" (Gamlestans Grammofonbolag/Border) Wilmer X var ett av de allra bästa svenska rockbanden, ända tills "Teknikens under" gjorde dem hej och du med alla. I och med den förvandlades de från ett skitigt rotrockband till ett välproducerat - läs: överproducerat - rockband som visserligen var fullt medvetna om sina rötter men som genom det fläskiga soundet tvärtemot intentionerna avlägsnade sig från dem. Deras sista, möjligtvis senaste platta (beroende på vad den nyliga återföreningen leder till) kom för femton år sedan i form av "13 våningar upp"; det var gruppens bästa på många år då den lyckades att kombinera det genomarbetade soundet med den klassiska Wilmer-attityd som de i mångt och mycket förlorade på skiva när de blev allmäng
SKIVOR I KORTHET

SKIVOR I KORTHET

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
BRIGHT EYES: “Down in the Weeds, Where the World Once Was” (Dead Oceans) För många är ”Down in the Weeds, Where the World Once Was” en comeback utan dess like på indiescenen när Bright Eyes efter ett decennium släpper sin tionde platta. Ändå, hur ska man beskriva den timmes lång plåga bandet knåpat ihop? Redan vid introspåret “Pageturners Rag” försöker jag förstå sammanhanget, sceneriet känns mest som någon typ av salong i vilda västern där någon sköka pratar om rosor: ”And so I always buy red roses at the Dundee florist 'cause they/If you buy two roses in there, they're a little spendy, but they last, like, two weeks and they're pretty”. Redan där är jag misstänksam, och naturligtvis – det blir inte så mycket bättre. Förlåt Nebraska, men er indiescen känns skum om vi ska utgå ifrån
CANTONA GUT SYSTEM – YOKO: THE BEST BEATLE

CANTONA GUT SYSTEM – YOKO: THE BEST BEATLE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom CANTONA GUT SYSTEM: "Yoko: The Best Beatle" (Fanfar!/Border) Skivan med den underbart provokativa titeln "Yoko: The Best Beatle" (förutsatt att man är lättprovocerad) är Cantona Gut Systems första, men duon är inte så okänd som det kanske kan tyckas. Både Robert Johnson och Johan Skugge kommer från relativt nyligen nerlagda Robert Johnson & Punchdrunks, och detta nya projekt kan ses som den naturliga utvecklingen av vad det hyllade instrumentalbandet gjorde framför allt mot slutet. Soundtracks till gamla italienska skräckfilmer som aldrig gick upp på bio är förstås en given referens, men Cantona Gut System lägger till ännu mer dystopiska schatteringar. Skräcken har inte längre Dario Argentos starka färger utan går i blåsvarta, nästan monokroma svårdifferentie
THE MOMMYHEADS – NEW KINGS OF POP

THE MOMMYHEADS – NEW KINGS OF POP

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom THE MOMMYHEADS: "New Kings of Pop" (Fanfar!/Border) The Mommyheads är ett amerikanskt band som lilla Stockholms-etiketten Fanfar! lyckades knyta till sig till gruppens förra platta, den finfina "Future You" som kom förra året. Gruppen har funnits i decennier och nya plattan är Brooklyn-kvintettens tolfte! Kanske verkar titeln "New Kings of Pop" storvulen men banne mig om de inte har fog för sina anspråk. Mommyheads har järnkoll på pophistorien och har med svårsviklig känsla inkorporerat de bästa delarna ur den i sin egen musik. Delarna kan heta Idle Race, Michael Brown (Left Banke/Montage/Stories/Beckies) Big Star, Michael Penn, Posies eller egentligen vad som helst som betecknar smart pop som aldrig blir för smart för sitt eget bästa. Inte sällan med förledet po
SKIVOR I KORTHET

SKIVOR I KORTHET

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
VILMA: ”Andra ställen” (egen produktion/Hemifrån) Boråsaren Vilma Snygg begår skivdebut med en skiva som antingen kan ses som en lång EP eller som ett kort album. Hon har redan uppmärksammats av P4 och hennes musik har beskrivit som ett mellanting mellan Melissa Horn och First Aid Kit. Hon tillhör alltså den yngre generationen singer/songwriters med allt vad det innebär. Självutlämnande sånger på både svenska och engelska men med en affekterad diktion. Det är mycket luft kring vokalerna och vagt uttalade konsonanter vilket gör att det är svårt att höra vad hon sjunger. Med andra ord delar Vilma den moderna uppfattningen om känslighet som inte alls funkar på mig. Även om låtarna som sådana är rätt bra i sin genre så tröttnar jag redan i första låten på det klagande och självömkande u