måndag, maj 20

RECENSIONER

JENS LEKMAN & ANNIKA NORLIN – CORRESPONDENCE

JENS LEKMAN & ANNIKA NORLIN – CORRESPONDENCE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström JENS LEKMAN & ANNIKA NORLIN: ”Correspondence” (Razzia/Secretly Canadian) Det finns en påtaglig och omisskännlig ömhet mellan vännerna Annika Norlin och Jens Lekman (albumomslaget till trots) i den musikaliska brevväxling som utmynnade i ”Correspondence”. Under ett års tid spelade de in en varsin låt i månaden till varandra och lyssnarna kunde följa hela processen från skrivande, råinspelning och finslip på Internet. Låtarna drivs hela tiden av just denna ömhet, de båda närmar sig det personliga på ett mycket okonstlad vis samtidigt som de faktiskt samtidigt rör sig från de små händelserna i livet till större livsfrågor. Mångt och mycket handlar det om att hitta ett existentiellt förhållningssätt och musiken är utan tvekan en nödvändighet både för Norlin o
VAMPIRE WEEKEND – FATHER OF THE BRIDE

VAMPIRE WEEKEND – FATHER OF THE BRIDE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström VAMPIRE WEEKEND: ”Father of the Bride” (Spring Snow/Columbia) Nog för att det säljer, Vampire Weekends fjärde studioalbum, men bedrövligt är ett av de många ord jag spontant vill beskriva ”Father of the Bride” med. Jag ser inga förmildrande aspekter hos den här plattan. Jag kanske är för gammal för att förstå attraktionen hos det amerikanska indiebandet som höjs till skyarna – för min del kan vi lika gärna begrava hela spektaklet. Texterna är ytliga, försöket att skapa någon slinga av indiepop möter country/jazz faller platt, och kan jag få passa på att få sagt att Ezra Koenig, Chris Tomson och Chris Baio har ett jäkla dåligt bandnamn. Jo, och hur trist albumomslag kan man ha?! ”Father of the Bride” och Vampire Weekend kan säkert vara skoj – om man råkar v
AIDA JABBARI – RÖST ÄR DET SOM ÅTERSTÅR

AIDA JABBARI – RÖST ÄR DET SOM ÅTERSTÅR

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Thomas Wihlman AIDA JABBARI: "Röst är det som återstår" (KWE) Lysande är ett ord som sällan förekommer i min vokabulär. Låt mig ta det ordet i munnen, just bara denna gång. Jag har lyssnat till Aida Jabbaris album "Röst är det som återstår". Lysande är ordet. För det är engagemang, toner, röster, musiker, texter som lyser som skivalbum så sällan lyser. Vän av ordning tycker möjligen att Jabbari tar i för mycket, att det knakar lite. Men, det här är musik som ska upplevas av hela kroppen. Av tånaglarna likaväl som av själen och hjärnbarken. Musiken har Aida Jabbari, född 1986, föräldrarna från Iran, skrivit själv, texterna kommer från Karin Boye och från den persiska poeten Forrough Farrokhzad. Därmed ingår albumet i den positiva trenden att i allt högre grad tonsätta lyri
PET SHOP BOYS – INNER SANCTUM

PET SHOP BOYS – INNER SANCTUM

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström PET SHOP BOYS: ”Inner Sanctum” (x2) Sett till låtlistan till Pet Shop Boys tredje live-album så är det få överraskningar och det kan vara varför ”Inner Sanctum” fått ett relativt svalt mottagande på topplistorna, vi har helt enkelt hört det förut. Trodde jag. Neil Tennant (64) och Chris Lowe (59) har trots allt hängt ihop och gjort musik tillsammans i över tre decennier, vilket Tennant på plattan kommenterar att det finns så många gamla låtar att välja på, så visst har vi hört – och älskat – spår som ”West End Girls”, ”It's a Sin”, ”Go West” och inte minst ”Always on My Mind”. Men det här är så jäkla bra! Med ”Inner Sanctum” visar Tennant och Lowe att de inte bara är folkkära elektropopikoner, nej här är allt fullt levande och paketerade i en scenshow som
PETER DOHERTY & THE PUTA MADRES – PETER DOHERTY & THE PUTA MADRES

PETER DOHERTY & THE PUTA MADRES – PETER DOHERTY & THE PUTA MADRES

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström PETER DOHERTY & THE PUTA MADRES: ”Peter Doherty & The Puta Madres” (Strap Originals) Att Pete Doherty häromdagen fick ställa in sin medverkan på BBC Radio 5 Live eftersom han intagits på sjukhus (denna gång för att ha blivit ha attackerad av en igelkott…) har antagligen redan hunnit överskugga nya albumet han spelat in med lika nya gruppformationen The Puta Madres. Det är tre år sedan Doherty fick ut en fullängdare och jag måste säga, med min förkärlek till den eviga strulputten, att han låter ovanligt klar och att det här nya samarbetet med både gamla och nya bekantskaper (Jack Jones, Katia De Vidas, Miki Beavis, Miggles och Raf) sprider ett lugn över plattan. Inspelade live under fyra dagar i Frankrike kom denna självbetitalade platta till liv i den
LITTLE WILLIE JOHN – THE SWEET, THE HOT, THE TEENAGE BEAT

LITTLE WILLIE JOHN – THE SWEET, THE HOT, THE TEENAGE BEAT

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom LITTLE WILLIE JOHN: ”The Sweet, The Hot, The Teenage Beat” (Vinyl Passion) Skriver man in ”Little Willie John” i Googles sökfält får man bland de första resultaten fler träffar på Peter LeMarcs låt än artisten Little Willie John. Utan att hacka på LeMarc kan man ändå tycka är lite orättvist mot någon som faktiskt har skrivit ”Fever” och därmed en av de bästa låtarna någonsin. Om denna nyutgåva (på utökad vinyl) av Little Willie Johns ”The Sweet, The Hot, The Teenage Beat” frå 1961 kommer att skifta sökbalansen är osannolikt, men den är oavsett en påminnelse om hans storhet och sådana kan man inte få för många av. För om han kallades ”Little” och var kort i rocken – strax över en och sextio – var han desto större i rösten. Även de gånger låtarna inte var av toppk
BILLY ”CRASH” CRADDOCK – BOOM BOOM BILLY: THE ROCK’N’ROLL YEARS

BILLY ”CRASH” CRADDOCK – BOOM BOOM BILLY: THE ROCK’N’ROLL YEARS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom BILLY ”CRASH” CRADDOCK: ”Boom Boom Billy – The Rock'n'Roll Years” (Jasmine) Billy ”Crash” Craddock är kanske inte en så stor angelägenhet i vår del av världen men i USA är han känd som en bildskön countrysångare som gärna knäppte upp ett par extra skjortknappar för att visa sin håriga bringa. Han kallas ibland för ”the king of country rock” vilket är en våldsam överdrift eftersom han inte är någon countryrockare i den mening vi oftast tänker oss, och om han hade varit det så hade han ändå knappast varit kung över genren. Men han har i alla fall haft en del stora crossover-framgångar i hemlandet, inte minst under sjuttiotalet. Som många i hans generation började han göra musik redan under rockabillyns femtiotal. Han var knappast någon råbarkad Gene Vincent- eller
DADDY LONG LEGS – LOWDOWN WAYS

DADDY LONG LEGS – LOWDOWN WAYS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom DADDY LONG LEGS: ”Lowdown Ways” (Yep Roc) Efter tre skivor i eget namn och en tillsammans med särlingen T. Valentine på skrammelrockbolaget nummer ett, Norton Records, har de tre newyorkarna i Daddy Long Legs bytt bolag till Yep Roc och levererar sin mest träffsäkra smocka hittills med ”Lowdown Ways”. Med tanke på hur deras tidigare skivor har låtit är det fullkomligt häpnadsväckande. Låt inte trions Brooklyn-hemvist förvilla er: Daddy Long Legs har grävt där bluesens går som djupast i myllan med rottrådar som heter sådant som Son House, Howlin' Wolf och John Lee Hooker. De har fört upp det autentiska till ytan och patinerat det ytterligare med ett par delar Captain Beefheart, några fler delar Dr. Feelgood och en del Flat Duo Jets. Daddy Long Legs sångare och fr
DIVERSE ARTISTER/SAMEYDA ENSEMBLE – MUSIC FROM TURKEY

DIVERSE ARTISTER/SAMEYDA ENSEMBLE – MUSIC FROM TURKEY

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom DIVERSE ARTISTER/SAMEYDA ENSEMBLE: ”Music from Turkey” (Caprice/Naxos) Jag kan inte minnas att jag någonsin upplevt någon musik exotisk. En sådan upplevelse utgår från ett etnocentriskt förhållningssätt och för mig är musik musik allena oavsett var den kommer ifrån och är ingenting att uppröras över om den inte är riktigt dålig eller dyngpretentiös (vilket givetvis är helt subjektiva avgöranden). Vissa musiktraditioner har visserligen krävt lite mer tillvänjning, men det har aldrig varit fallet med turkisk musik. För mig låter den turkiska melodiken lika naturlig som, säg, blues- eller mollskalorna. Tonerna faller ”rätt” enligt min instinkt och emotionella logik. Därför är det knappast konstigt att ”Music from Turkey” mestadels placerar sig rätt hos mig. Skiva
GRAHAM PARKER – SQUEEZING OUT SPARKS: SOLO ACOUSTIC 40th ANNIVERSARY

GRAHAM PARKER – SQUEEZING OUT SPARKS: SOLO ACOUSTIC 40th ANNIVERSARY

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom GRAHAM PARKER: ”Squeezing Out Sparks – Solo Acoustic 40th Anniversary” (Quake) En gång i tiden var Graham Parker om inte den allra största grejen så i alla fall stor nog för både kritiker och de skivköpare som ville ha lite matigare musik. Mellan 1976 och 1980 gav han ut en serie skivor där han backades upp av The Rumour, ett slags engelsk motsvarighet till Southside Johnnys Asbury Jukes där New Jerseys skyline var utbytt mot Londons sotiga tegelväggar och arbetarklassmiljöer. Skivor som ”Howlin' Wind”, ”Heat Treatment” och ”Stick to Me” bekräftade Parker och hans band som den felande länken mellan den ilskne Elvis Costello och den soulige Van Morrison. Allihop borde allmänt räknas som oumbärliga klassiker. Men idag har Graham Parker inte alls samma status. Han