lördag, september 21

RECENSIONER

EMELI SANDÉ – REAL LIFE

EMELI SANDÉ – REAL LIFE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström EMELI SANDÉ: ”Real Life” (Virgin) Emeli Sandé, 32, släpper sitt tredje studioalbum och dyker knappt upp på radarn hos den svenska kritikerkåren. Faktiskt inte hos mig heller, om det inte vore för att EP:n ”Kingdom Coming” från 2017 (Capital) ploppar upp i mitt huvud. Med all säkerhet hade jag lika svårt för dagens moderna soul- och R&B sångerskor då som nu – ylandet och wailandet som är lika själlöst som en gråsten. Om nu gråstenen ursäktar. Det är märkligt hur Sandé mottas i Sverige, så anonymt, särskilt med tanke på att debuten som soloartist med ”Our Version of Events” (2012, Virgin) sålde guld. Det har haglat priser över Sandé på framför allt på hemmaplan i Storbritannien, som att uppträda på både invigningen och avslutningen av de olympiska spelen 20
LOUIEN – NONE OF MY WORDS + JENS CARELIUS – OPSI

LOUIEN – NONE OF MY WORDS + JENS CARELIUS – OPSI

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom LOUIEN: ”None of My Words” (Jansen) JENS CARELIUS: ”Opsi” (Jansen) Två skivor av norsk härkomst och två skivor som visar vad som är felet med moderna singer/songwriters. Louiens ”None of My Words” tar avstamp i Kate Wolfs gripande sånger och Joni Mitchells allra tidigaste skivor, men Louien – vars riktiga namn är Live Miranda Soldberg – lyckas bara anamma formidéerna och aldrig det angelägna uttrycket, trots att hon sjunger om sin pappas frånfälle. Hon sjunger fint, hon spelar fint, men det blir aldrig något annat än just det: fint. Hon gör fina dekorationer av en traumatisk upplevelse, låtarna är som karaktärslösa stilleben ur en sorg hon är alldeles för reserverad för att jag ska kunna känna med henne i. Att Jens Carelius å sin sida älskar Nick Drake beh
JEREMY IVEY – THE DREAM AND THE DREAMER

JEREMY IVEY – THE DREAM AND THE DREAMER

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom JEREMY IVEY: ”The Dream and the Dreamer” (Anti-) Nashville är ett skällsord som jag inte gärna applicerar på folk med ambitioner bortom den överstylade smörja som staden ifråga massproducerar enligt fabriksmodell. Så frågan är vad debutanten Jeremy Ivey har där att göra – det var där han bosatte sig efter att ha flytt den konservativa fosterjorden i Georgia. (Ur askan i elden...) Å andra sidan är ”The Dream and the Dreamer” inte en produkt av den stereotypa Nashville-industrin utan inspelad i en ”little bitty house studio” som han beskriver det, och producerad av Iveys fru Margo Price – själv en hyllad Nashville-artist utan typiska Nashville-aspirationer (hon ges ut av Jack White på hans Third Man-etikett). Tillsammans har de skapat ett luftigt sound som passa
AVISHAI COHEN – ARVOLES

AVISHAI COHEN – ARVOLES

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Thomas Wihlman AVISHAI COHEN: "Arvoles" (Razdaz) Det är med intresse jag plockar fram albumet med Avishai Cohen, "Arvoles". Ytterligare en av dessa duktiga israeliska jazzmusiker som gärna gästar Sverige. Så är till exempel det här albumet inspelat hos västkustska Nilento, och med medverkan av svenska musiker. Cohen har spelat in många album tidigare och jobbat med välkända musiker som Chick Corea. Så förväntningarna är höga. Synd det, förväntningarna har kanske ställts för höga. Snarare känns det som: kul, det är en bra studio, vi gör ett album. Tämligen ofokuserat alltså. Självklart levererar man rent instrumentmässigt. Cohen är en lysande basist. Elchin Shirinov är energisk på pianot. Noam David likaså på trummorna. Kompletterar gör två duktiga svenskar, Björn Svenss
HANK WILLIAMS – THE COMPLETE HEALTH & HAPPINESS RECORDINGS

HANK WILLIAMS – THE COMPLETE HEALTH & HAPPINESS RECORDINGS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom HANK WILLIAMS: ”The Complete Health & Happiness Recordings” (BMG) Den som inte vill ha mer än de kändaste Hank Williams-låtarna klarar sig utmärkt med en samling som den svårslagna dubbeln ”40 Greatest Hits”. De mer hängivna behöver behöver förstås mycket mer än så och inte minst de nakna inspelningarna med enbart Hank och hans akustiska gitarr. Utgåvor som ”The Complete Health & Happiness Recordings” i sin tur vänder sig direkt till de verkliga nördarna som redan har en fyllig samling med arkivmaterial. Den dubbla (på vinyl, trippla) ”The Complete Health & Happiness Recordings” innehåller samtliga åtta sessioner Williams gjorde för radioprogrammet Health & Happiness 1949. Fyra år senare skulle hans leverne ta livet av honom, men här hade han v
BRUCE SPRINGSTEEN – WESTERN STARS

BRUCE SPRINGSTEEN – WESTERN STARS

NYHETER, RECENSIONER
av Peter Sjöblom BRUCE SPRINGSTEEN: ”Western Stars” (Columbia/Sony) Innan ”Western Stars” släpptes förklarade Springsteen att han denna gång inspirerats av välsnickrad pop som Jimmy Webb och elegant lättcountry som Glen Campbell. Och visst hörs det i skivans grönskande arrangemang, rika på stråkar och milt suckande steelgitarrer i fjärran. Låtarna har en melankolisk sprödhet men tack vare den vidsträckta ljudbilden blir de aldrig så klaustrofobiskt intima som dem på ”Nebraska”, ”The Ghost of Tom Joad” eller ”Devils & Dust”. Nog för att det finns ett avlägset släktskap med dessa skivor, men ”Western Stars” är mer som en tremänning till dem än en bror. Soundmässigt är ”Western Stars” en uppfriskande fläkt efter ett antal ljudhaverier, överproducerat kompakta av den uppenbarl
DOUG SEEGERS – A STORY I GOT TO TELL

DOUG SEEGERS – A STORY I GOT TO TELL

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom DOUG SEEGERS: ”A Story I Got to Tell” (BMG) Även jag tycker att ”Going Down to the River” är en fantastisk låt, och att upptäckandet av honom i Jills veranda var ett hjärteknipande askungedrama, oavsett hur regisserat det än var för att flörta in sig hos tevetittarna. Dessvärre har de skivor Doug Seegers gett ut förut aldrig kommit i närheten av magnituden i berättelsen om honom. De har varit välmenta men aldrig tillräckligt talangfulla för att fungera som särskilt mycket mer än ett sätt att förlänga livslängden på teveinslaget. Med ”A Story I Got to Tell” ändras allt detta i ett enda slag. Den här skivan är fem huvuden högre än någonting han har gett ut tidigare. ”A Story I Got to Tell” är så överlägsen att det nästan är motiverat att kalla det hans första skiv
PETER PERRETT – HUMANWORLD

PETER PERRETT – HUMANWORLD

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom PETER PERRETT: ”Humanworld” (Domino) När före detta Only Ones-ledaren Peter Perrett gjorde solocomeback med ”How the West Was Won” för ett par år sedan hyllades han, men jag är övertygad om att det var mer för återkomsten än musiken i sig. I mina öron var den inget mer än ett trött försök att profitera på hans eget förflutna. Jag hörde få förmildrande egenskaper, och de är inte fler på ”Humanworld”, uppföljaren. Perrett fortsätter att låna av sig själv, fortsätter exekvera gamla grepp som om ingenting har hänt i hans liv sedan åttiotalet. Som han själv sjunger i ”Once Is Enough” – ”the past comes back to haunt you”. Bortsett från det att han aldrig kommit ur sitt förflutna. Samma syndrom som drabbat Dream Syndicate som står för den andra frapperande meningslösa com
MORRISSEY – CALIFORNIA SON

MORRISSEY – CALIFORNIA SON

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström MORRISSEY: ”California Son” (BMG) Vad man än tycker om Morrissey, 60, särskilt i dessa tider så går det inte att förneka: musikaliskt tycks han aldrig ta ett felsteg. ”California Son” är tolfte studioalbumet från ikonen som nog förtjänat epitetet den ständigt ökända, och albumet har fått stora delar av musikkritikerkåren av skaka av nervositet: ska man recensera eller bojkotta den utifrån vad som tycks vara Morrisseys politiska ställning idag? Många väljer bojkott, vilket jag kan tycka är något fegt, den här coverplattan är faktiskt ett tjusigt hantverk. Känslan är att ingenting lämnats åt slumpen när Morrissey valt ut vilka covers som utgör ”California Son”, och inte heller låtordningen. Även utan sin ohärmbara barytonröst och med ett stort antal inställda kon
LEE MOSES – HOW MUCH LONGER MUST I WAIT?

LEE MOSES – HOW MUCH LONGER MUST I WAIT?

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom LEE MOSES: ”How Much Longer Must I Wait? Singles & Rarities 1965-1972” (Future Days Recordings) Lee Moses hör till de artister som fick vänta länge på sitt erkännande. Han fick inte ens uppleva soulkonnässörernas senkomna hyllningar av hans enda LP ”Time and Place” under det nya millenniet då han avled 1997. När skivan först gavs ut 1971 var det inte särskilt många som brydde sig. Och då hade Moses redan haft en flerårig karriär som likaledes föga framgångsrik singelartist. Det är väl onödigt att påpeka att dessa singlar idag byter ägare för rätt stora summor. Vilket också den över tjugo år gamla nyutgåvan av ”Time and Place” på Castle – med singelspåren tillagda som bonus – gör. Så ”How Much Longer Must I Wait?” fyller verkligen en funktion då den inte bara