lördag, september 21

NYHETER

BROLLE, THE KILLER AND ME

BROLLE, THE KILLER AND ME

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Thomas Wihlman (Foto: Peter Knutson/Matthew Hennessey) Jag kan berätta det nu, tidigare tyckte jag det lät lite skrytsamt men nu när världen är full av egoboost så ska jag väl lämna mitt lite modesta bidrag. Eller kanske vi ska börja så här: I höst kör en som heter Brolle en show på Göta Lejon som heter något i stil med ”Elvis, Cash, the Killer and Me”. Jo, jo, den titeln är nog alldeles sann och sade jag egoboost? Så vi backar tillbaka i tiden runt fyrtio år eller så och jag går till biljettluckan på Kungliga Tennishallen och inhandlar min biljett till kvällens show, med, jo, just det ”The Killer”, det vill säga Jerry Lee Lewis. När jag går därifrån med min nyinköpta biljett smyger en limousin upp bakom. Jag vänder mig om och i den sitter Jerry Lee med en donna (ja, man sade
FRÖKEN ELVIS – KUNGEN OCH VI

FRÖKEN ELVIS – KUNGEN OCH VI

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Thomas Wihlman (Foto: Sabina Donsér) FRÖKEN ELVIS: "Kungen och vi" (Fröken Records) Elvis Presley dog år 1977, och sedan var det inte mycket mer med det. ”Moody Blue” var den sista singeln. Efter en följd av hits, inledd med singeln ”That’s Alright Mama” och ”Blue Moon of Kentucky” 1954, följde musik och framträdanden som chockerade och förändrade musikhistorien. Efter att Elvis gjort lumpen i Tyskland kom han hem, mjölkades ur och presterade med enstaka undantag allt mer ointressant musik. Alternativa fakta, Fröken Elvis: I Elvis Presleys senare karriär fanns mycket intressant musik, ofta förbisedd, men nästan inget är översatt på svenska – en guldgruva kanske till och med. De fem fröknarna Elvis utgörs av Camilla Fritzén (sång), Lisa Bodelius (trombon, kontrabas, piano
GÖRAN WIKLUND – ATT SJUNGA SÅ ATT DET RÄKNAS

GÖRAN WIKLUND – ATT SJUNGA SÅ ATT DET RÄKNAS

ARTIKLAR, INTERVJUER, NYHETER
av Peter Sjöblom Om man pratar om krafter i det fördolda måste man nämna Göran Wiklund. En veteran som verkligen gör periferin väsentligare än mittfåran. Hans skivutgivning är liten men hans röst är desto större. Hans femtioåriga karriär är inte tillräckligt dokumenterad men här, speciellt för MONO, berättar han om sitt liv, sin musik och om sången som gör livet så ofantligt mycket större än döden. Soul är inget ord man ska slänga och dänga runt med hur ovarsamt som helst. ”Passion is no ordinary word” konstaterade den engelske sångaren Graham Parker en gång i tiden och han hade rätt redan då. Passionen är ju dessutom en av soulens allra viktigaste beståndsdelar. Utan den, ingenting. För det krävs mer än ett ord för att det ska vara soul; det finns inte lika många riktiga souls
SKAM ÖVER SVT:s MUSIKPRODUKTIONER!

SKAM ÖVER SVT:s MUSIKPRODUKTIONER!

DEBATT, KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom SVT:s musikprogram har försvunnit i ett flams- och flabbmörker skriver Peter Sjöblom och efterlyser både mer och bättre närproducerat, i samma anda som BBC:s ambitiösa dokumentärserier om musik. Varför hatar SVT den svenska populärmusikhistorien? Eller, de kanske inte hatar den utan bara tycker att den är så ovidkommande att den inte är värd någon uppmärksamhet. Antagligen tycker de att det finns viktigare saker att lägga pengarna på, som evighetsloopen av melodifestivalsuttagningar, melodifestivalsandrachansuttagningar, melodifestivalssemisemisemifinaler, melodifestivalsandrachansenskvartssemifinaler, melodifestivalsfinalsfinaler och sedan själva melodifestivalsfinalen som föregås av ett försnack till försnacket till uppsnacket till finaluppsnacket och sedan
SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 11: PEARL HARBOUR

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 11: PEARL HARBOUR

NYHETER, SKIVOR SOM KOM UNDAN
av Peter Sjöblom   PEARL HARBOUR ”Don't Follow Me, I'm Lost Too” (Warner Bros, 1980) Steppdans, tyska bonnläppar och tandläkarrädsla. Det är mer rock'n'roll än man kan tro. Allt tack vare sångerskan med det illustra namnet Pearl E. Gates. Alla karriärer måste börja någonstans men Pearl E. Gates inledde sin som steppdansande boxare med en rockring runt midjan. Nu pågick det i och för sig inte så länge utan tog slut när rock- och performancegruppen The Tubes treveckorsengagemang på anrika Bimbo's 365 Club i San Francisco gjorde det. Gates något originella framträdande var en del av deras show och uppdraget var vinsten i den talangtävling Tubes hade anordnat specifikt för ändamålet. När de upptäckte att hon dessutom hade musikalisk talang fick hon utöver sin egentliga och fa
J. GEILS BAND – RHYTHM & BLUES MED ARMERINGSJÄRN

J. GEILS BAND – RHYTHM & BLUES MED ARMERINGSJÄRN

ARTIKLAR, NYHETER
av Peter Sjöblom Minns man åttiotalshiten ”Centerfold” är det kanske svårt att tro att J. Geils Band från början stod med ena benet i soulen och det andra i styvnackad rhythm & blues. Men deras tidiga skivor är råskinns-rock'n'roll som inte frågar om lov. Egentligen borde det vara helt omöjligt. J. Geils Band och jag borde inte gå ihop överhuvudtaget. Till att börja med är de egentligen för bredbenta i sin framtoning. Tittar man på gamla liveinspelningar med dem är deras överdrivna manliga självsäkerhet – det som man med ett engelskt ord kan kalla ”bravado” – snudd på outhärdlig. Och musiken kan till och med kallas bluesrock och det är bland det värsta jag vet; en bastardgenre som tar det sämsta ur bluesen och slår ihop det med det sämsta ur rocken. Men struntar man i att titt
LAURA MARLING – SEMPER FEMINA

LAURA MARLING – SEMPER FEMINA

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström LAURA MARLING: ”Semper Femina” (More Alarming Records) Singer/songwriter-genren har de senaste åren imploderat av sångerskor som wailar livet ur en annars så fantastisk konstart. Laura Marling kommer med sitt sjätte studioalbum ”Semper Femina” och tillsammans med producenten Blake Mills är det ett välkommet avbrott. Den tjugosjuåriga brittiskan har en avskalad men fängslande röst som är svår att värja sig mot – hon behöver inte skrika för att höras. Skivans låtar är både invecklade och okonstlade och Marlings gitarrspel driver på både stråkar och bas. ”Wild Fire” är helt och hållet lysande, med ”Wild Ones” och ”Nothing, Not Nearly” tätt inpå. Titellåten ”Nouel” förklarar meningen med ”Semper Femina”, Virgils latinska poem om kvinnans föränderlighet, och Marli
T.I. – US OR ELSE: LETTER TO THE SYSTEM

T.I. – US OR ELSE: LETTER TO THE SYSTEM

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström T.I.: ”Us or Else: Letter to the System” (Grand Hustle/Roc Nation) Clifford ”T.I.” Joseph Harris Jr. överraskade med sin första fullängdare på tre år, en dubbel-EP. ”Us or Else: Letter to the System” annonserades som ett exklusivt släpp på streamingtjänsten Tidal bara några månader efter EP:n ”Use or Else” vars sex låtar ingår på nya plattan. Projektet är ett stort samarbete mellan en rad artister som exempelvis B.o.B, Killer Mike, Translee, Gizzle, Tokyo Jetz, Ra Ra och London Jae – ”Us or Else: Letter to the System” är i högsta grad resultatet av en kollektiv anstränging. Det är en riskabel idé men att nästan hälften av låtarna tillhör en annan skiva är inget som sticker ut utan ”Us or Else: Letter to the System” hålls ihop av det explicita temat och b
SÄKERT! – DÄGGDJUR

SÄKERT! – DÄGGDJUR

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström SÄKERT!: ”Däggdjur” (Razzia/Sony) Annika Norlin är den där musikern som går att kalla för ”doldis”, prisregn och utsålda konserter till trots. Med nya skivan ”Däggdjur”, hennes tredje på svenska, har hon med sin särpräglade röst och förtroliga texter återigen befäst sin plats bland Sveriges musikelit. Med ett gäng musiker bestående av bland andra Henrik Oja (mellontron, gitarr, sång), Ola Klüft (sång), Daniel Berglund (trummor), Jacob Nyström (piano sång) och Lovisa Nyström (sång) har Norlin fångat in det personliga med hjälp av röster från det norrländska indielandskapet. Skivans texter är typiskt norlinska, avskalade men med ett stort innehåll, ett berättande om sorg och glädje, att vara utanför och att höra till, samhällets krav och frihet. För första gång
SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 10: KATE WOLF

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 10: KATE WOLF

NYHETER, SKIVOR SOM KOM UNDAN
av Peter Sjöblom KATE WOLF: ”Gold in California – A Retrospective of Recordings 1975-1985” (Kaleidoscope, 1986) Kate Wolfs öde var orättvist men tack vare det skrev hon sånger som var så rena och hjärterörande att de omöjligen kan åldras. Det är verkligen på tiden att hon får sin rättmätiga erkänsla för det. Det handlar inte om att försöka förminska Townes Van Zandt på något sätt. Istället för att fråga varför Townes Van Zandt har fått en sådan status som han så välförtjänt har och varför Kate Wolf inte har fått det, bör frågan istället bli varför Kate Wolf inte fått samma status som Townes Van Zandt. Det är en nyansskillnad, men en viktig sådan. I sina bästa stunder var Kate Wolf en precis lika skärpt låtskrivare med samma klara blick för det liv som ständigt skar mot ödet