tisdag, december 18

NYHETER

WAY OUT WEST 2017 – MAC DEMARCO/DIAWARA & ZAHRA/THE XX

WAY OUT WEST 2017 – MAC DEMARCO/DIAWARA & ZAHRA/THE XX

LIVE!, NYHETER
av Linda Bönström (foto: Olle Kirchmeier, foto The XX: Annika Berglund) MAC DEMARCO/FATOUMATA DIAWARA & HINDI ZAHRA/THE XX: Way Out West 11 augusti 2017 En glad och dansant publik väntar kanadensaren Mac DeMarco och hans band, det är solsken och gott humör. Med tre studioalbum bakom sig, nu senast ”This Old Dog”, är DeMarco etablerad som en frontfigur för lazy rock-genren, och ”lazy” är det. Det saknas spänning och drag. Det händer i stort sett ingenting annat än att DeMarco skrattar mer åt sina egna skämt än vad publiken gör, och att bandet gång på gång får stämma instrumenten. Och ljudet lämnar mycket övrigt att önska. Att Fatoumata Diawara & Hindi Zahra inte spelat tillsammans på tolv år är i snudd på ofattbart när de kör igång på tältscenen Linné under fredagse
WAY OUT WEST 2017 – FLUME

WAY OUT WEST 2017 – FLUME

LIVE!, NYHETER
av Linda Bönström (bild: Olle Kirchmeier) FLUME: Way Out West, 10 augusti 2017 Torsdagens Way Out West-spelning för australiensiske DJ:n och producenten Harley Streten, mest känd under artistnamet Flume, kunde knappast ha haft bättre förutsättningar. Trots att det dagen innan hällregnat sken solen och publiken var i toppform. Med bara två studioalbum bakom sig, ”Flume” (2012) och förra årets ”Skin”, är Flume högaktuell inom den elektroniska dansmusiken – och det är tydligt varför. Musiken är spännande, innovativ och Flume passionerad. Att avsluta med låten ”Freedom” och ett stort konfettiregn är ett säkert kort som går hem hos publiken.  
HARD WORKING AMERICANS – WE’RE ALL IN THIS TOGETHER

HARD WORKING AMERICANS – WE’RE ALL IN THIS TOGETHER

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström HARD WORKING AMERICANS: ”WE’RE ALL IN THIS TOGETHER” (Cooking Vinyl) Hard Working Americans andra album ”We’re All In This Together” har ett riktigt bluesrock-sound och det fyra år unga bandet låter som att de stått på scen tillsammans sedan lång tid tillbaka. Sångaren Todd Snider, basisten Dave Schools, trummisen Duane Trucks, gitarristerna Neal Casal och Jesse Aycock, och Chad Staehly på keyboard är mycket samspelta och får gemensamt ihop stor erfarenhet vilket märks. Plattan är helt igenom liveinspelad och trots att den är lite för lång är den lätt att ta till sig. ”Something Else”, ”Stomp and Holler” och ”Another Train” är sydstatsrock med drag i och att avsluta skivan med Chuck Berrys ”School Day (Ring! Ring! Goes the Bell)” är en snygg touch.  
GLEN CAMPBELL – ADIÓS

GLEN CAMPBELL – ADIÓS

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom GLEN CAMPBELL: ”Adiós” (Universal) Glen Campbell tog ett långt farväl av sin publik. Redan 2011 utannonserades skivan ”Ghost on the Canvas” som hans sista, men sedan dess har det getts ut ytterligare låtar från samma sessioner, plus en skiva inspelad live under Campbells avskedsturné. Det var ”Adiós” som blev hans bokslut – den 8 augusti 2017 satte Alzheimern punkt för den karriär som varat i över femtio år och resulterat i mer än sextio album plus ett pärlband av hitsinglar som ”By the Time I Get to Phoenix”, ”Wichita Lineman”, ”Galveston”, ”Gentle on My Mind” och ”Rhinestone Cowboy”. Singlar välansade för framgång men på tok för poppiga för att någonsin kunna göra Campbell till någon av den mer hårdkokta countryns berömdheter. Hans framtoning var den exemplaris
RANDY NEWMAN – DARK MATTER

RANDY NEWMAN – DARK MATTER

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom RANDY NEWMAN: ”Dark Matter” (Nonesuch) När Randy Newman debuterade 1968 med sin självbetitlade LP gjorde han det i en stil någonstans mellan Broadway, Tin Pan Alley och The Great American Songbook som gjorde honom till en nära musikalisk släkting till Van Dyke Parks. Men Newman vred till sofistikationen med den syrliga, ibland rent elaka, humor som från första början var hans adelsmärke som textförfattare. En humor som synts mest i den relativt lilla mängd av inte fullt ett dussin ordinarie skivor han gett ut; den största delen av hans diskografi utgörs av soundtracks till exempelvis Pixar- och senare Disney-filmer. Numer kommer det en riktig Randy Newman-skiva högst en gång per decennium. ”Dark Matter” är en sådan och den första sedan 2008 års ”Harps and Angels”
A$AP TWELVYY – 12

A$AP TWELVYY – 12

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström A$AP TWELVYY: ”12” (A$AP Worldwide/Polo Grounds Music/RCA) Från hiphop-kollektivet A$AP Mob släpper nu A$AP Twelvyy till sist sitt soloalbum ”12”. Då förra årets ”2127301090” rann ut i sanden har A$AP Twelvyy nu tagit i och plattan gästas bland andra av hela A$SAP Mob, Joey Bada$$, Michael Rapaport, Fredro Starr och Telana. Det är east coast sound med rötterna i dess mer mjuka beats och ”Periodic Table”, ”Sunset Park”, ”Brothers” och”Ea$TSideGho$T" närmar sig det invecklade textförfattandet och samplandet som krävs. Men A$AP Twelvyy är inte där än och ”12” saknar viss finess för att kunna stå upp för sig själv. Låtar som ”A Glorious Death”, ”L.Y.B.B. (Resolution)” och ”Hop Out” är snarare barnrim än ett snyggt skildrande av verkligheten.  
DET ÄR SÅ TOMT UTAN SHARON JONES

DET ÄR SÅ TOMT UTAN SHARON JONES

ARTIKLAR, NYHETER
av Peter Sjöblom Somlig saknad bara växer med tiden. Som Peter Sjöbloms efter Sharon Jones. Här ger han en kärleksförklaring till den fallna soulhjältinnan. Problemet är att så få numer lever sin musik. Finns där en erfarenhet, en genuin sådan, är det sällan jag kan höra den. Finns den göms den i det försiktiga mumlet från förlägna singer/songwriters. Försvinner bakom countryns hattstaplar och L'Oreal-dosor. Ersätts av brösttonerna från självbelåtna tonårsidoler. Överröstas av klirret från hiphoparnas överdimensionerade halslänkar och gapiga pladder. ”Jag måste sjunga på riktigt, känna musiken ända in i märgen” sade Sharon Jones. Det är tomt utan henne. Hon hade redan slagits mot cancern i bukspottkörteln och vunnit, men den kom tillbaka och den gången kunde inte cellgifterna
DIVERSE ARTISTER – WELCOME TO ZAMROCK! VOL 1 & 2

DIVERSE ARTISTER – WELCOME TO ZAMROCK! VOL 1 & 2

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom DIVERSE ARTISTER: ”Welcome to Zamrock! Vol 1 & 2” (Now-Again) Jag har vid några tidigare tillfällen varit inne på vad jag tycker är svagheten med den så kallade världsmusiken, att den låter mer som en tankeprodukt än som ett naturligt musikaliskt möte. Istället för att musiken får utveckla ett rikt språk pratar den i munnen på sig själv med fraser den inte verkar förstå. Uppsåtet med dessa fusioner kan naturligtvis vara gott men metoden känns som en pådyvlan. Det är lite som att tvinga grödor att växa fortare med hjälp av kemiska preparat. Det blir stort i formatet men litet i smaken. Det är mer intressant när en kultursfär på egna villkor lånar in en annans uttryck, som när nigerianska musiker med Fela Kuti i spetsen en gång i tiden tog in den amerikanska
BENJAMIN GIBBARD – BANDWAGONESQUE

BENJAMIN GIBBARD – BANDWAGONESQUE

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Linda Bönström BENJAMIN GIBBARD: ”Bandwagonesque” (Atlantic) Benjamin Gibbard släpper en hyllningscover till 1991 års Teenage Fanclubs ”Bandwagonesque” – låt för låt – i samarbete med sajten Turntable Kitchen. Men Gibbards version är blek. Lägger man dessutom upp låtarna bredvid varandra kan man inte undra annat än hur Death Cab for Cutie-sångaren tänkte här när den skotska skräniga indiepopen bytts ut mot flat amerikansk alternativrock. Låtarna ”Star Sign”, ”Alcoholiday” och ”The Concept” kan passera men är inget som dröjer sig kvar. Sista spåret ställer själv frågan: ”Is This Music?”  
THE LAST DINOSAUR – THE NOTHING

THE LAST DINOSAUR – THE NOTHING

NYHETER, RECENSIONER, SKIVOR
av Peter Sjöblom THE LAST DINOSAUR: ”The Nothing” (Naim) Det tog åtta år för Jamie Cameron att förfärdiga ”The Nothing” och sju år har gått sedan The Last Dinosaur – den duo han är en del av – släppte sin debut ”Hooray! For Happiness”. Bränslet till ”The Nothing” är Camerons dödsrädsla och den depression som följde på att hans bästa vän förolyckades i en bilkrasch. Starka, uppslitande känslor som motsägelsefullt nog gett upphov till en väldigt avmätt skiva. Liksom ”Hooray! For Happiness” flyter den omkring i ett dis som suddar ut känslokonturerna. Hade den varit en film skulle jag ha gripit efter fjärrkontrollen och försökt öka både kontrast och färgmättnad för att bättre kunna ta del av vad det är som agerar. Camerons stora förebilder är Talk Talk och jag förstår att det är å