onsdag, april 1

RECENSIONER

PAVEY ARK – CLOSE YOUR EYES AND THINK OF NOTHING

PAVEY ARK – CLOSE YOUR EYES AND THINK OF NOTHING

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom PAVEY ARK: ”Close Your Eyes and Think of Nothing” (Pavey Ark) Engelska Pavey Ark – de kommer närmare bestämt från Hull – begår fullängdsdebut i en folk- och singer/songwriter-inspirerad anda. Som infuenser nämner de Jackson C.Frank, Michael Chapman, Love och – förstås Nick Drake. I den egenkomponerade låten ”Cuckoo” skönjer jag spår också efter R.E.M. då refrängen är klart lik deras ”(Don't Go Back To) Rockville”. Som kan utläsas av inspirationerna spelar Pavey Ark, centrerade kring sångaren och låtskrivaren Neil Thomas, i en softare anda. Hans rätt tilltalande men något för luftläckande röst och de akustiska gitarrerna är ryggraden i arrangemangen, de understödjande elektriska har ett rent ljud, och stråkarrangemangen lämnar gott om utrymme till cello. Men den
THE UNTHANKS – DIVERSIONS VOL. 5: LIVE AND UNACCOMPANIED

THE UNTHANKS – DIVERSIONS VOL. 5: LIVE AND UNACCOMPANIED

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom THE UNTHANKS: ”Diversions Vol 5: Live and Unaccompanied” (Rabble Rouser Music) När The Unthanks debuterade spetsade jag öronen och gladdes åt deras folkmusik som lät sannare än den mesta engelska folkmusik som kom i samma veva. Följde dem ett par plattor, men sedan började jag tröttna. Det började bli alldeles för eteriskt, som om musiken när som helst skulle sväva till väders. Vilket den också gjorde för mig. Efter det har jag bara gjort sporadiska lyssningar på deras senare skivor. Serien ”Diversions”, som nu är inne på sin femte volym, utgör ett slags parallelldiskografi till Unthank-systrarna reguljära utgivningar. De har ofta ett speciellt tema, och temat här är a capella-sång, hämtad ur en film om trion. Jag har i princip ingenting emot den saken, men det
LIL WAYNE – FUNERAL

LIL WAYNE – FUNERAL

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström LIL WAYNE: ”Funeral” (Young Money/Republic) Sanningen art säga, trots att Lil Wayne (Dwayne Michael Carter Jr.) debuterade redan som trettonåring för en hela massa år sedan så har han sällan fallit mig på läppen. Inte ens de hyllade plattorna från Carter-serien har gett mig någon större behållning, det är två låtar som jag återvänder till i de flesta av mina spellistor: ”Drop The World”  tillsammans med Eminem och omvänt Eminem med Lil Wayne som gäst på låten ”No Love”. Lil Wayne tycks för mig alltid komma bättre till sin rätt i olika samarbeten än i sin mer skönsjungande rap. Så att introt och tillika titelspåret ”Funeral” behövde vara något extra för att jag skulle idas att ta mig igenom skivan som bryter mot kardinalregeln att inte vara längre än en timma lån
MIKAEL RAMEL BAND TILL DEJ – THE BÄST BAND LAJV 2019

MIKAEL RAMEL BAND TILL DEJ – THE BÄST BAND LAJV 2019

NYHETER, RECENSIONER
av Peter Sjöblom MIKAEL RAMEL BAND TILL DEJ: ”The bäst band lajv 2019” (Paraply/Hemifrån) Liveplattor är ofta rätt onödiga föremål. Ibland är de inte mer än ett sätt att släta över kreativa svackor när artisten inte har något meningsfullt att komma med till en studio men ändå vill hålla sig kvar i publikens medvetande. Särskilt meningslösa liveplattor är ingenting mer än en räcka studiotrogna versioner med lite publikskrik mellan låtarna. Kanske med någon avslutande cover som är kul om man är på plats i publiken men som inte överlever överföringen till skiva. För att en liveplatta ska vara relevant krävs det att den berättar någonting om artisten som studioalstren inte redan sagt. Radikalt omarbetade versionerna av bekanta låtar, helt eller mestadels nytt material, eller särsk
FORQ – FOUR

FORQ – FOUR

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Thomas Wihlman FORQ: ”Four” (Forq) I vår får Fasching fint besök av charmiga jazzgruppen Forq. Det fjärde albumet kom nyligen och har titeln ”Four”, vilket ju inte låter så konstigt. Om något är konstigt är det musiken, lite galen är den ju. Fast egentligen är den inte galen, men jo, kanske lite eljest ändå om ni förstår vad jag menar. Form kan ses som en avknoppning ur välkända Snarky Puppy-kollektivet. Från Forqs originalsättning finns nu bara keyboardisten Henry Hey kvar, men bandet har fått fina ersättare, med Snarky Puppy-gitarristen Chris McQueen, basisten Kevin Scott och trummisen Jason JT Thomas. Men varför är det bara grabbar i Snarky Puppy och Forq? Ett kollektiv på ett tjugotal män, alla i tjugonio-och-ett-halvt-årsåldern, ungefär typ. Vågar det manliga kontrolle
EMINEM – MUSIC TO BE MURDERED BY

EMINEM – MUSIC TO BE MURDERED BY

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström EMINEM: ”Music to Be Murdered By” (Aftermath/Interscope/Shady) Hux flux landade den, Eminems elfte studioalbum ”Music to Be Murdered By”, ännu ett skivsläpp helt oannonserat. Om titeln känns bekant så har man koll på skräckens mästare Alfred Hitchcock och Jeff Alexanders inspelning ”Alfred Hitchcock Presents Music to Be Murdered By” (Capitol) från 1958 som faktiskt är den enda LP som Hitchcock själv medverkade på. Eminems ”Music to Be Murdered By” är en platta som skildrar kärlek, nåväl, i hiphopens Detroit-stil naturligtvis där han friskt blandar olyckliga förhållanden, rendezvous och ögonblickliga attraktioner. Eminem har även svårt att släppa taget om den oväntade floppen ”Revival” 2017 samtidigt som han nu konstaterar i introt ”Premonition” med Nikki Grie
JZBL – 93

JZBL – 93

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom JZBL: ”93” (Massproduktion) Vissa band debuterar sent. Några band hinner till och med upplösas innan de gör det. Till de sistnämnda hör Sundsvalls JZBL. Deras enda platta spelades in 1993 och var tänkt att följa upp de två singlar gruppen hade släppt. Istället föll bandet isär i två nya fraktioner, Garmarna och Vadå. Och masterbanden till fullängdaren tappades bokstavligt talat bort. Och hittades inte förrän i somras, undanstuvade i en gammal låda. Dammet borstades bort från kartongen, rullbanden laddades i studion, och nu – tjugosju år efter att den spelades in – ges skivan till sist ut. Musiken låter som den lät när den först hamnade i den där bortglömda papplådan. Frusen i tiden, eller som de själva beskriver den: ”Albumet är en kapsel från tiden när Bildt re
OPEN STRING DEPARTMENT – AMERICANARCHY

OPEN STRING DEPARTMENT – AMERICANARCHY

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
OPEN STRING DEPARTMENT: "Americhanarcy" (Just For The Records) av Peter Sjöblom Man kan tycka att det är svårt att göra originell musik när så mycket musik redan har gjorts. Eller, man kan förstås vara jätteoriginell om man gör avkall på substansen. Inte sällan stannar formexperiment vid att vara lekar som kanske är roliga i tanken men inte lika roliga när de omsätts i praktiken. Det blir lätt ett slags musikens konceptkonst som viftar med en kvasirebellisk näve i den tomma meningslösa luften. Norska Open String Department medger att deras musik är något av ett tankeexperiment: vad skulle hända om jazzen mötte bluegrass? Det första svaret på frågan kom redan för sex år sedan och hette ”Fringe Music”. Den instrumentala blandningen fungerade alldeles utmärkt; skivan var en av de
LEONARD COHEN – THANKS FOR THE DANCE

LEONARD COHEN – THANKS FOR THE DANCE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström LEONARD COHEN: ”Thanks for the Dance” (Columbia/Legacy) Jag är en sent utvecklad Cohen-ist får jag lov att erkänna, plattan ”Popular Problems” från 2014 med låtar som ”Did I Ever Love You”, ”Born in Chains” och ”You Got Me Singing” gjorde mig helt såld. Cohens sista studioalbum ”You Want It Darker” är i mina öron det bästa från 2016 – den är rentav storslagen. Mästerverket med låtar som titelspåret, ”Treaty” och ”Leaving the Table” släpptes blott nitton dagar innan Cohen avled och den är som ett vackert hejdå till oss alla, så när jag först hörde talas om att ett postumt album skulle släppas i år blev jag mycket skeptiskt: varför inte låta ”You Want It Darker” förbli Cohens avsked? ”Thanks for the Dance” har sammanställts av Adam Cohen, sonen som även arbetad
GENE CLARK – NO OTHER (DELUXE EDITION)

GENE CLARK – NO OTHER (DELUXE EDITION)

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom GENE CLARK: ”No Other (Deluxe Edition)” (4AD) Historien om ”No Others” färd mot unisona hyllningar är som en askungesaga. Vid utgivningen 1974 negligerades den och var under lång tid svår att få tag i – bara ett par år efter att Asylum Records hade gett ut den utgick den ur deras katalog. Men långsamt har skivan vuxit i ryktbarhet och ses numer rättmätigt som Gene Clarks magnum opus, ett bredare upptäckande som fått draghjälp av de många nyutgåvor som kommit genom åren. Ingen av dessa har dock varit så omfångsrika som den nya boxen från 4AD. Gene Clark var den ständige losern. Han var den svårmodige i The Byrds som var rädd för att flyga (vilket naturligtvis gav upphov till lustifikationer med anspelningar på gruppens namn). Hans solokarriär var kantad av komm