tisdag, oktober 15

NYHETER

MED FINGRET I GÅSLEVERSBUKEN – OM BOB DYLANS NOBELPRISFÖRELÄSNING

MED FINGRET I GÅSLEVERSBUKEN – OM BOB DYLANS NOBELPRISFÖRELÄSNING

KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom (Foto:William Claxton) Fem dagar innan deadline levererade Bob Dylan sin nobelprisföreläsning till Svenska akademien. Somliga hyllar talet, andra är besvikna. Här funderar Peter Sjöblom kring föreläsningen och ”den riktige Dylan”. Allting blir så komplicerat när Bob Dylan är inblandad. Eller, allting blir så komplicerat när folks föreställningar om Dylan är inblandade. För det är väldigt sällan det handlar om just Dylan själv och det är väl delvis av egen förskyllan och hans omvittnade förtegenhet. Det lämnar öppen spelplats för allsköns spekulationer. Även belackarnas och deras avsky, som i sin mest vulgära form politiserades i samband med att Svenska akademien kungjorde Dylan som förra årets nobelpristagare i litteratur. Snart skallade lumpenhetens slagord h
SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 12: KALEIDOSCOPE

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 12: KALEIDOSCOPE

NYHETER, SERIER, SKIVOR SOM KOM UNDAN
av Peter Sjöblom KALEIDOSCOPE: ”When Scopes Collide” (Pacific Arts, 1976) Det är löjligt att prata om perfekta band eftersom det inte finns några sådana. Men den amerikanska gruppen Kaleidoscope kommer bra nära. Med en sällsynt bred palett av influenser och en teknisk skicklighet stor nog att hantera den gjorde de en sorts musik som man inte kan definiera exakt och orimligtvis tröttna på om man en gång har gripits av dess briljans. Dessutom innehåller deras diskografi ett förbigånget mästerverk, redo att upptäckas av den som tränger bakom hörsägen och fördomar. Som om ”världsmusik” var något nytt. När termen börjades användas vitt och brett på åttiotalet hade idén om att kombinera element från olika musiktraditioner redan frodats i årtionden. Tänk till exempel på Incredible S
URBAN TURBAN & SHAMIM – PARADIS

URBAN TURBAN & SHAMIM – PARADIS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom URBAN TURBAN & SHAMIM: ”Paradis” (Caprice) Vilken suverän idé att i både ord och harmonier översätta svenska schlagers till persiska! Och vilket utmärkt exempel ”Paradis” är på när så kallad världsmusik faktiskt fungerar och traditionerna får frodas tillsammans på sina egna villkor istället för att reducera dem! Jag använder gärna amerikanska sextiotalsgruppen Kaleidoscope som referens för fungerande stil- och historieblandningar men det är sällan jag har anledning att göra det. Men det har jag nu. För den delen inte bara som referens utan också som kvalitetsmärkning. Den svensk-iranska sångerskan Shamim Naghedi har översatt de flesta av låtarna och med sin både mjuka och distinkta röst tar hon de gamla folkkära örhängena till platser de aldrig kunde ha dr
HOV1 – HOV1

HOV1 – HOV1

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
  av Linda Bönström HOV1: ”Hov1” (Chimchim HB/Universal Music) Med självbetitlade albumet kommer nu Hov1 med sin första fullängdare. Med ett kontrakt med svenska Universal Music har Noel Flike, Ludwig Kronstrand, Dante Lindhe och Axel Liljefors Jansson vind i seglen. Hiphop-gruppen har fått flera eftertraktade bokningar på festivaler som Bråvalla och Peace & Love och ”Hov1” kommer säkerligen spelas en hel del i sommar. Det är en trallvänlig skiva med poppiga slingor. Tyvärr är det just det som sänker betyget – låtarnas rim får inte det genomslag de skulle kunna ha och efter några spelningar orkar öronen inte med mer falsett i bakgrunden. Gruppen ser sig som den svenska hiphopens svar på The Beatles men det kan få vara osagt, men hitsen kommer och fansens antal växe
BROLLE, THE KILLER AND ME

BROLLE, THE KILLER AND ME

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Thomas Wihlman (Foto: Peter Knutson/Matthew Hennessey) Jag kan berätta det nu, tidigare tyckte jag det lät lite skrytsamt men nu när världen är full av egoboost så ska jag väl lämna mitt lite modesta bidrag. Eller kanske vi ska börja så här: I höst kör en som heter Brolle en show på Göta Lejon som heter något i stil med ”Elvis, Cash, the Killer and Me”. Jo, jo, den titeln är nog alldeles sann och sade jag egoboost? Så vi backar tillbaka i tiden runt fyrtio år eller så och jag går till biljettluckan på Kungliga Tennishallen och inhandlar min biljett till kvällens show, med, jo, just det ”The Killer”, det vill säga Jerry Lee Lewis. När jag går därifrån med min nyinköpta biljett smyger en limousin upp bakom. Jag vänder mig om och i den sitter Jerry Lee med en donna (ja, man sade
FRÖKEN ELVIS – KUNGEN OCH VI

FRÖKEN ELVIS – KUNGEN OCH VI

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Thomas Wihlman (Foto: Sabina Donsér) FRÖKEN ELVIS: "Kungen och vi" (Fröken Records) Elvis Presley dog år 1977, och sedan var det inte mycket mer med det. ”Moody Blue” var den sista singeln. Efter en följd av hits, inledd med singeln ”That’s Alright Mama” och ”Blue Moon of Kentucky” 1954, följde musik och framträdanden som chockerade och förändrade musikhistorien. Efter att Elvis gjort lumpen i Tyskland kom han hem, mjölkades ur och presterade med enstaka undantag allt mer ointressant musik. Alternativa fakta, Fröken Elvis: I Elvis Presleys senare karriär fanns mycket intressant musik, ofta förbisedd, men nästan inget är översatt på svenska – en guldgruva kanske till och med. De fem fröknarna Elvis utgörs av Camilla Fritzén (sång), Lisa Bodelius (trombon, kontrabas, piano
GÖRAN WIKLUND – ATT SJUNGA SÅ ATT DET RÄKNAS

GÖRAN WIKLUND – ATT SJUNGA SÅ ATT DET RÄKNAS

ARTIKLAR, INTERVJUER, NYHETER
av Peter Sjöblom Om man pratar om krafter i det fördolda måste man nämna Göran Wiklund. En veteran som verkligen gör periferin väsentligare än mittfåran. Hans skivutgivning är liten men hans röst är desto större. Hans femtioåriga karriär är inte tillräckligt dokumenterad men här, speciellt för MONO, berättar han om sitt liv, sin musik och om sången som gör livet så ofantligt mycket större än döden. Soul är inget ord man ska slänga och dänga runt med hur ovarsamt som helst. ”Passion is no ordinary word” konstaterade den engelske sångaren Graham Parker en gång i tiden och han hade rätt redan då. Passionen är ju dessutom en av soulens allra viktigaste beståndsdelar. Utan den, ingenting. För det krävs mer än ett ord för att det ska vara soul; det finns inte lika många riktiga souls
SKAM ÖVER SVT:s MUSIKPRODUKTIONER!

SKAM ÖVER SVT:s MUSIKPRODUKTIONER!

DEBATT, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom SVT:s musikprogram har försvunnit i ett flams- och flabbmörker skriver Peter Sjöblom och efterlyser både mer och bättre närproducerat, i samma anda som BBC:s ambitiösa dokumentärserier om musik. Varför hatar SVT den svenska populärmusikhistorien? Eller, de kanske inte hatar den utan bara tycker att den är så ovidkommande att den inte är värd någon uppmärksamhet. Antagligen tycker de att det finns viktigare saker att lägga pengarna på, som evighetsloopen av melodifestivalsuttagningar, melodifestivalsandrachansuttagningar, melodifestivalssemisemisemifinaler, melodifestivalsandrachansenskvartssemifinaler, melodifestivalsfinalsfinaler och sedan själva melodifestivalsfinalen som föregås av ett försnack till försnacket till uppsnacket till finaluppsnacket och sedan
SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 11: PEARL HARBOUR

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 11: PEARL HARBOUR

NYHETER, SKIVOR SOM KOM UNDAN
av Peter Sjöblom   PEARL HARBOUR ”Don't Follow Me, I'm Lost Too” (Warner Bros, 1980) Steppdans, tyska bonnläppar och tandläkarrädsla. Det är mer rock'n'roll än man kan tro. Allt tack vare sångerskan med det illustra namnet Pearl E. Gates. Alla karriärer måste börja någonstans men Pearl E. Gates inledde sin som steppdansande boxare med en rockring runt midjan. Nu pågick det i och för sig inte så länge utan tog slut när rock- och performancegruppen The Tubes treveckorsengagemang på anrika Bimbo's 365 Club i San Francisco gjorde det. Gates något originella framträdande var en del av deras show och uppdraget var vinsten i den talangtävling Tubes hade anordnat specifikt för ändamålet. När de upptäckte att hon dessutom hade musikalisk talang fick hon utöver sin egentliga och fa
J. GEILS BAND – RHYTHM & BLUES MED ARMERINGSJÄRN

J. GEILS BAND – RHYTHM & BLUES MED ARMERINGSJÄRN

ARTIKLAR, NYHETER
av Peter Sjöblom Minns man åttiotalshiten ”Centerfold” är det kanske svårt att tro att J. Geils Band från början stod med ena benet i soulen och det andra i styvnackad rhythm & blues. Men deras tidiga skivor är råskinns-rock'n'roll som inte frågar om lov. Egentligen borde det vara helt omöjligt. J. Geils Band och jag borde inte gå ihop överhuvudtaget. Till att börja med är de egentligen för bredbenta i sin framtoning. Tittar man på gamla liveinspelningar med dem är deras överdrivna manliga självsäkerhet – det som man med ett engelskt ord kan kalla ”bravado” – snudd på outhärdlig. Och musiken kan till och med kallas bluesrock och det är bland det värsta jag vet; en bastardgenre som tar det sämsta ur bluesen och slår ihop det med det sämsta ur rocken. Men struntar man i att titt