tisdag, september 25

NYHETER

LITTLE SIMZ – STILLNESS IN WONDERLAND

LITTLE SIMZ – STILLNESS IN WONDERLAND

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström LITTLE SIMZ: ”Stillness in Wonderland” (AGE: 101 Music) Tjugotreåriga Simbiatu ”Little Simz” Ajikawo är ett hopp inom den brittiska rapmusiken och med förra skivan ”A Curious Tale of Trials + Persons” satte hon onekligen ribban högt. ”Stillness in Wonderland” är självklart en referens till Alice i Underlandet och där hamnar vi utan tvekan med alla musikaliska stilar som blandas på plattan: rap, R&B, soul… Inte nog med det så gästar mängder av artister, som MC Chips, MC Ghetts, Syd, Space Age Collective, Tilla och Bibi Bourelly. Tyvärr blir produktionen rörig, det är svårt att få ett riktigt grepp om skivan. Little Simz har helt enkelt gett bort för mycket av den för i de låtar där hon har huvudrollen, som ”Doorways+Trust Issues” och ”Picture Perfect”, blir r
FÖRMODLIGEN VÄRLDENS BÄSTA LÅT

FÖRMODLIGEN VÄRLDENS BÄSTA LÅT

KRÖNIKA, NYHETER
av Peter Sjöblom Många låtar är den bästa som gjorts för sådant är ju subjektivt och kan inte mätas. Men Peter Sjöblom tror sig i alla fall veta vilken som han tycker är världens bästa låt. Jag har aldrig varit i London och sett solen gå ner över stadsdelen Waterloo men jag har sett det på plats många, många gånger. Jag har bländats av taxibilarnas skyltar, sett folk svärma som flugor vid tunnelbanestationens mynning, sett Terry och Julie gå över bron som de gör varje fredagskväll för att tillsammans kasta av sig veckan som gått med en helg där bara de själva existerar i varandras oavslutade blickar. Jag har sett solen gå ner över Waterloo och varit i paradiset. Att jag sett detta gång på gång trots att jag inte ens varit i London är naturligtvis Ray Davies förtjänst. Så levan
BEACH BOYS – 1967: SUNSHINE TOMORROW

BEACH BOYS – 1967: SUNSHINE TOMORROW

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom BEACH BOYS: ”1967 – Sunshine Tomorrow” (Capitol) Det är lätt att svara med en stressreaktion på alla de jubileumsutgåvor, boxar med kompletta sessioner och vem-vet-allt som har kommit ut med Beach Boys genom åren. Det är stora mängder men bara lite substans. Det lysande undantaget är ”Smile”, kanske världens mest kända legendariska outgivna skiva och som när inspelningarna till sist strukturerades och släpptes officiellt för några år sedan slutgiltigt visade att det möjligtvis också är den bästa. I alla fall i sin lyssnarvänliga enkel-CD-form – givetvis släpptes den parallellt som både deluxe-utgåvor och boxar med ofärdigt material som aldrig borde ha luftats offentligt utan istället ha knuffats ännu längre in bakom bandarkivens spindelväv. Som dubbel-CD är ”1
JAY-Z – 4:44

JAY-Z – 4:44

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström JAY-Z: ”4:44” (Roc Nation) Det är några år sedan Jay-Z släppte sin förra platta, framgångsrika ”Magna Carta… Holy Grail”, men nu är han tillbaka med sitt fjortonde studioalbum. Att Jay-Z är ett samplingsgeni har det aldrig rått någon tvekan om och tillsammans med producenten No I.D (Ernest Dion Wilson) ryms bland andra Stevie Wonder, Nina Simone och Donny Hathaway på ”4:44”. Plattan är dessutom fylld med stjärnor som till exempel Frank Ocean, Gloria Carter, Damian Marley och Beyoncé. Från det att ”4:44” kom ut tog det bara några dagar innan Jay-Z släppte de tre nya bonusspåren ”Adnis”, MaNyfaCedGod” och ”Blue Freestyle/We Family” där Jay-Z:s femåriga dotter Blue rappar. Och det är just det ”4:44” handlar om – familjen, och ursäkter. Texterna handlar om sådant
DAVID BOWIE – CRACKED ACTOR (LIVE LOS ANGELES ’74)

DAVID BOWIE – CRACKED ACTOR (LIVE LOS ANGELES ’74)

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom DAVID BOWIE: ”Cracked Actor (Live Los Angeles '74)” (Parlophone) Det var en problematisk tid för David Bowie. Han var i kläm mellan Ziggy Stardust-personan han försökte lämna bakom sig och den soul boy han var på väg att bli. Jag har aldrig tyckt att ”Diamond Dogs” från 1974 varit särskilt bra – en ”Ziggy” på fallrepet som går vilse bland postapokalyptiska pompösiteter som är på tok för överdimensionerade för skivans eget bästa. Att den har bra låtar protesterar jag inte emot – ”1984” och ”Sweet Thing” hör till Bowies bästa överhuvudtaget. Men mycket på skivan är ingenting annat än longörer som Bowie tvingade på den för att skapa en konceptuell bärkraft. Utan att lyckas. Kort därefter skickade Bowie tillbaka Ziggy till sin hemplanet. Han kammade ner det patent
HAIM – SOMETHING TO TELL YOU

HAIM – SOMETHING TO TELL YOU

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström HAIM: ”Something to Tell You” (Polydor/Universal) Det är svårt att motstå syskonen Haims andra fullängdare ”Something to Tell You”, med sitt välpolerade ljud charmar de även de indiepop-skeptiska. Kanske har det att göra med att skivan ger en fräsch sommarkänsla med trallande easy listening-texter eller kanske för att Este (bas), Danielle (gitarr) och Alana (gitarr och keyboard) har full kontroll över sina instrument. För trots envisa jämförelser med Stevie Nicks och Christine McVie – hur hedrande det än må vara – så fixar HAIM det själva. ”You Never Knew”,”Found It In Silence” och “Night So Long” är fina popballader men som helhet lämnar plattan tyvärr inte något bestående intryck.  
MICHAEL AADAL GROUP, SCHEEN JAZZORKESTER, RUNE KLAKEGG

MICHAEL AADAL GROUP, SCHEEN JAZZORKESTER, RUNE KLAKEGG

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom MICHAEL AADAL GROUP: ”Pomona” (Losen Records) SCHEEN JAZZORKESTER & AUDUN KLEIVE: ”Politur Passiarer” (Losen Records) RUNE KLAKEGG & SCHEEN JAZZORKESTER: ”Fjon” (Losen Records) Losen Records är ett norskt skivbolag med inriktning på jazz och jazzrelaterad musik, och en gemensam nämnare för dessa tre skivor. En annan är saxofonisten André Kassen som mer eller mindre framträdande medverkar på samtliga av dem. Kassens varma tenorton (även om han ibland också griper efter sopransaxen) har kunnat höras i flera sammanhang tidigare, bland annat på Michael Aadal Groups tidigare skivor där den förra, ”Abigail”, kom 2013. ”Pomona” går i en liknande stil, ett slags instrumental americana med jazzharmonier. Inte oväntat är det Michael Aadal själv som starkast pr
PIERRE HENRY, 89, HAR AVLIDIT

PIERRE HENRY, 89, HAR AVLIDIT

AKTUELLT, NYHETER
Pierre Henry har avlidit. Henry var pionjär för den konkreta musiken, en montagebetonad gren av den elektroniska konstmusiken, och utvidgade kompositionsmöjligheterna bland annat med vännen och kollegan Pierre Schaeffer. Henry intresserade sig också för rockmusik och samarbetade med så vitt skilda band som Spooky Tooth och Violent Femmes. Hans musik har också remixats av bland andra Fatboy Slim och William Orbit. Henry inledde sina musikaliska experiment i tonåren, gav ut sina första skivor på femtiotalet, arbetade mycket med scen- och filmmusik och var verksam in i det sista. Han avled på Saint Joseph-sjukhuset i Paris, 89 år gammal.
MIRIAM BRYANT – BYE BYE BLUE

MIRIAM BRYANT – BYE BYE BLUE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström MIRIAM BRYANT: ”Bye Bye Blue” (Warner) Den tjugosexårige göteborgaren Miriam Bryant har tagit Sverige med storm med sin soulpop – det är Rockbjörnar, Svensktoppen, Allsång på Skansen för att bara nämna några av de scener Bryant tagit över. Och plötsligt fanns plattan ”Bye Bye Blue”, som först släpptes som EP. Utan förvarning har Bryant dubblerat spåren genom att komplettera de fyra singlarna med fyra nya låtar för att berätta en kärlekshistoria från början till slut. Men den lyckas inte att komma med någonting nytt och konceptet gör att plattan känns alldeles för arrangerad – artificiell. Låtar som ”Sad Songs”, ”Rocket” och ”Since You Left” (inspelad live på Cirkus) är bra men inte tillräckligt för att lyfta ”Bye Bye Blue”. Den svenska versionen av ”Black Car” (
ROGER WATERS – IS THIS THE LIFE WE REALLY WANT?

ROGER WATERS – IS THIS THE LIFE WE REALLY WANT?

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström ROGER WATERS: ”Is This the Life We Really Want?” (Columbia) Att Roger Waters är sina rötter trogen behöver man inte vara en Pink Floyd-konnässör för att uppfatta då referenserna haglar och ljudet med syntar, gitarrer, tickande klockor, radiomeddelanden och stråkar gör en snyggt förpackad konceptplatta. Tillsammans med producenten Nigel Godrich och instrumentalisten Jonathan Wilson har Waters med sin skrövligt behagliga röst gjort en arg platta – så som alltid. För arg är vad Waters är, över det allra mesta och särskilt över Donald Trump och det amerikanska politiska klimatet. Trots att ”Is This the Life We Really Want?” är mörk och pessimistisk så saknar den inte alls humor och finess. Skivan har låtit vänta på sig, den har spelats in under sju års tid, och ä