tisdag, juli 16

NYHETER

SÅ LÄNGE’RE SVÄNGER – EN INTERVJU MED MIKAEL RAMEL (DEL 3)

SÅ LÄNGE’RE SVÄNGER – EN INTERVJU MED MIKAEL RAMEL (DEL 3)

ARTIKLAR, INTERVJUER, NYHETER
av Peter Sjöblom (foto huvudbild: Petra Holmstedt) I den tredje och sista delen av MONO:s maratonutfrågning av Mikael Ramel berättar han ymnigt om sitt tjugohundratal, en tid när hans musik började genklinga hos artister, och en tid av olika samarbeten och projekt med andra artister. En tid när hela musikbranschen skakades i sina grundvalar och när dunkla idéer började sippra upp till den samhälleliga ytan som sumpgas ur det förflutna. (Del ett av intervjun kan ni läsa här, och del två här.) Nittiotalet var ett skivtyst årtionde för Mikael Ramel. Efter barnkassetten ”Musiktåget” 1991 dröjde det ända till 2000 innan han återkom i inspelad form, med liveplattan ”Rambalaja”. - Som jag förklarade tidigare kom musikterapin in här och tog mycken av min tid. Jag bodde i en ort som
JENS LEKMAN & ANNIKA NORLIN – CORRESPONDENCE

JENS LEKMAN & ANNIKA NORLIN – CORRESPONDENCE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström JENS LEKMAN & ANNIKA NORLIN: ”Correspondence” (Razzia/Secretly Canadian) Det finns en påtaglig och omisskännlig ömhet mellan vännerna Annika Norlin och Jens Lekman (albumomslaget till trots) i den musikaliska brevväxling som utmynnade i ”Correspondence”. Under ett års tid spelade de in en varsin låt i månaden till varandra och lyssnarna kunde följa hela processen från skrivande, råinspelning och finslip på Internet. Låtarna drivs hela tiden av just denna ömhet, de båda närmar sig det personliga på ett mycket okonstlad vis samtidigt som de faktiskt samtidigt rör sig från de små händelserna i livet till större livsfrågor. Mångt och mycket handlar det om att hitta ett existentiellt förhållningssätt och musiken är utan tvekan en nödvändighet både för Norlin o
VAMPIRE WEEKEND – FATHER OF THE BRIDE

VAMPIRE WEEKEND – FATHER OF THE BRIDE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström VAMPIRE WEEKEND: ”Father of the Bride” (Spring Snow/Columbia) Nog för att det säljer, Vampire Weekends fjärde studioalbum, men bedrövligt är ett av de många ord jag spontant vill beskriva ”Father of the Bride” med. Jag ser inga förmildrande aspekter hos den här plattan. Jag kanske är för gammal för att förstå attraktionen hos det amerikanska indiebandet som höjs till skyarna – för min del kan vi lika gärna begrava hela spektaklet. Texterna är ytliga, försöket att skapa någon slinga av indiepop möter country/jazz faller platt, och kan jag få passa på att få sagt att Ezra Koenig, Chris Tomson och Chris Baio har ett jäkla dåligt bandnamn. Jo, och hur trist albumomslag kan man ha?! ”Father of the Bride” och Vampire Weekend kan säkert vara skoj – om man råkar v
AIDA JABBARI – RÖST ÄR DET SOM ÅTERSTÅR

AIDA JABBARI – RÖST ÄR DET SOM ÅTERSTÅR

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Thomas Wihlman AIDA JABBARI: "Röst är det som återstår" (KWE) Lysande är ett ord som sällan förekommer i min vokabulär. Låt mig ta det ordet i munnen, just bara denna gång. Jag har lyssnat till Aida Jabbaris album "Röst är det som återstår". Lysande är ordet. För det är engagemang, toner, röster, musiker, texter som lyser som skivalbum så sällan lyser. Vän av ordning tycker möjligen att Jabbari tar i för mycket, att det knakar lite. Men, det här är musik som ska upplevas av hela kroppen. Av tånaglarna likaväl som av själen och hjärnbarken. Musiken har Aida Jabbari, född 1986, föräldrarna från Iran, skrivit själv, texterna kommer från Karin Boye och från den persiska poeten Forrough Farrokhzad. Därmed ingår albumet i den positiva trenden att i allt högre grad tonsätta lyri
VI TÄNKER PÅ MUSIK, DET ÄR ALLT

VI TÄNKER PÅ MUSIK, DET ÄR ALLT

INNERSPÅRET, KRÖNIKA, NYHETER
av Linda Bönström Den femte maj för två år sedan så tryckte Peter Sjöblom och jag på knappen – publicera. Och i samma stund fanns MONO för andra än oss själva, efter månader av huvudbry, tveksamheter och ren arbetsglädje. Idag har jag tänkt att visst var det galet, varför skaffa sig fler deadlines här i livet? Ansvar och nervspänningar, sena kvällar och plågsam skrivkramp. Så inser jag plötsligt att jag har förlorat mig i musiken, inte sitter jag och tänker på förpliktelser. Jag tänker på musik. Det är allt. När vi känner oss överväldigade - för det gör vi ibland - när texter saknas, när vi är förkylda eller när såväl recensionsskivorna och mejlen svämmar över, ja då påminner vi varandra om vad det hela handlar om. Vi startade MONO som en del av er redan vet för att vi vill
SÅ LÄNGE’RE SVÄNGER – EN INTERVJU MED MIKAEL RAMEL (DEL 2)

SÅ LÄNGE’RE SVÄNGER – EN INTERVJU MED MIKAEL RAMEL (DEL 2)

ARTIKLAR, INTERVJUER, NYHETER
av Peter Sjöblom (huvudbild: Petra Holmstedt) För några veckor sedan publicerade MONO första delen av en lång intervju med legenden Mikael Ramel. Här fortsätter berättelsen om honom med hans egna ord! När vi lämnade Mikael Ramel i slutet av del ett av den här långa intervjun med honom hade han precis gett ut sin tredje platta. Hans första plattor ”Till dej”, ”Extra vagansa” och ”3:dje skivan” utgör ett slags informell trilogi – inte minst för att det är de Ramel-skivor som oftast nämns och som har en fundamental plats i den svenska sjuttiotalsmusik. Ja, i svensk musik överhuvudtaget – det är tre underbara skivor som förtjänar allt beröm de kan få! Men Mikael Ramels karriär har mer att erbjuda. 1979 kom ”Rycker dej i svansen”, en skiva som skiljer sig en del från de föregående. H
PET SHOP BOYS – INNER SANCTUM

PET SHOP BOYS – INNER SANCTUM

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström PET SHOP BOYS: ”Inner Sanctum” (x2) Sett till låtlistan till Pet Shop Boys tredje live-album så är det få överraskningar och det kan vara varför ”Inner Sanctum” fått ett relativt svalt mottagande på topplistorna, vi har helt enkelt hört det förut. Trodde jag. Neil Tennant (64) och Chris Lowe (59) har trots allt hängt ihop och gjort musik tillsammans i över tre decennier, vilket Tennant på plattan kommenterar att det finns så många gamla låtar att välja på, så visst har vi hört – och älskat – spår som ”West End Girls”, ”It's a Sin”, ”Go West” och inte minst ”Always on My Mind”. Men det här är så jäkla bra! Med ”Inner Sanctum” visar Tennant och Lowe att de inte bara är folkkära elektropopikoner, nej här är allt fullt levande och paketerade i en scenshow som
PETER DOHERTY & THE PUTA MADRES – PETER DOHERTY & THE PUTA MADRES

PETER DOHERTY & THE PUTA MADRES – PETER DOHERTY & THE PUTA MADRES

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström PETER DOHERTY & THE PUTA MADRES: ”Peter Doherty & The Puta Madres” (Strap Originals) Att Pete Doherty häromdagen fick ställa in sin medverkan på BBC Radio 5 Live eftersom han intagits på sjukhus (denna gång för att ha blivit ha attackerad av en igelkott…) har antagligen redan hunnit överskugga nya albumet han spelat in med lika nya gruppformationen The Puta Madres. Det är tre år sedan Doherty fick ut en fullängdare och jag måste säga, med min förkärlek till den eviga strulputten, att han låter ovanligt klar och att det här nya samarbetet med både gamla och nya bekantskaper (Jack Jones, Katia De Vidas, Miki Beavis, Miggles och Raf) sprider ett lugn över plattan. Inspelade live under fyra dagar i Frankrike kom denna självbetitalade platta till liv i den
LITTLE WILLIE JOHN – THE SWEET, THE HOT, THE TEENAGE BEAT

LITTLE WILLIE JOHN – THE SWEET, THE HOT, THE TEENAGE BEAT

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom LITTLE WILLIE JOHN: ”The Sweet, The Hot, The Teenage Beat” (Vinyl Passion) Skriver man in ”Little Willie John” i Googles sökfält får man bland de första resultaten fler träffar på Peter LeMarcs låt än artisten Little Willie John. Utan att hacka på LeMarc kan man ändå tycka är lite orättvist mot någon som faktiskt har skrivit ”Fever” och därmed en av de bästa låtarna någonsin. Om denna nyutgåva (på utökad vinyl) av Little Willie Johns ”The Sweet, The Hot, The Teenage Beat” frå 1961 kommer att skifta sökbalansen är osannolikt, men den är oavsett en påminnelse om hans storhet och sådana kan man inte få för många av. För om han kallades ”Little” och var kort i rocken – strax över en och sextio – var han desto större i rösten. Även de gånger låtarna inte var av toppk
BILLY ”CRASH” CRADDOCK – BOOM BOOM BILLY: THE ROCK’N’ROLL YEARS

BILLY ”CRASH” CRADDOCK – BOOM BOOM BILLY: THE ROCK’N’ROLL YEARS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom BILLY ”CRASH” CRADDOCK: ”Boom Boom Billy – The Rock'n'Roll Years” (Jasmine) Billy ”Crash” Craddock är kanske inte en så stor angelägenhet i vår del av världen men i USA är han känd som en bildskön countrysångare som gärna knäppte upp ett par extra skjortknappar för att visa sin håriga bringa. Han kallas ibland för ”the king of country rock” vilket är en våldsam överdrift eftersom han inte är någon countryrockare i den mening vi oftast tänker oss, och om han hade varit det så hade han ändå knappast varit kung över genren. Men han har i alla fall haft en del stora crossover-framgångar i hemlandet, inte minst under sjuttiotalet. Som många i hans generation började han göra musik redan under rockabillyns femtiotal. Han var knappast någon råbarkad Gene Vincent- eller