torsdag, november 14

RECENSIONER

VAN MORRISON – THREE CHORDS AND THE TRUTH

VAN MORRISON – THREE CHORDS AND THE TRUTH

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom VAN MORRISON: ”Three Chords and the Truth” (Exile/Caroline) När de första låtarna en åt gången började sippra ut från ”Three Chords and the Truth” kom ryktena snabbt i svang att den verkade vara en formåtergång för Van Morrison och en uppryckning efter flera helt meningslösa skivor med kväkande hammondjazz och cocktailmuzak. Inte för att det nu skulle betyda så mycket eftersom de flesta skivor är bättre än ”You're Driving Me Crazy” (inspelad tillsammans med den outhärdliga organisten Joey DeFrancesco) och den plågsamt substanslösa ”The Prophet Speaks” från förra året. Och jo, ”Three Chords and the Truth” – namngiven efter Harlan Howards svar på frågan vad country är för något – är bättre än Morrison närmast föregående skivor. Men det säger som sagt inte så mycket.
AYA NAKAMURA – NAKAMURA

AYA NAKAMURA – NAKAMURA

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström AYA NAKAMURA: ”Nakamura – Deluxe Edition” (Parlophone/Rec 118) Aya Nakamuras hyllade album ”Nakamura” från 2018 har nu släppts i en deluxe-utgåva och den vinner över mig trots att jag brukar sky alla dessa kassakor till nyutgåvor. Kanske har det också att göra med att Nakamura haft den goda smaken att faktiskt låta originalalbumet göra sitt först, något som blivit alltmer sällsynt då deluxe-utgåvorna ofta kommer bara någon månad efter originalplattan, och bjuder på fem tidigare outgivna låtar. Endast tjugofyra år gammal har Nakamura – vars riktiga namn är Aya Danioko – gett den afrikanska urbanpopen ett rejält lyft sedan debuten för två år sedan med ”Journal intime”. I Sverige gled ”Nakamura” in på plats 72 på Sverigetopplistan förra året vilket inte är illa
ALLISON MOORER – BLOOD

ALLISON MOORER – BLOOD

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström ALLISON MOORER: ”Blood” (Autotelic) När jag lyssnar på Allison Moorer får jag alltid bilden i huvudet hur hon bara stiger in i studion och spelar in hela plattan i en enda perfekt tagning, ”Blood” är inget undantag. Och ändå är just ”Blood” ett stort undantag, eller snarare en stor förändring för Moorer som alltid undvikit att prata offentligt om sin och systern Shelby Lynnes barndom, och då särskilt om hur hennes far mördade hennes mor och sedan sköt sig själv. I samband med nya plattan släpper Moorer också sin första självbiografi med samma namn. Låtarna är skrivna ur olika perspektiv. En av mina favoriter är den rockiga ”The Rock and the Hill” som Moorer sjunger som om hon vore sin mamma och hennes syn på livet i ett svårt äktenskap, medan ”Set My Soul Fre
JAMES McARTHUR & THE HEAD GARDENERS – INTERGALACTIC SAILOR

JAMES McARTHUR & THE HEAD GARDENERS – INTERGALACTIC SAILOR

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom JAMES McARTHUR & THE HEAD GARDENERS: ”Intergalactic Sailor” (Moorland) Och här utdelas priset för årets mest missvisande skivomslag. ”Intergalactic Sailor” låter inte alls som omslaget ser ut. Musiken är sommarlätt, kravfritt dåsande på en soldisig äng. Lite grann påminner den om engelska sjuttiotalsgruppen Herons plattor med sin skira, lätt folkanstrukna sprödhet. Till och med en gnutta Dan Hicks & His Hot Licks i deras mer reflekterande stunder. Eller varför inte Gorky's Zygotic Mynci? James McArthur har lite mer än sitt walesiska ursprung gemensamt med just dem. Och den fina, lätta Canterbury-anstrykningen som hela plattan har förmodar jag är en påverkan från halvt psykedeliska, halvt progpoppiga gänget Syd Arthur som lånat ut ett par av sina medlemmar
TWELFTH DAY – FACE TO FACE

TWELFTH DAY – FACE TO FACE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom TWELFTH DAY: ”Face to Face” (Orange Feather) Det är säkert tjugo år sedan jag senast tänkte på gruppen Blackgirls, tre amerikanskor som gav ut att par skivor på Hannibal Records för två decennierskiften sedan. Problemet är väl att inte så många andra heller har gjort det på ungefär lika länge. Och kanske var det inte många fler som brydde sig när Blackgirls debuterade med sin skiva ”Procedure” 1989 heller. Jag har faktiskt ingen aning. Men när jag hör skotska Twelfth Day, bestående av Catriona Price på fiol och Esther Swift på harpa, ploppar referensen fram som den självklaraste i världen. Bägge grupperna angriper folkmusiken från en oväntad punkt, i tvärt vinklade låtar. Det som skiljer Blackgirls och Twelfth Day åt är att de senare inte låter lika konfrontativa s
ISABELLA LUNDGREN – OUT OF THE BELL JAR – A TRIBUTE TO BOB DYLAN

ISABELLA LUNDGREN – OUT OF THE BELL JAR – A TRIBUTE TO BOB DYLAN

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström ISABELLA LUNDGREN: ”Out of the Bell Jar – A Tribute To Bob Dylan” (Naxos) ”Man kan undra varför någon, likt jag själv, är dum nog att ta sig an en av musikhistoriens största ikoners alster, eftersom att göra det bättre än han gjort det, är en omöjlighet. Att göra det annorlunda däremot, det är en möjlighet!”, säger Isabella Lundgren om albumet ”Out of the Bell Jar”. Och jag tycker att det är en bra inställning. Jag är svårflörtad när det gäller Bob Dylan-covers, men det måste ges cred till Lundgren som så grundligt studerat folkmusikens största ikon – och som artonåring drog hon till New York för att följa i hans fotspår. Så nu är det alltså dags att blotta både sitt kunnande och sin talang på en och samma platta, det är svår uppgift och ibland vinglar hon på rep
METTE JUUL – CHANGE

METTE JUUL – CHANGE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Thomas Wihlman METTE JUUL: ”Change” (Universal) Ibland vill man bara ha det lite soft, sjunka in i musikens detaljer, ackompanjerade av en duktig vokalist eller vokalissa. Just ett sådant album är Mette Juuls album ”Change”. Kanske jag har lite svårt för just förändringstemat, det kan handla om relationer som spräcks och så vidare, men känsloutbrotten märks knappast i detta album. Det är alltså ganska återhållet. Men, det är mycket välgjort, en duktig sångare, och ackompanjemanget är helt sjukt bra för att tala i ett lite modernare språk än musiken på albumet. Noterar till exempel att svenske Ulf Wakenius bidrar till det snygga, men det är också en dansk och amerikansk besättning. Även Mette Juul själv står för gitarrspel och har dessutom producerat. Så inga känsloutbro
NICK CAVE AND THE BAD SEEDS – GHOSTEEN

NICK CAVE AND THE BAD SEEDS – GHOSTEEN

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström NICK CAVE AND THE BAD SEEDS: ”Ghosteen” (Ghosteen/Bad Seed) ”Ghosteen” är den avslutande plattan i trilogin ”Push the Sky Away” och ”Skeleton Tree” (från 2013 respektive 2016) och hamnar således som sjuttonde studioalbumet från bandet. Kantat av sorg är det svårt att lyssna på ”Ghosteen” utan att tänka på hur Cave förlorade sin femtonårige son i en klättringsolycka precis när sista spåren spelades in på ”Skeleton Tree”, med nya dubbelplattan får sorgen sitt verkliga utlopp. Och det tangerar det briljanta. Sanningen, denna skamliga hemlighet, är att jag aldrig varit en särskilt lojal lyssnare av Nick Cave and the Bad Seeds. Jo, självklart kan jag sjunga med i låtar som ”Where the Wild Roses Grow” som bandet spelade in tillsammans med landsmaninnan Kylie Minogue
MIKAELA FINNE – MIKAELA FINNE

MIKAELA FINNE – MIKAELA FINNE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Thomas Wihlman MIKAELA FINNE: "Mikaela Finne" (egen utgivning) Har Sverige någon countrymusik att tala om? Ja, den finns. Men ska det handla om något riktigt kraftfullt då får man importera det. Från Finland till exempel. Jag talar om Mikaela Finne, född i finlandssvenska Vasa, men bosatt i Stockholm sedan några år. Soloartist sedan 2014. Sakta har hon arbetat sig fram i karriären. Mängder av spelningar i källare och andra små lokaler. Sådant ger erfarenhet, och erfarenhet är också vad hon sökte nyligen i Nashville. Nu ger all denna strävan resultat. I år med spelningar utomlands och placeringar på spellistor både i Storbritannien och i USA. Ett starkt bevis på hennes ambitioner är det första fullängdsalbumet, med titeln "Mikaela Finne", som just släppts. Titeln är he
SETH BOVEY – FIVE YEARS AHEAD OF MY TIME

SETH BOVEY – FIVE YEARS AHEAD OF MY TIME

BÖCKER & FILM, NYHETER, RECENSIONER
av Peter Sjöblom SETH BOVEY: ”Five Years Ahead of My Time – Garage Rock from the 1950s to the Present” (Reaktion Books) Jag var barn tills dess att jag hörde ”Where the Wolf Bane Blooms” med The Nomads. I samma ögonblick som jag hörde den, faktiskt i samma ögonblick som jag hörde de tremolodarrande inledningsackoren och den hårt fuzzade sologitarren som sträcker sig mot allting ovanför mig i en uppåtgående skala i öppningsspåret ”I'm Five Years Ahead of My Time”, blev jag tonåring till mer än bara åldern. Jag var plötsligt ”half a boy, half a man” som Flamin' Groovies formulerade det, sexton år gammal, samma ålder som The Nomads senare hyllade på singeln ”16 Forever”, åldern när världen är ny och värd att upptäckas. Livet började på riktigt. Som andra har sagt om andra skiv