tisdag, juli 16

NYHETER

T.I. – US OR ELSE: LETTER TO THE SYSTEM

T.I. – US OR ELSE: LETTER TO THE SYSTEM

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström T.I.: ”Us or Else: Letter to the System” (Grand Hustle/Roc Nation) Clifford ”T.I.” Joseph Harris Jr. överraskade med sin första fullängdare på tre år, en dubbel-EP. ”Us or Else: Letter to the System” annonserades som ett exklusivt släpp på streamingtjänsten Tidal bara några månader efter EP:n ”Use or Else” vars sex låtar ingår på nya plattan. Projektet är ett stort samarbete mellan en rad artister som exempelvis B.o.B, Killer Mike, Translee, Gizzle, Tokyo Jetz, Ra Ra och London Jae – ”Us or Else: Letter to the System” är i högsta grad resultatet av en kollektiv anstränging. Det är en riskabel idé men att nästan hälften av låtarna tillhör en annan skiva är inget som sticker ut utan ”Us or Else: Letter to the System” hålls ihop av det explicita temat och b
SÄKERT! – DÄGGDJUR

SÄKERT! – DÄGGDJUR

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström SÄKERT!: ”Däggdjur” (Razzia/Sony) Annika Norlin är den där musikern som går att kalla för ”doldis”, prisregn och utsålda konserter till trots. Med nya skivan ”Däggdjur”, hennes tredje på svenska, har hon med sin särpräglade röst och förtroliga texter återigen befäst sin plats bland Sveriges musikelit. Med ett gäng musiker bestående av bland andra Henrik Oja (mellontron, gitarr, sång), Ola Klüft (sång), Daniel Berglund (trummor), Jacob Nyström (piano sång) och Lovisa Nyström (sång) har Norlin fångat in det personliga med hjälp av röster från det norrländska indielandskapet. Skivans texter är typiskt norlinska, avskalade men med ett stort innehåll, ett berättande om sorg och glädje, att vara utanför och att höra till, samhällets krav och frihet. För första gång
SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 10: KATE WOLF

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 10: KATE WOLF

NYHETER, SKIVOR SOM KOM UNDAN
av Peter Sjöblom KATE WOLF: ”Gold in California – A Retrospective of Recordings 1975-1985” (Kaleidoscope, 1986) Kate Wolfs öde var orättvist men tack vare det skrev hon sånger som var så rena och hjärterörande att de omöjligen kan åldras. Det är verkligen på tiden att hon får sin rättmätiga erkänsla för det. Det handlar inte om att försöka förminska Townes Van Zandt på något sätt. Istället för att fråga varför Townes Van Zandt har fått en sådan status som han så välförtjänt har och varför Kate Wolf inte har fått det, bör frågan istället bli varför Kate Wolf inte fått samma status som Townes Van Zandt. Det är en nyansskillnad, men en viktig sådan. I sina bästa stunder var Kate Wolf en precis lika skärpt låtskrivare med samma klara blick för det liv som ständigt skar mot ödet
TOWNES, HANK OCH SÅNGEN LÄNGST INIFRÅN LIVET

TOWNES, HANK OCH SÅNGEN LÄNGST INIFRÅN LIVET

ARTIKLAR, NYHETER
av Peter Sjöblom Countrymusiken, bespottad av somliga och upphöjd till den vite mannens blues av andra. Peter Sjöblom går in i mörkret, söker efter musikens märg, hittar Hank Williams och Townes Van Zandt, och kommer ut på andra sidan som en ny människa. För att kunna spela Hank Williams och Townes Van Zandts låtar med mening måste man ha levt ett liv som är hårdare än vad det är schysst att begära av någon. Townes sade en gång att han gärna ville att hans låtar skulle spelas av andra, få ett liv som folksånger, och det har båda deras låtar mer eller mindre blivit. Och inte oväntat, eftersom de är så enkla i formen att vem som helst som bara kan en handfull grundackord kan spela dem. Men, återigen: få har – lyckligtvis – den plågade insiktsfullhet som krävs för att göra dem till
LITTLE STEVEN – SOULFIRE

LITTLE STEVEN – SOULFIRE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom LITTLE STEVEN: ”Soulfire” (Wicked Cool/Universal) Om Little Steven – eller om man så vill, Steven Van Zandt – idag är mest känd som gitarrist i Bruce Springsteens E Street Band eller som teveserieskådis beror kanske på åldern hos den man frågar, om den tillfrågade växte upp med ”Darkness on the Edge of Town” eller Sopranos. Knappt någon lär nämna honom som i första hand soloartist, och särskilt inte idag då det är närmare tjugo år sedan han senast gjorde en skiva i eget namn. Och sanningen att säga är det mesta han har gjort solo väldigt svårlyssnat idag, inspelat som det mestadels är på åttiotalet och anfrätt av all tidstypisk sound-röta som man kan tänka sig. Bäst är hans renare, starkt soulpräglade debut ”Men Without Women”, utgiven 1982 och inspelad tillsamma
SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 9: LESTER BANGS & THE DELINQUENTS

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 9: LESTER BANGS & THE DELINQUENTS

NYHETER, SKIVOR SOM KOM UNDAN
av Peter Sjöblom LESTER BANGS & THE DELINQUENTS: ”Jook Savages on the Brazos” (Live Wire, 1981) Lester Bangs – legend som rockkritiker, förbisedd som rockartist. MONO tipsar om hans bortglömda skiva ”Jook Savages on the Brazos” och passar samtidigt på att avliva en seg myt. Ni vet det där som sägs, att rockjournalister bara är misslyckade musiker. Det är en myt som borde avlivas här och nu, mitt på Stortorget rentav, inför allas åsyn. Och även om det nu vore en sanning så vet jag väl inte om det är ett så stort problem egentligen. Inga namn nu, men jag tycker att det är betydligt värre när rockjournalister är misslyckade rockjournalister... Men som tur är finns det sådana som har gjort bra ifrån sig på bägge områdena. Lester Bangs skapade nästan helt på egen hand det mo
SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 8: THE CREEPS

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 8: THE CREEPS

NYHETER, SKIVOR SOM KOM UNDAN
av Peter Sjöblom THE CREEPS: ”Now Dig This!” (WEA, 1988) Kalla historien om The Creeps för en Askungesaga men i så fall är det en där den elaka styvmodern drar det längsta strået. För att få band har haft så mycket potential och blivit av med den på lika kort tid som dem. Över en natt blev Älmhultsgrabbarna hela Sveriges gunstlingar men det var till priset av en förlorad integritet. Jag missunnar inte någon deras framgångar men ibland hade det varit att föredra att de hade uteblivit. Det hade varit bättre om The Creeps inte hade fått en hit med ”Ooh – I Like It!” och den tillhörande LP:n ”Blue Tomato”. För med dem gick hela deras trovärdighet ur led. Det som först och främst hände var att Clarence Öfwerman kom i vägen för dem. Hans produktioner är själva sinnebilden för det
WILLY DEVILLE OCH RÖSTEN SOM ALDRIG SLÄPPER TAGET

WILLY DEVILLE OCH RÖSTEN SOM ALDRIG SLÄPPER TAGET

ARTIKLAR, NYHETER
av Peter Sjöblom Elvis Costello avskydde Willy DeVille men MONOs Peter Sjöblom gillar honom desto bättre. Här tecknar han ett porträtt av en artist vars röst transcenderar tiden. Ibland undrar jag varför så många av de artister jag gillar allra bäst dog i förtid. Varför drev de sig själva till den yttersta kanten för att förstöra sig själva? Är det så enkelt att de bara gick på myten om det skimrande förfallet? Eller var det en smärtsam panikreaktion? Kanske hade de för lite mellan sig själva och världen för att de skulle kunna hantera den – samma sak som förmådde dem komma så nära lyssnaren när de sjöng och spelade. Som om de saknade det där nödvändigaste lagret av skyddande hud, som att de blödde så mycket att de till sist inte kunde blöda mer. Visst låter det klyschigt. Men de
INTONAL 2017 – MAN VILL ALDRIG GÅ HEM

INTONAL 2017 – MAN VILL ALDRIG GÅ HEM

LIVE!, NYHETER
av Curt Lundberg (Foto: Curt Lundberg) Intonal på det tredje året är en temperaturmätare på tillståndet inom ny elektroniskt musik, företrädesvis inom ljudkonst (Soundart) och den mer experimentella delen av klubbmusiken. Många artister på årets festival undersöker klang, frekvens och akustiska tillstånd, ofta i liveset som synes skapade i stunden, men skenet bedrar. Allt är noga planerat. Som en av festivalens dragplåster, William Basinski, framhåller: elektronisk musik handlar mest om planering. Därför är det inte konstigt att höra att tre timmar avsatts till hans soundcheck för en konsert på knappa timmen! I år spänner Intonal bågen ordentligt med fyra festivaldagar, en bredare bokningsstrategi och konserter på flera olika håll i Malmö, inte bara på kulturcentret Inkonst, där
MUSIK VÅLDTAR INTE

MUSIK VÅLDTAR INTE

DEBATT, NYHETER
av Linda Bönström (Foto: Linda Bönström) Många dagar det senaste året har jag vaknat till en nyhetsrapportering som är ett eko, som om det självklara återanvänts och skapat ett allmänt ursinne - igen. När kvinnor blivit utsatta för något av det värsta som kan hända en människa kräver vi att någon ska ställas till svars. Frågan är om vi inte letar på fel ställe. Jag har gått på musikfestivaler sedan jag var tonåring och det är fortfarande något jag ser fram emot varje sommar. Inte bara som festivalare utan också som musikjournalist är det dessutom bedrövligt att se hur många människors slit kommit i skymundan på grund av den politiska och mediala inblandningen i de våldtäkter som anmälts i samband med Bråvallafestivalen, de klibbar sig fast vid fel slutsatser. Det verkar finnas et