tisdag, juli 16

RECENSIONER

AVISHAI COHEN – ARVOLES

AVISHAI COHEN – ARVOLES

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Thomas Wihlman AVISHAI COHEN: "Arvoles" (Razdaz) Det är med intresse jag plockar fram albumet med Avishai Cohen, "Arvoles". Ytterligare en av dessa duktiga israeliska jazzmusiker som gärna gästar Sverige. Så är till exempel det här albumet inspelat hos västkustska Nilento, och med medverkan av svenska musiker. Cohen har spelat in många album tidigare och jobbat med välkända musiker som Chick Corea. Så förväntningarna är höga. Synd det, förväntningarna har kanske ställts för höga. Snarare känns det som: kul, det är en bra studio, vi gör ett album. Tämligen ofokuserat alltså. Självklart levererar man rent instrumentmässigt. Cohen är en lysande basist. Elchin Shirinov är energisk på pianot. Noam David likaså på trummorna. Kompletterar gör två duktiga svenskar, Björn Svenss
HANK WILLIAMS – THE COMPLETE HEALTH & HAPPINESS RECORDINGS

HANK WILLIAMS – THE COMPLETE HEALTH & HAPPINESS RECORDINGS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom HANK WILLIAMS: ”The Complete Health & Happiness Recordings” (BMG) Den som inte vill ha mer än de kändaste Hank Williams-låtarna klarar sig utmärkt med en samling som den svårslagna dubbeln ”40 Greatest Hits”. De mer hängivna behöver behöver förstås mycket mer än så och inte minst de nakna inspelningarna med enbart Hank och hans akustiska gitarr. Utgåvor som ”The Complete Health & Happiness Recordings” i sin tur vänder sig direkt till de verkliga nördarna som redan har en fyllig samling med arkivmaterial. Den dubbla (på vinyl, trippla) ”The Complete Health & Happiness Recordings” innehåller samtliga åtta sessioner Williams gjorde för radioprogrammet Health & Happiness 1949. Fyra år senare skulle hans leverne ta livet av honom, men här hade han v
BRUCE SPRINGSTEEN – WESTERN STARS

BRUCE SPRINGSTEEN – WESTERN STARS

NYHETER, RECENSIONER
av Peter Sjöblom BRUCE SPRINGSTEEN: ”Western Stars” (Columbia/Sony) Innan ”Western Stars” släpptes förklarade Springsteen att han denna gång inspirerats av välsnickrad pop som Jimmy Webb och elegant lättcountry som Glen Campbell. Och visst hörs det i skivans grönskande arrangemang, rika på stråkar och milt suckande steelgitarrer i fjärran. Låtarna har en melankolisk sprödhet men tack vare den vidsträckta ljudbilden blir de aldrig så klaustrofobiskt intima som dem på ”Nebraska”, ”The Ghost of Tom Joad” eller ”Devils & Dust”. Nog för att det finns ett avlägset släktskap med dessa skivor, men ”Western Stars” är mer som en tremänning till dem än en bror. Soundmässigt är ”Western Stars” en uppfriskande fläkt efter ett antal ljudhaverier, överproducerat kompakta av den uppenbarl
DOUG SEEGERS – A STORY I GOT TO TELL

DOUG SEEGERS – A STORY I GOT TO TELL

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom DOUG SEEGERS: ”A Story I Got to Tell” (BMG) Även jag tycker att ”Going Down to the River” är en fantastisk låt, och att upptäckandet av honom i Jills veranda var ett hjärteknipande askungedrama, oavsett hur regisserat det än var för att flörta in sig hos tevetittarna. Dessvärre har de skivor Doug Seegers gett ut förut aldrig kommit i närheten av magnituden i berättelsen om honom. De har varit välmenta men aldrig tillräckligt talangfulla för att fungera som särskilt mycket mer än ett sätt att förlänga livslängden på teveinslaget. Med ”A Story I Got to Tell” ändras allt detta i ett enda slag. Den här skivan är fem huvuden högre än någonting han har gett ut tidigare. ”A Story I Got to Tell” är så överlägsen att det nästan är motiverat att kalla det hans första skiv
PETER PERRETT – HUMANWORLD

PETER PERRETT – HUMANWORLD

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom PETER PERRETT: ”Humanworld” (Domino) När före detta Only Ones-ledaren Peter Perrett gjorde solocomeback med ”How the West Was Won” för ett par år sedan hyllades han, men jag är övertygad om att det var mer för återkomsten än musiken i sig. I mina öron var den inget mer än ett trött försök att profitera på hans eget förflutna. Jag hörde få förmildrande egenskaper, och de är inte fler på ”Humanworld”, uppföljaren. Perrett fortsätter att låna av sig själv, fortsätter exekvera gamla grepp som om ingenting har hänt i hans liv sedan åttiotalet. Som han själv sjunger i ”Once Is Enough” – ”the past comes back to haunt you”. Bortsett från det att han aldrig kommit ur sitt förflutna. Samma syndrom som drabbat Dream Syndicate som står för den andra frapperande meningslösa com
MORRISSEY – CALIFORNIA SON

MORRISSEY – CALIFORNIA SON

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström MORRISSEY: ”California Son” (BMG) Vad man än tycker om Morrissey, 60, särskilt i dessa tider så går det inte att förneka: musikaliskt tycks han aldrig ta ett felsteg. ”California Son” är tolfte studioalbumet från ikonen som nog förtjänat epitetet den ständigt ökända, och albumet har fått stora delar av musikkritikerkåren av skaka av nervositet: ska man recensera eller bojkotta den utifrån vad som tycks vara Morrisseys politiska ställning idag? Många väljer bojkott, vilket jag kan tycka är något fegt, den här coverplattan är faktiskt ett tjusigt hantverk. Känslan är att ingenting lämnats åt slumpen när Morrissey valt ut vilka covers som utgör ”California Son”, och inte heller låtordningen. Även utan sin ohärmbara barytonröst och med ett stort antal inställda kon
LEE MOSES – HOW MUCH LONGER MUST I WAIT?

LEE MOSES – HOW MUCH LONGER MUST I WAIT?

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom LEE MOSES: ”How Much Longer Must I Wait? Singles & Rarities 1965-1972” (Future Days Recordings) Lee Moses hör till de artister som fick vänta länge på sitt erkännande. Han fick inte ens uppleva soulkonnässörernas senkomna hyllningar av hans enda LP ”Time and Place” under det nya millenniet då han avled 1997. När skivan först gavs ut 1971 var det inte särskilt många som brydde sig. Och då hade Moses redan haft en flerårig karriär som likaledes föga framgångsrik singelartist. Det är väl onödigt att påpeka att dessa singlar idag byter ägare för rätt stora summor. Vilket också den över tjugo år gamla nyutgåvan av ”Time and Place” på Castle – med singelspåren tillagda som bonus – gör. Så ”How Much Longer Must I Wait?” fyller verkligen en funktion då den inte bara
DANIEL NORGREN – WOOH DANG

DANIEL NORGREN – WOOH DANG

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom DANIEL NORGREN: ”Wooh Dang” (Superpuma) Daniel Norgren har på sina senaste skivor såsat runt i halvambienta ljudlandskap mer på jakt efter stämningar än på låtar. För mig klara besvikelser efter att han i början av karriären klev fram som en lovande uttolkare av ett mytiskt Amerika (som lika gärna kan vara ett mentalt Sverige) genom en Tom Waits-anstruken rotblues. Så en ny Norgren-skiva möter jag numer med en lätt blasé blick istället för ett höjt ögonbryn. Medan boråsfödde Norgren bryggt sina eteriska musikoljor har istället den bluesskrovlige Bror Gunnar Jansson klivit in på scenen och i mångt och mycket tagit den plats som Norgren så synligen lättvindigt lämnade tom. Därför är ”Wooh Dang” ett välkommet tillskott till Norgrens allt rikare produktion (detta
EBO TAYLOR, PAT THOMAS & UHURU YENZU – HITSVILLE RE-VISITED

EBO TAYLOR, PAT THOMAS & UHURU YENZU – HITSVILLE RE-VISITED

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom EBO TAYLOR, PAT THOMAS & UHURU YENZU: ”Hitsville Re-visited” (Mr. Bongo) Vem av Ebo Taylor och Pat Thomas som bäst förtjänar utmärkelsen Ghanas Fela Kuti tänker jag inte ens försöka avgöra – bägge bidrog ovärderligt på var sitt sätt till att ge den ghanesiska highlife-musikens ett funkigt drag. Kanske kan man i alla fall säga att Taylor hade ett eget Afrika 70 i bandet Uhuru Yenzu som bestod av flera av Ghanas mest garvade jazz- och groovemusiker. Med Ebo Taylor, hans band och Pat Thomas på samma skiva är ”Hitsville Re-visited” något av ett mästarmöte, först utgiven 1982 på etiketten Essiebons (kallad Ghanas motsvarighet till Motown vilket säger en del om dess inflytande – notera även Motown-referensen i skivtiteln). Det ska dock sägas att skivan förlitar
THE NATIONAL – I AM EASY TO FIND

THE NATIONAL – I AM EASY TO FIND

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström THE NATIONAL: ”I Am Easy to Find” (4AD) Med tanke på att The National släppte förra årets absolut bästa album, ”Boxer – Live in Brussels” så har jag väntat och väntat på släppet av åttonde studioalbumet från amerikanska indierockarna. Så visar det sig att första lyssningen av ”I Am Easy to Find” gör mig fullständigt ambivalent – är detta ett bra album eller inte? Och jag blir ärligt talat inte klarare på den punkten efter såväl andra som tredje och möjligen fjärde lyssningen. Plattan är helt klart ett nytt tag från The National, man har valt att inte bara ta in Brooklyn Youth Chorus (som bidrar med ett fint inslag) utan även bland andra Lisa Hannigan, Sharon Van Etten, Mina Tindle (Pauline de Lassus Saint-Geniès), Gail Ann Dorsey och This Is the Kit’s (Kate Stabl