måndag, januari 21

RECENSIONER

MIKAEL RAMEL & KLAS QVIST – I HUVET PÅ VARANN

MIKAEL RAMEL & KLAS QVIST – I HUVET PÅ VARANN

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom MIKAEL RAMEL & KLAS QVIST: ”I huvet på varann” (Paraply/Border) ”Till dej” är en av de bästa skivor som gjorts i Sverige, och de efterföljande skivorna som Mikael Ramel gjorde under sjuttiotalet är nästan lika bra. Mästerverk inom den svenska proggen, även om Ramel själv måhända inte är så förtjust i en sådan enkel definition. Och för all del, proggen hade mer att vinna på Mikael Ramel än vad han hade att vinna på proggen. Han var betydligt fyndigare både i sina texter och sin musik än vad många andra var under samma epok. (Men så hade han ju också pappa Povel att brås på.) Det kan tyckas småskuret att dra upp fyrtio år gamla plattor när det ska handla om en alldeles nyutgiven Ramel-skiva, men eftersom de gamla skivorna har en sådan oanfrätt fräschör tycke
THE STEEL WOODS – OLD NEWS

THE STEEL WOODS – OLD NEWS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom THE STEEL WOODS: ”Old News” (Thirty Tigers) The Steel Woods kan backa upp sina sydstatsrockinfluenser med ursprung. Gruppens huvudpersoner Wes Bayliss och Jason ”Rowdy” Cope kommer från Alabama respektive North Carolina (där ”Old News” dessutom är inspelad). Det kan verka oroväckande att gruppen numer är bosatt i Nashville – pseudocountryns analhål – men det antyder i alla fall att deras Lynyrd Skynyrd- och ZZ Top-färgade rock som sig bör har sina tydliga countrystråk. De missklädsamma hårdrocksdragen från Steel Woods förra platta och debut ”Straw in the Wind” från 2017 är lite mer nertonade här även om vissa låtar fortfarande lider av en Led Zeppelin- och ZZ Top-åkomma.. Jag förstår att de gärna ville ha med låtar som den stånkiga inledningslåten ”All of Those
VAN MORRISON – THE PROPHET SPEAKS

VAN MORRISON – THE PROPHET SPEAKS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom VAN MORRISON: "The Prophet Speaks" (Exile) Den plötsligt överproduktive Van Morrison vräker numer ur sig skivor. Sedan 2015 har han släppt fem plattor, denna den senaste inräknad. Inriktningen på de flesta av dem har varit mer eller mindre densamma: musikaliska tillbakablickar på den egna låtkatalogen (i form av tvivelaktiga duetter) och på Morrisons egen skivsamling omfattandes gammal jazz och blues. Men även om han själv nog trivs bra med upplägget så är det inte särskilt roligt för den utomstående. Det börjar helt enkelt bli lite för mycket cocktailunderhållning nu. Lite för mycket muzak i ölmageurvuxen blazer i Ålandsfärjans bar. Och alldeles för mycket urskuldande Hammond-orgel och överslätande soffjazzgitarr. Och själv tar Morrison till samma grepp som h
KATIE DOHERTY & THE NAVIGATORS – AND THEN

KATIE DOHERTY & THE NAVIGATORS – AND THEN

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom KATIE DOHERTY & THE NAVIGATORS: ”And Then” (Steeplejack Music) Engelska Katie Doherty har lång musikvana men ingen stor diskografi. Debuten ”Bridges” kom 2007 men mest har hon arbetat ihop med andra artister. Hon har också uppträtt vid samma tillfälle som Kate & Anna McGarrigle och Ray Davies. Ett godkännande i sig, men hos mig slår inte ”And Then” an någon ton. Faktum är att jag blir lite irriterad på den – och framför allt på Dohertys röst som motstridigt nog är både fadd och genomträngande på en och samma gång. Hennes sångmanér med drillar är uppenbart formade av de engelska öarnas traditioner men hon har också en hel del later som hon verkar ha ärvt från å ena sidan Marie Boine och å andra sidan Alanis Morrissette. En garanti för att jag fort ska tapp
MANDOLIN ORANGE – TIDES OF A TEARDROP

MANDOLIN ORANGE – TIDES OF A TEARDROP

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom MANDOLIN ORANGE: ”Tides of a Teardrop” (Yep Roc) Med en handfull skivor har North Carolina-duon Andrew Marlin och Emily Frantz – tillsammans Mandolin Orange – blivit populära både bland kritiker och dem som lyssnar på strömmad musik. Till viss del kan jag förstå deras popularitet. Deras lågmälda americana är av den typen som brukar gå hem och deras låtar är skapligt välgjorda med en dämpad initimitet, ibland med en anstrykning av Texas-artister som Guy Clark. Sedan är det väl också så att om man håller på tillräckligt länge med någonting så betalar det sig till sist. Mandolin Orange bildades 2009, debutplattan kom året därpå. Topparna på ”Tides of a Teardrop” märks ut av de mest gammaldags bluegrassbetonade låtarna ”Like You Used to Do” och ”Suspended in Heave
THE GOOD, THE BAD & THE QUEEN – MERRIE LAND

THE GOOD, THE BAD & THE QUEEN – MERRIE LAND

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström THE GOOD, THE BAD & THE QUEEN: ”Merrie Land” (Studio 13) Jag faller hejdlöst för nya plattan från The Good, the Bad & the Queen. “Merrie Land” är balsam för öronen och plattan kittlar alla sinnen. Ordet nyskapande återfinns här i sann mening och det är förtjusande att höra hur veteranerna Damon Albarn, Paul Simonon, Simon Tong och Tony Allen lyckas förena sina talanger ännu en gång. Texterna är naturligtvis signerade Albarn, frontmannen från superbritpopgrupperna Blur och Gorillaz, som uttryckligen har sagt att ”Merrie Land” skulle ha kunnat vara uppföljaren till ikoniska ”Parklife” från 1994. Med den här skivan handlar det om att syna den brittiska identiteten i sömmarna, ja till och med Brexit har haft en stor påverkan på vad Albarn knåpat ihop från r
CLAES JANSON – ETT ORD TILL MINA GAMLA POLARE

CLAES JANSON – ETT ORD TILL MINA GAMLA POLARE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Thomas Wihlman CLAES JANSON: "Ett ord till mina gamla polare" (Vax) Claes Janson blir aldrig gammal men han blir alltid bättre. Så tänker jag när jag lyssnar igenom Claes senaste album "Ett ord till mina gamla polare". Nu är det så, att blues har aldrig riktigt varit min grej, och det är med blues jag främst förknippar Claes. Jodå, visst är han bra på det men ändå. Men här bjuder han på ett album som färgats lite av Cornelis-visa, men också finlirad jazz och gospel. Vi slänger in lite Frälsningsarmé-blås också. Hela arsenalen. Mångsidighet kallar jag det. Dessutom, han textar väl, så att de genomtänka texterna når fram till lyssnaren. Vilka står bakom detta? Proffs som Anders Neglin och Lasse Zackrisson har producerat, i låtskrivandet finns ofta Hans Widmark. Kvalitet
ANDERSON PAAK – OXNARD

ANDERSON PAAK – OXNARD

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström ANDERSON PAAK: ”Oxnard” (Aftermath/12 Tone Music/LLC) Säg Los Angles-funk och rap i samma mening och vem som helst skulle backa några steg bakåt av ren självbevarelsedrift. Men Anderson Paak förändrar spelreglerna totalt med sin hiphop och det är bra – riktigt bra till och med. Trettiotvåårige Brandon Paak Anderson är nästintill oförskämt begåvad. Efter debuten under sitt nya artistnamn med plattan ”Venice” 2014 och uppföljaren ”Malibu” från 2016 har han nu nått den avslutande delen i trilogin om Kaliforniens kustremsa, hans födelseort Oxnard. Det hindrar dock inte Compton-soundet från att sticka ut – och med Dr. Dre som huvudproducent är det i sig knappast märkligt. Men det är en tjusig sammanslagning helt klart. Nog för att Paak är rappare i sin egen rät
HÖRDEGÅRDS FYRA – RUM

HÖRDEGÅRDS FYRA – RUM

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Thomas Wihlman HÖRDEGÅRDS FYRA: "Rum" (Hördegård Musik) Magnus Hördegård är en välutbildad musiker, pianist, låtskrivare, med viss koppling till kristen musik. I kombinationen Hördegårds Fyra, tillsammans med tre duktiga musikerkollegor, brodern Gustav, Magnus Boqvist och sångerskan Allis Brorsson-Stihl, har man turnerat, inte minst i södra Sverige och gett ut musik i runt ett decennium. Det är elegant och driven pianomusik vi får möta, jazz med en viss folkton och texter som inte är religiösa eller kristna i sig men som har existentiella dimensioner, möjligen lite klyschartade. Kanske vi ska se det hela som lite new age och lite meditativt. Albumtiteln "Rum" syftar också på det inre rummet. Samtidigt känns det också som en lite mer jazzig Bo Kaspers. Sångerskan Allis Bror
ME AND MY FRIENDS – LOOK UP

ME AND MY FRIENDS – LOOK UP

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom ME AND MY FRIENDS: ”Look Up” (Split Shift) De debuterande engelsmännen i Me and My Friends har låtit sig inspireras av både västindisk och -afrikansk musik. Inslagen från reggae, highlife och afrobeat är uppenbara redan vid första genomspelningen av ”Look Up”, alltså musik som bygger på hetta och accentuerade rytmer. Därför är det märkligt att låtarna på skivan är så genomgående svala och loja. En starkt bidragande faktor är sångerskan Emma Coleman som tycks ha lyssnat alldeles för mycket på Sade för sitt – och musikens – eget bästa. ”Look Up” är så välsmord och avmätt att den skulle passa alldeles i utmärkt i butiker som säljer överdyra märkeskläder. Eller för dem som behöver en ny gemensam och passivt skrytsam identitetsersättare nu när Gudrun Sjödén-garderoben i