torsdag, juli 19

RECENSIONER

PER GUDMUNDSON & BENGAN JANSON – HJELTAMÔS

PER GUDMUNDSON & BENGAN JANSON – HJELTAMÔS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom PER GUDMUNDSON & BENGAN JANSON: ”Hjeltamôs” (Country & Eastern/Naxos) Per Gudmundson och Bengan Janson är båda välmeriterade folkmusiker; fiol- och ibland säckpipespelaren Gudmundson har sedan sjuttiotalet medverkat på skivor tillsammans med bland andra Folk & Rackare, Kjell Westling och Kirsten Bråten Berg, medan dragspelaren Janson har ett illustert förflutet tillsammans med exempelvis Östen med resten, Kalle Moraeus, Lena Willemark och Ulf Wakenius. Bägge har spelat med Björn Ståbi och har, inte oväntat, också figurerat i den rymliga kretsen kring Ale Möller. ”Hjeltamôs” är deras första skiva tillsammans som duo. Den är tillägnad Björn Ståbi och består delvis av låtar som de Gudmundson och Janson spelat tillsammans med honom och delvis av Rättviks
KANYE WEST – YE

KANYE WEST – YE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström KANYE WEST: ”Ye” ( GOOD/Def Jam) Kom Kanye West ut som bipolär? Efter släppet av hans åttonde studioalbum ”Ye” har frågan exploderat i pressen medan den riktiga frågan har fått stryka på foten hos många recensenter: Är det här bra? Man får ge Kanye att han har arbetat på med många sidoprojekt, men det har ändå gått två år sedan förra fullängdaren ”The Life of Pablo” (GOOD/Def Jam) och det märks. ”Ye” är en sjuspårig platta som drar en blott lite över tjugotre minuter lång energilös och faktiskt tämligen fantasilös historia. I vanlig ordning får man säga att försöker Kanye provocera, han till och med använder sin dotter som bollblank i ”Violent Crimes” och spekulationerna är om ”I Thought About Killing You” handlar om att begå självmord eller att mörda sin fru.
LYKKE LI – SO SAD SO SEXY

LYKKE LI – SO SAD SO SEXY

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström LYKKE LI: ”So Sad So Sexy” (RCA) Jag är alltid något skeptisk till plattor där hälften av spåren redan getts ut som singlar, det känns som att någon försöker casha in dubbelt. I det här fallet verkar Lykke Li ha varit förnuftig och rent av schysst mot sina dansanta fans. Jag brukar inte heller direkt falla för electro-dreampop, vanligen alltför släpigt och monotont. Lykke Li utmanar mina fördomar ännu en gång. ”Sweden’s sad-pop champion” kallas Lykke Li av The Guardian när hennes fjärde platta ”So Sad So Sexy” släpps efter fyra års (nästintill) tystnad. Och så må det väl vara, hon visar med nya plattan att hon har en speciell känsla för hur det ska låta. Varför skivan inte är längre än trettiofyra minuter kan det spekuleras i självfallet men jag kan ändå tycka
LILY ALLEN – NO SHAME

LILY ALLEN – NO SHAME

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström LILY ALLEN: ”No Shame” (Parlophone/Warner/Regal) Det har gått några år sedan vi hörde någonting från Lily Allen och det har gått ännu längre sedan jag hade så mycket positivt att säga om hennes musik. Debuten ”Alright, Still” från 2006 och uppföljaren ”It’s Not Me, It’s You” från 2009 uppskattade jag däremot mycket – det var någonting nytt med Allen, hennes avkopplade attityd till sin egen musikstil och en tydlig vilja att köra sitt eget race var hennes styrkor. Med ”Sheezus” för fyra år sedan krackelerade det hela, titelspåret var faktiskt det enda som fastnade hos mig. Samtidigt krackelerade även den privata tillvaron för Allen och med skilsmässa och missbruk i bagaget har hon uppgett att hon även kände sig frånkopplad från sin musik – och den förklaringen passa
NE-YO – GOOD MAN

NE-YO – GOOD MAN

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström NE-YO: ”Good Man” (Motown/Capitol) Bryter man mot kardinalregeln och inte håller sin speltid runt fyrtio minuter får man fasiken ha något som håller ens intresse uppe och Ne-Yo ligger mycket tveksamt till med nya plattan ”Good Man”. ”Good Man” är hans sjätte fullängdare som till sist landar efter en sex månaders intensiv marknadsförningskampanj som inkluderat bland annat singlarna ”Apology”, ”Push Back” och ”Summertime”. Jag har aldrig hållit Ne-Yo särskilt kär, inte heller särskilt avskydd – hans musik har helt enkelt varit så sval att den inte inspirerat till några rejäla känslor alls. Men i rättvisans namn måste jag säga att som ett R&B-album är det här bra. Men det är alldeles för långt, plattan slutar att engagera och glider in i kategorin bakgrunds
DUBBELRECENSENTERNA DYKER NER I EP-HÖGEN

DUBBELRECENSENTERNA DYKER NER I EP-HÖGEN

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström & Peter Sjöblom MONOs fruktade dubbelrecensenter slår till igen! Linda Bönström (LS) och Peter Sjöblom (PS) tar sig an en trave med åtta EP och släpper lös en störtflod av ofiltrerade åsikter. ALLERGIC TO HUMANS: ”Allergic to Humans” (Novoton) PS Innan vi kör igång den måste jag säga att beskrivningen "It’s primitive, stripped down and intense. Churning guitar, skronky saxophone, tight punchy riffs and explosive/howly shout-along vocals" väcker mitt intresse. Per "Ruskträsk" Johansson är tydligen den som brölar sax på skivan. LB Spontant är min tanke att för att lyckas i den här genren idag måste man vara väldigt outstanding. Ska vi ta reda på hur det ligger till? PS Play! LB Spännande kombination med ljudet. PS Inte fjäskigt om man säger så. LB
COWBOY JUNKIES – ALL THAT RECKONING

COWBOY JUNKIES – ALL THAT RECKONING

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom COWBOY JUNKIES: ”All That Reckoning” (Proper) Cowboy Junkies utgivning har ofta skett ryckvis. Ibland har det gått flera år mellan skivorna, medan de i och med ”Nomad Series” gav ut hela fyra plattor under perioden 2010-2012. Senast vi hörde av dem skivledes var för tre år sedan, men då med arkivboxen ”Notes Falling Slow”. Uppehållet fram till nya ”All That Reckoning” har inte fått dem att lägga om kurs. Margo Timmins röst är fortfarande musikens självklara centrum, och de är fortfarande trogna den dröjande, oftast mycket lågmälda americana de gjort sig kända för (deras största stilistiska hopp skedde mellan den av deras skivor jag tycker allra mest om, den tryckande bluesiga debuten ”Whites Off Earth Now!!” och genombrottsplattan ”The Trinity Sessions” för tret
PARKER MILLSAP – OTHER ARRANGEMENTS

PARKER MILLSAP – OTHER ARRANGEMENTS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom PARKER MILLSAP: ”Other Arrangements” (Okrahoma/Thirty Tigers) Elton John lär ha återfått tron på musiken när han hörde Parker Millsap (som inte är släkt med countrysångaren Ronnie Milsap – notera stavningsskillnaden i namnet). Om Eltons åsikt är en bra eller en dålig sak när det gäller americana låter jag vara osagt, men Millsap har i alla fall lite mer ork i musiken än vad många andra i genren har, och lite mer originalitet än vad man annars förknippar med Millsaps Nashville. Emellanåt låter han nästan som Jack White om denne hade haft rötterna i en generöst definierad countryrock istället för i bluesen. Med andra ord påminner sångaren Millsap en del om Robert Plant. Detta är förstås något som besvärar mig en del; likheterna är alldeles för stora för att jag ri
COURTNEY BARNETT – TELL ME HOW YOU REALLY FEEL

COURTNEY BARNETT – TELL ME HOW YOU REALLY FEEL

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström COURTNEY BARNETT: ”Tell Me How You Really Feel” (Mom + Pop Music) Courtney Barnett är indiekunglighet och med ”Tell Me How You Really Feel” bevisar hon det återigen. En av de mest spännande aspekterna av plattan är att Barnett inte är ett dugg rädd för att använda – och bemästra – olika genrer: hon har både punken och rocken i sin ficka. Överlag är hon något så märkligt som en återanvändare av sound men resultatet känns ändå nytt och fräscht. Men en av Barnetts stora styrkor är den som textförfattare. Hon kommer verkligen till sin rätt i koncentrerade berättelser som visar att hon vet vad hon vill med ”Tell Me How You Really Feel”. Ibland kan jag inte låta bli att höra, om än med mindre kraftfull röstlåda, en ung Courtney Love. Plattan är en glad överraskning
PUSHA T – DAYTONA

PUSHA T – DAYTONA

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström PUSHA T: ”Daytona” (Def Jam) Pusha T gick ut kontroversiellt redan med omslaget till sin tredje platta ”Daytona” när Kanye West, som producerat hela albumet, slängde ut åttiofemtusen dollar för rättigheterna till bilden av megastjärnan Whitney Houstons röriga badrum fyllt med droger. Osmakligt, naturligtvis, men om man håller sig till musiken är plattan helt klart någonting att ha i sin hiphop-samling. Det man kan fråga sig dock är varför Pusha T nöjer sig med sjuspårig platta med en speltid på löjligt korta tjugoen minuter. Det är trots allt tre år sedan förra skivan ”King Push – Darkest Before Dawn: The Prelude” (Def Jam) släpptes så han har haft gott om tid på sig. Det är inte orimligt att ”Daytona” i stort är Wests verk fastän Pusha T får stå för utförand