lördag, december 15

NYHETER

NATTSUDD – RADIONS OÄNGSLIGA RÄDDARE

NATTSUDD – RADIONS OÄNGSLIGA RÄDDARE

KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Trött på hur radion låter? Längtar du bort från program som proppar öronen fulla tills trumhinnan bågnar sönder? Saknar du det gamla teveprogrammet Nattsudd? I så fall finns räddningen närmare än du tror. Jag är så pass gammal att radion i min barn- och ungdom hade en aura av mystik. Inte för att det var gängse i min generation; meka med moppen och mellanölsdrälla i portuppgången var väl en mer populär fritidssyssla för de flesta i min ålder men det lockade aldrig mig. Jag har aldrig åkt moppe; ska jag avslöja ett lyte jag har så kan jag inte ens cykla och jag utgår helt kallt ifrån att det är ännu värre att välta i mopedhastighet än att välta i den cykelhastighet jag aldrig lyckats komma upp i, så jag har alltid överlåtit allt sådant där till dem som utrustats
UNDERWORLD HAR FÅTT LUSTEN TILLBAKA

UNDERWORLD HAR FÅTT LUSTEN TILLBAKA

LIVE!, NYHETER
av Curt Lundberg (Foto: Curt Lundberg) UNDERWORLD: Department-festivalen, 3 juni Var har hänt i Stockholms klubbvärld sedan Underworld för första gången puttrade fram sin trance-rock-techno på festivalen Lollipop på Lida 1996? Egentligen ingenting och samtidigt allt. Då spelade de på en tvådagarsfestival med en lineup som idag ser helt overklig ut och där stilar och artister kraschades mot varandra i ren folkbildningsiver av festivalgeneralen Håkan Waxegård och tidningen Pop. Där kunde du som publik få allt och göra dina egna val. Jag föreställer mig att för många var det också en språngbräda mot ett, förhoppningsvis, mer äventyrligt sökande efter ny musik, oavsett genre. Underworld var en sådan bred katalysator som kunde locka många, inte minst genom den ikoniska låten ”Bo
MED FINGRET I GÅSLEVERSBUKEN – OM BOB DYLANS NOBELPRISFÖRELÄSNING

MED FINGRET I GÅSLEVERSBUKEN – OM BOB DYLANS NOBELPRISFÖRELÄSNING

KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom (Foto:William Claxton) Fem dagar innan deadline levererade Bob Dylan sin nobelprisföreläsning till Svenska akademien. Somliga hyllar talet, andra är besvikna. Här funderar Peter Sjöblom kring föreläsningen och ”den riktige Dylan”. Allting blir så komplicerat när Bob Dylan är inblandad. Eller, allting blir så komplicerat när folks föreställningar om Dylan är inblandade. För det är väldigt sällan det handlar om just Dylan själv och det är väl delvis av egen förskyllan och hans omvittnade förtegenhet. Det lämnar öppen spelplats för allsköns spekulationer. Även belackarnas och deras avsky, som i sin mest vulgära form politiserades i samband med att Svenska akademien kungjorde Dylan som förra årets nobelpristagare i litteratur. Snart skallade lumpenhetens slagord h
SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 12: KALEIDOSCOPE

SKIVOR SOM KOM UNDAN, VOL. 12: KALEIDOSCOPE

NYHETER, SERIER, SKIVOR SOM KOM UNDAN
av Peter Sjöblom KALEIDOSCOPE: ”When Scopes Collide” (Pacific Arts, 1976) Det är löjligt att prata om perfekta band eftersom det inte finns några sådana. Men den amerikanska gruppen Kaleidoscope kommer bra nära. Med en sällsynt bred palett av influenser och en teknisk skicklighet stor nog att hantera den gjorde de en sorts musik som man inte kan definiera exakt och orimligtvis tröttna på om man en gång har gripits av dess briljans. Dessutom innehåller deras diskografi ett förbigånget mästerverk, redo att upptäckas av den som tränger bakom hörsägen och fördomar. Som om ”världsmusik” var något nytt. När termen börjades användas vitt och brett på åttiotalet hade idén om att kombinera element från olika musiktraditioner redan frodats i årtionden. Tänk till exempel på Incredible S
URBAN TURBAN & SHAMIM – PARADIS

URBAN TURBAN & SHAMIM – PARADIS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom URBAN TURBAN & SHAMIM: ”Paradis” (Caprice) Vilken suverän idé att i både ord och harmonier översätta svenska schlagers till persiska! Och vilket utmärkt exempel ”Paradis” är på när så kallad världsmusik faktiskt fungerar och traditionerna får frodas tillsammans på sina egna villkor istället för att reducera dem! Jag använder gärna amerikanska sextiotalsgruppen Kaleidoscope som referens för fungerande stil- och historieblandningar men det är sällan jag har anledning att göra det. Men det har jag nu. För den delen inte bara som referens utan också som kvalitetsmärkning. Den svensk-iranska sångerskan Shamim Naghedi har översatt de flesta av låtarna och med sin både mjuka och distinkta röst tar hon de gamla folkkära örhängena till platser de aldrig kunde ha dr
HOV1 – HOV1

HOV1 – HOV1

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
  av Linda Bönström HOV1: ”Hov1” (Chimchim HB/Universal Music) Med självbetitlade albumet kommer nu Hov1 med sin första fullängdare. Med ett kontrakt med svenska Universal Music har Noel Flike, Ludwig Kronstrand, Dante Lindhe och Axel Liljefors Jansson vind i seglen. Hiphop-gruppen har fått flera eftertraktade bokningar på festivaler som Bråvalla och Peace & Love och ”Hov1” kommer säkerligen spelas en hel del i sommar. Det är en trallvänlig skiva med poppiga slingor. Tyvärr är det just det som sänker betyget – låtarnas rim får inte det genomslag de skulle kunna ha och efter några spelningar orkar öronen inte med mer falsett i bakgrunden. Gruppen ser sig som den svenska hiphopens svar på The Beatles men det kan få vara osagt, men hitsen kommer och fansens antal växe
BROLLE, THE KILLER AND ME

BROLLE, THE KILLER AND ME

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Thomas Wihlman (Foto: Peter Knutson/Matthew Hennessey) Jag kan berätta det nu, tidigare tyckte jag det lät lite skrytsamt men nu när världen är full av egoboost så ska jag väl lämna mitt lite modesta bidrag. Eller kanske vi ska börja så här: I höst kör en som heter Brolle en show på Göta Lejon som heter något i stil med ”Elvis, Cash, the Killer and Me”. Jo, jo, den titeln är nog alldeles sann och sade jag egoboost? Så vi backar tillbaka i tiden runt fyrtio år eller så och jag går till biljettluckan på Kungliga Tennishallen och inhandlar min biljett till kvällens show, med, jo, just det ”The Killer”, det vill säga Jerry Lee Lewis. När jag går därifrån med min nyinköpta biljett smyger en limousin upp bakom. Jag vänder mig om och i den sitter Jerry Lee med en donna (ja, man sade
FRÖKEN ELVIS – KUNGEN OCH VI

FRÖKEN ELVIS – KUNGEN OCH VI

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Thomas Wihlman (Foto: Sabina Donsér) FRÖKEN ELVIS: "Kungen och vi" (Fröken Records) Elvis Presley dog år 1977, och sedan var det inte mycket mer med det. ”Moody Blue” var den sista singeln. Efter en följd av hits, inledd med singeln ”That’s Alright Mama” och ”Blue Moon of Kentucky” 1954, följde musik och framträdanden som chockerade och förändrade musikhistorien. Efter att Elvis gjort lumpen i Tyskland kom han hem, mjölkades ur och presterade med enstaka undantag allt mer ointressant musik. Alternativa fakta, Fröken Elvis: I Elvis Presleys senare karriär fanns mycket intressant musik, ofta förbisedd, men nästan inget är översatt på svenska – en guldgruva kanske till och med. De fem fröknarna Elvis utgörs av Camilla Fritzén (sång), Lisa Bodelius (trombon, kontrabas, piano
THE BEATLES – HERE COMES THE SUN

THE BEATLES – HERE COMES THE SUN

BEATLES UNDER LUPP, NYHETER
av Sebastian Wickström Sebastian Wickström fortsätter detaljstudera Beatles – idag är turen kommen till George Harrisons ”Here Comes The Sun”. I det idylliska Surrey står Eric Claptons hus tyst och ensligt medan snön smälter på marken. Träden, blommorna och gräset börjar återigen växa, och ber med ett tyst leende vintern att dra åt helvete. George Harrison hade tröttnat på affärerna i Beatles skivbolag Apple. Det började kännas som att gå i skolan och all business kom ivägen för det han verkligen älskade, att göra musik. En vacker vårmorgon rymmer han till Claptons hus, och tillsammans promenerar de runt i trädgården med gitarrerna vid sin sida. Eric säger att det är något han sällan gör, att det är något som Harrison får honom till, George är liksom en magisk person. De sätte
GÖRAN WIKLUND – ATT SJUNGA SÅ ATT DET RÄKNAS

GÖRAN WIKLUND – ATT SJUNGA SÅ ATT DET RÄKNAS

ARTIKLAR, INTERVJUER, NYHETER
av Peter Sjöblom Om man pratar om krafter i det fördolda måste man nämna Göran Wiklund. En veteran som verkligen gör periferin väsentligare än mittfåran. Hans skivutgivning är liten men hans röst är desto större. Hans femtioåriga karriär är inte tillräckligt dokumenterad men här, speciellt för MONO, berättar han om sitt liv, sin musik och om sången som gör livet så ofantligt mycket större än döden. Soul är inget ord man ska slänga och dänga runt med hur ovarsamt som helst. ”Passion is no ordinary word” konstaterade den engelske sångaren Graham Parker en gång i tiden och han hade rätt redan då. Passionen är ju dessutom en av soulens allra viktigaste beståndsdelar. Utan den, ingenting. För det krävs mer än ett ord för att det ska vara soul; det finns inte lika många riktiga souls